Det är fredag den 21 februari, och jag har blivit bjuden till London. Covent Garden närmare sagt, The White Space för att vara ännu mer exakt. Vad gör jag här? Xbox har bjudit in oss för att testa den heta uppföljaren till ”Ori and the Blind Forest”, spelet som överraskade många vid release 2015.
Moon Studios ”Ori and the Will of the Wisps” kommer ut den 11 mars i år och är precis som sin föregångare ett spel som åkallar svunna tider. Det är ett metroidvania plattformsäventyrsspel i modern och superfin skrud. En skrud som känns lite sådär härligt lummig och trollskogig, de själva har åkallat Hayao Miyazakis namn som inspiration.
”Ori and the Will of the Wisps” plockar upp handlingen där den förra slutade. Vi får återigen följa den lilla vita kattliknande varelsen som nu återförenats med sin familj, den här gången med en liten uggleunge som nykläckt medlem. På en flygtur tillsammans separeras dock Ori och den lilla fågelkompisen. Ett nytt mål är satt- att hitta ugglan och återförena familjen ännu en gång.
”Ori and the Will of the Wisps” plockar upp handlingen där den förra slutade. Vi får återigen följa den lilla vita kattliknande varelsen som nu återförenats med sin familj, den här gången med en liten uggleunge som nykläckt medlem. På en flygtur tillsammans separeras dock Ori och den lilla fågelkompisen. Ett nytt mål är satt- att hitta ugglan och återförena familjen ännu en gång.
Vi 15-tal skribenter som är på plats fick alltså spela igenom det vi hann av spelets första akt. Ni som har spelat det första spelet kommer säkert ihåg att det var akten som var ”Blind Forests” starkaste med en fruktansvärt känslosam öppningssekvens. Att ”Will of the Wisps” motsvarighet är lika stark tycker jag inte direkt, men jag tolkar det inte heller som att det var meningen. Oris äventyr drar den här gången igång rätt snabbt utan några jättestarka emotionella insatser.
Med det sagt så låter det enligt Daniel Smith, Senior Producer och närvarande under eventet, som att storyn om Ori den här gången kommer nå större dramatiska höjder och vara så pass djärv som möjligt i berättandet. Så förvänta er att den andra berättelsen om den lilla vita varelsen kommer bli mer storslagen än det första spelet. Förvänta er dock ingen utveckling i form av voice over eller liknande. Från det jag ser håller sig det nya spelet i linje med det gamla i form av den hittepåspråks-mumlande narrationen vars mening egentligen bara förstås via den överliggande texten. Men det känns rätt, på många sätt och vis är det här spelet en naturlig utveckling av det förra. Kanske inte så konstigt med tanke på att det faktiskt är en uppföljare, men det känns verkligen som att man kliver direkt och utan ansträngning från det ena till det andra.
Med det sagt så låter det enligt Daniel Smith, Senior Producer och närvarande under eventet, som att storyn om Ori den här gången kommer nå större dramatiska höjder och vara så pass djärv som möjligt i berättandet. Så förvänta er att den andra berättelsen om den lilla vita varelsen kommer bli mer storslagen än det första spelet. Förvänta er dock ingen utveckling i form av voice over eller liknande. Från det jag ser håller sig det nya spelet i linje med det gamla i form av den hittepåspråks-mumlande narrationen vars mening egentligen bara förstås via den överliggande texten. Men det känns rätt, på många sätt och vis är det här spelet en naturlig utveckling av det förra. Kanske inte så konstigt med tanke på att det faktiskt är en uppföljare, men det känns verkligen som att man kliver direkt och utan ansträngning från det ena till det andra.
Några element från ”Blind Forest” som fungerade mindre bra har dock effektiviserats. Hur det förra spelet sparades var något som många tyckte behövde en uppgradering, och det har det! Numera behöver du egentligen inte alls bry dig om detta, Ori den här gången har nämligen blivit med ett traditionellt checkpoint system. Kanske tråkigt för er som önskar mer av bestraffande spelupplevelse, jag är nöjd. En annan sak som utvecklats i detta nya äventyr är hur du uppgraderar din Ori, det förra spelet utnyttjade ett relativt linjärt skill tree-system. Det är nu utbytt mot uppgraderingar som du kan skaffa lite när du vill.
I det här spelet är Oris kompis och attackerare Sein från det första spelet inte längre närvarande. Därför har mer fokus här lagts på närstridsattacker. Sein var anledningen till varför Oris tillvägagångsätt till attacker i det förra spelet var på avstånd. Med kompisen inte längre närvarande måste man hitta nya sätt, därför plockar man upp vapen längs vägen i ”Will of the Wisps”. Under våran speltid hann jag bland annat plocka upp en brinnande fackla när jag var på språng från en gigantisk varg. Mycket fokus från utvecklarna har lagt på att göra detta närstridssystem så effektivt och precisionsenligt som möjligt, det vill Daniel Smith understryka. De önskar dessutom att det här nya stridssystemet kommer uppmana variation i hur man spelar spelet. I min spelrunda hinner jag aldrig så långt att jag upplever attackernas fulla makt, men från det lilla jag fightas känns allt rimligt. Det spelar som man förväntar sig att ett spel i samma anda ska, och om det inte gör sig bemärkt så har systemet ändå gjort sitt jobb kan jag tycka.
I det här spelet är Oris kompis och attackerare Sein från det första spelet inte längre närvarande. Därför har mer fokus här lagts på närstridsattacker. Sein var anledningen till varför Oris tillvägagångsätt till attacker i det förra spelet var på avstånd. Med kompisen inte längre närvarande måste man hitta nya sätt, därför plockar man upp vapen längs vägen i ”Will of the Wisps”. Under våran speltid hann jag bland annat plocka upp en brinnande fackla när jag var på språng från en gigantisk varg. Mycket fokus från utvecklarna har lagt på att göra detta närstridssystem så effektivt och precisionsenligt som möjligt, det vill Daniel Smith understryka. De önskar dessutom att det här nya stridssystemet kommer uppmana variation i hur man spelar spelet. I min spelrunda hinner jag aldrig så långt att jag upplever attackernas fulla makt, men från det lilla jag fightas känns allt rimligt. Det spelar som man förväntar sig att ett spel i samma anda ska, och om det inte gör sig bemärkt så har systemet ändå gjort sitt jobb kan jag tycka.
Så hur kul är spelet? Rätt kul faktiskt, men som sagt är det väldigt likt det förra. Gillade man det så bör det inte vara några svårigheter att bege sig direkt in i detta. Stämningen i det här är precis som i ettan otroligt mysig och enligt mig är miljöerna i kombination med musiken det starkaste med spelet, tillsammans med de fint designade karaktärsmodellerna som är lite sådär lagom småkryps-obehagliga. Allting påminner om en sagobok som är skitläskig för en treåring men härligt mysig för en vuxen.
Vi blir uppmanade av Smith att spela spelet på den normala svårighetsgraden, den mellersta av de tre. Så självklart gör jag det. Svårighetsgrader var något som gjorde sin debut i lanseringen av ”Ori and the Blind Forests” Definitive Edition och är tillbaka här. Vi spelar som sagt bara början av spelet, men svårt skulle jag inte direkt säga att det är. Den enda svårigheten jag upplever är när jag inte lyckas lista ut vilken riktning jag ska för att föra handlingen vidare. Stolt som jag är väntar jag kanske lite för länge innan jag tillslut frågar om hjälp. Men jag är inte ensam, en svensk kollega visar sig ha samma problem. Och om jag inte hör helt fel så kommer en europeisk brytning från andra sidan av White Spaces lila neonbelysta rum för att fråga om hjälp till samma dilemma.
Lösningen visar sig vara ett hopp som känns för uppenbart för att vara fel men för svårhoppat för att vara rätt. Tydligen så är i alla fall det långsökta hoppet svaret, och efter några försök med vetskapen om att det faktiskt är rätt ställe jag varit vid hela tiden tar jag mig äntligen vidare. I min envishet finner jag dock någonting spännande med spelet som jag annars inte skulle, det är nämligen en rätt så öppen värld Ori befinner sig i den här gången.
Vi blir uppmanade av Smith att spela spelet på den normala svårighetsgraden, den mellersta av de tre. Så självklart gör jag det. Svårighetsgrader var något som gjorde sin debut i lanseringen av ”Ori and the Blind Forests” Definitive Edition och är tillbaka här. Vi spelar som sagt bara början av spelet, men svårt skulle jag inte direkt säga att det är. Den enda svårigheten jag upplever är när jag inte lyckas lista ut vilken riktning jag ska för att föra handlingen vidare. Stolt som jag är väntar jag kanske lite för länge innan jag tillslut frågar om hjälp. Men jag är inte ensam, en svensk kollega visar sig ha samma problem. Och om jag inte hör helt fel så kommer en europeisk brytning från andra sidan av White Spaces lila neonbelysta rum för att fråga om hjälp till samma dilemma.
Lösningen visar sig vara ett hopp som känns för uppenbart för att vara fel men för svårhoppat för att vara rätt. Tydligen så är i alla fall det långsökta hoppet svaret, och efter några försök med vetskapen om att det faktiskt är rätt ställe jag varit vid hela tiden tar jag mig äntligen vidare. I min envishet finner jag dock någonting spännande med spelet som jag annars inte skulle, det är nämligen en rätt så öppen värld Ori befinner sig i den här gången.
Ett fokus har i ”Will of the Wisps” lagts på icke-linjärt berättande, och en inriktning mot ett mer RPG-liknande spel har försökts. I min förvirring och letande efter den rätta vägen stöter jag på grejer jag annars helt skulle missat. Bland dem några gömda skatter och så kallade Side Quests. Något som säkerligen kommer bidra till anledningar att gå tillbaka och spela igenom spelet igen efter första rundan är avklarad. Som sagt om du redan har spelat det första spelet i serien kommer du känna dig hemma på en gång, har du inte det får du ändå en liten introduktion som duger för att få dig bekantad med världen.
Innan jag lämnar White Spaces rum med den otroligt mysiga spelmusiken på i bakgrunden är jag såklart tvungen att fråga Daniel Smith om hur Oris framtid ser ut i våra spelmaskiner. Han är kanske inte så förvånande rätt tystlåten, men han ger mig ändå det hoppfulla svaret att han själv hoppas att det här inte är slutet.
“Ori and the Will of the Wisps” släpps till Xbox One och PC den 11 mars.
Innan jag lämnar White Spaces rum med den otroligt mysiga spelmusiken på i bakgrunden är jag såklart tvungen att fråga Daniel Smith om hur Oris framtid ser ut i våra spelmaskiner. Han är kanske inte så förvånande rätt tystlåten, men han ger mig ändå det hoppfulla svaret att han själv hoppas att det här inte är slutet.
“Ori and the Will of the Wisps” släpps till Xbox One och PC den 11 mars.
