Inatt på tv: Världens bästa Beckfilm - och en av de bästa svenska filmerna någonsin - kom 1976

Jag älskar svensk film. Allt som görs här är inte bra, men det har alltid gjorts bra film här. Det finns dock en sak som jag och många svensk film-skeptiker verkar vara överrens om och det här hur mycket "Mannen på taket" sticker ut i mängden. På att bra sätt, vill säga.

 

"Mannen på taket" är baserad på Sjöwall/Wahlöö-romanen "Den vedervärdige mannen från Säffle", den sjunde boken i serien om Martin Beck. Titeln på romanen är också smeknamnet på den polis som hittas mördad på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Polismannen hade med andra ord hunnit skaffa sig en hel del fiender i livet. Var motivet hämnd?

 

Vad som följer är en tajt och snyggt filmad historia, med genomgående skarpt skådespeleri. Carl-Gustaf Lindstedt, framför allt känd som komisk skådespelare och revyartist, lyser i rollen som Martin Beck. En gestaltning lika stark som den är subtil och tillbakadragen.

 

Sven Woller och Thomas Hellberg, som kollegorna Kollberg och Gunvald Larsson respektive, var avesvärt mycket mer etablerade som dramatiska skådespelare. Det är svårt att överdriva hur väl de både passar in i sina egna roller men också fungerar som motvikt till Lindstedts stil.

 

Min favorit-Gunvald i Beck-historien är antagligen Rolf Lassgård (Micke Persbrandts version kändes för mig som föga mer än en parodi), men Hellberg är inte långt efter.

 

Regissören Bo Widerberg började sin karriär som filmskapare eftersom han var kritisk till svensk film. Även om jag inte håller med i den kritiken, tillförde Widerberg likväl något nödvändigt till vår inhemska filmindustri.

 

"Mannen på taket" är en ett utmärkt exempel på det, en snygg actionthriller som inte riktigt liknade något som gjort fram till dess - och som efter snart 50 år fortfarande sticker ut som något av det bästa inom svensk filmproduktion.

 

 

 

Läs också: Vi behöver fortfarande Bo Widerberg