"Jag är bäst på just det jag gör!" brukar jag säga till mig själv i spegeln för att bygga upp någon form av god självkänsla när nervositeten kniper. Det låter bra tycker jag men sanningen är ju att det är en oerhört platt pep-talk. Det är så självklart att ingen annan kan göra just det jag gör för det är ju bara jag som är jag! Skitdumt... Men den meningen ger mig ändå mycket. Ni läsare får gärna låna den, helt okej.
Den här frasen började jag med under produktionen av "På andra sidan gatan". Det var nämligen lite av en bipolär produktion för mig där jag svävade högt ibland men kraschade hårt lika ofta. Jag behövde något som kunde lyfta mig ur kratern när det var dags att leverera igen. Det är inte så att jag generellt är fullkomligt labil men allt var oerhört nytt och skrämmande. Jag hade aldrig tidigare gjort en film med ett sådant maskineri inblandat; väldigt kompetent produktionsteam, grymma skådespelare, stora lampor, catering osv. Det var hur fett som helst, samtidigt var jag livrädd.
En stor del av det som stressade upp mig var att vi spelade in majoriteten av interiörscenerna i min bästa vän Frippes föräldrars trapphus och lägenhet. Vi hade fått "OK" från alla men det faktumet att vi mörklade hela trappen i två dagar, drog massa sladdar och väsnades var en konstant stress för mig. Det sista jag ville var att lämna de boende med en dålig erfarenhet av filmproduktion.
Trots denna pendlande upplevelse av inspelningen, där jag dippade lika ofta som jag toppade, lämnade jag med mer erfarenhet än väntat. När sista uppgiften var avklarad kändes det precis som hur jag tror att karaktärerna i "Matrix" upplever när de genomgår den där "fast learning"-grejen. Tusentals ton av information flödar in i hjärnan under något trans-artat tillstånd, *bzzzozzppt*, och plötsligt är man tillbaka i verkligheten och kan flyga helikopter! Jag kände att jag kunde tamejfan göra film, på riktigt! All tvivel, alla dippar, alla misstag plus, självklart, alla grymma ögonblick spelade lika stor roll för den slutgiltiga känslan av "king of the world!". Men även här, likt mycket annat, får man klamra sig fast vid euforin så länge den existerar. Den svalnar nämligen rätt snabbt och man inser återigen att man bara är en liten snus på en planetstor soptipp.
Den 28 mars 2013, för ett år sedan idag, hade vi premiär av "På andra sidan gatan" på biograf Kino i Lund. Efter många månader av postproduktion, där man snabbt hade stirrat sig blind och återigen börjat tvivla, väcktes glädjen igen. Att höra publiken skratta vid rätt tillfällen och vrida på sig i fasa vid andra är de mest bekräftande och tillfredsställande momenten i hela filmskaparprocessen. De är korta men intensiva och etsar sig fast som iglar i minnet. Dessa tillfällen av att få se en publik reagera på filmen har jag dock bara fått chansen att ta del av ytterligare en gång av filmens annars många festivalvisningar. Det var i Berlin på en liten filmfestival som heter Contravision. Detta var ännu häftigare än på hemmaplan, en internationell publik förstod och gillade min film! Magiskt! Filmen har alltså fått sin beskärda del av festivalvisningar och nu vill jag verkligen släppa ut den i det vilda och skoningslösa. The Internet!
Det är alltså dags för mig att försöka hitta balans i min tillvaro och hålla mig ifrån att antingen få hybris av rosorna eller gräva ner mig för att hela min regissörskarriär banat åt helvete då "alla" 243 tittare "dislajkat" på Youtube. Men oavsett så är det ju så att "Jag är bäst på just det jag gör!" och det känns ju ändå helt okej i alla fall.
Ludvig Hedlund, regissör för "På andra sidan gatan"
