Under 2000-talets första år lyckades Peter Jackson, genom sin fantastiska filmadaption av J.R.R Tolkiens “Sagan om Ringen” sätta fantasygenren på filmkartan. Femton år senare, 2018, så återvände han till fantastiskens fantastiska värld på nytt då han producerade “Mortal Engines”, en storslagen adaption av Philip Reeves bok med samma namn. Den här gången gick det dock käpprätt åt skogen.
Peter Jackson regisserade förvisso inte “Mortal Engines”. Det gjorde istället Christian Rivers, som tidigare arbetade med visuella effekter på bland annat “Sagan om Ringen”-trilogin. Jackson producerade dock, och ligger även bakom manuset ihop med Fran Walsh och Philippa Boyens, även de veteraner från “Sagan om Ringen”.
Kolla, det är Terminator! (Nej, det är inte egentligen).
I rollistan finns det också en representant från Midgård: Hugo Weaving, som spelade Elrond byter här ut Vattnadal mot London på hjul och tar på sig rollen som den makthungrige skurken Valentine. I övriga roller syns bland andra Robert Sheehan (“The Umbrella Academy”), Hera Hilmar (“See”), Leila George (“Animal Kingdom”) och Stephen Lang (“Avatar: The Way of Water”).
Filmen utspelar sig i en postapokalyptisk värld där något ljushuvud satt städer på hjul, vilket låter dem färdas över världen i en evig jakt på resurser. Den största och mäktigaste staden är London, med historikern och vice-borgmästaren Valentine i spetsen. En ung kvinna vid namn Hester Shaw är ute efter hämnd på honom för tidigare oförätter, och hennes handlingar sätter igång en kamp mot klockan för att hejda Londons framfart genom världen.
Varför kan inte moderna städer få se ut såhär?
“Mortal Engines” gick uruselt på biograferna. Filmens budget uppges ha varit någonstans kring 100-150 miljoner dollar, men de globala kassaintäkterna stannade på i sammanhanget ynka 83 miljoner. Den ekonomiska förlusten beräknades vara uppemot 175 miljoner dollar, vilket gör den till en osannolikt enorm katastrof. Med andra ord blev det inga uppföljare.
De sågningar filmen fick av en mer eller mindre enig kritikerkår kan vara en orsak till att “Mortal Engines” bombade så hårt. Man kan också tänka sig att filmen släpptes för sent: dystopiska kärlekshistorier med ungdomar i centrum var inte längre på modet.
Isländska Hera Hilmar gör huvudrollen som den maskerade Hester Shaw.
Lite synd är det ändå att “Mortal Engines” kapsejsade så totalt, för filmen är absolut sevärd. Den inledande jaktscenen mellan två städer känns som en storskalig “Mad Max”-sekvens och tar andan ur en. Hugo Weaving är härligt dryg i sin skurkroll och scenerna med Stephen Langs cyborg Shrike är både mörka, obehagliga och vackra. I undertecknads tycke var filmen absolut värd ett bättre öde, både på biograferna och hos kritikerna.
För alla fans av “Familjen Bridgerton” är “Mortal Engines” dessutom extra sevärd: den då filmen släpptes helt okände Regé-Jean Page (som lite mer än ett år senare gjorde stora delar av Netflix prenumerantskara knäsvaga i “Familjen Bridgerton”) är med i en biroll som rebellpilot.
Regé-Jean Page, innan han blev känd.
Om man missade “Mortal Engines” när den kom, eller bara vill se om den (vilket undertecknad tycker att den är värd), så rullar den fram på kanal 5 klockan 23:15. Den finns också att streama på HBO Max och Amazon Prime Video.
