”Philip K. Dick's Electric Dreams” är en dröm för ”Twilight Zone”-fans

”Philip K. Dick's Electric Dreams” är en antologiserie av självständiga, halvtimmeslånga sci-fi-berättelser baserade på författarens stora antal noveller. Dick debuterade 1952 när genren blomstrade i USA, men antalet hängivna anhängare har stadigt fortsatt att växa, och har efter hans död 1982 vuxit till något som nästan kan liknas vid en kult.

Tidernas mest filmade sci-fi-författare

För närvarande är han tidernas mest filmade sci-fi-författare med hela fjorton filmer baserade på sina verk, varav de mest välbekanta titlarna är Ridley Scotts ”Blade Runner”, Paul Verhoevens ”Total Recall” och Steven Spielbergs ”Minority Report”.

Därför blir det spännande när Amazon distribuerar en ny serie baserade på hans noveller! Sci-fi-genren har ju alltid haft en hängiven skara anhängare, och även om flertalet filmer inte ses av det bredare publiklagret, återfinns bland sci-fi-titlarna några av de mest inflytelserika och inkomstbringande filmerna genom tiderna, som Andrei Tarkovskys ”Solaris” och så klart George Lucas ”Star Wars”!

TV började ju visa den omåttligt populära serien ”The Twiligt Zone” redan 1959, som ofta sänds i både repris och nytappningar, och de två avsnitten av ”Philip K. Dick's Electric Dreams” jag fick förhandstitta på, kan nog bäst liknas vid en Brittisk version av ”Twilight Zone”.

 

 

 

I första säsongens inledande avsnitt, ”The Commuter”, möter vi den livströtte Ed Jacobson (Timothy Spall) som arbetar på en tågstation och hjälper otacksamma passagerare att köpa biljetter, bära ner barnvagnar för trapporna, och fixa stopp i toaletten. Hemma väntar ett kärlekslöst förhållande med frun Mary (Rebecca Manley) och den mentalt instabile sonen Sam (Anthony Boyle), vars skrämmande utbrott han bara kan lugna ner med jazzmusik.

Men så en dag kommer en ung flicka, Linda (Tuppence Middleton), och vill köpa en biljett till en tågstation som inte existerar. Han blir nyfiken, och genom att hoppa av tåget mellan två stationer upptäcker han by där alla är lyckliga. Men när han återvänder hem är det till en annorlunda verklighet, och han inser att vad man tror man önskar sig, inte nödvändigtvis är det man vill ha. Frågan är bara hur han ska kunna ställa allt tillrätta?

 

 

 

I avsnitt 3, ”Impossible Planet”, jobbar Ed Andrews och Brian Norton (Benedict Wong och Jack Reynor) på en intergalaktisk flygplats. En 300-årig dam, Irma Louise Gordon (Geraldine Chaplin) knackar på deras kontorsdörr tillsammans med sin robot, och erbjuder dem en stor summa pengar för att ta henne till jorden. Hon vill gärna se den plats hennes mormor kom ifrån som hette Karolina, och Elk River Falls, där mormodern berättat att hon badat naken i det kristallklara vattnet tillsammans med morfarn när de var unga.

Dessvärre har inte jorden varit bosatt sedan år 2451, och totalförstördes av en solexplosion år 2673. Men den stora pengasumman är för svår att motstå för Ed och Brian, så de letar fram en planet som liknar jorden, och antar uppdraget. Roboten anar dock ugglor i mossen, men Irmas tro på tankens makt är stor, så att känns det rätt, är det rätt, och hennes vision börjar smitta av sig...

 

 

 

Återkommande teman inom sci-fi-genren - förutom att måla upp olika framtidsscenarier, utomjordliga livsformer, och parallella världar - är ofta just att man ska vara försiktig med vad man önskar sig, samt en fascination för tid och åldrande. 

Inte så konstigt kanske, det hör ju till de stora mänskliga frågorna, och Dick hade mycket riktigt studerat filosofi. Influerad av Platon hade han kommit fram till att man inte kan veta om verkligheten existerar eller ej.

Själv är jag rätt säker på att verkligheten existerar, och därför vill jag se manus som följer vår verklighets logik, utan luckor och lösa trådar. Det är spännande att utforska andra världar och parallella universum, men här gäller samma sak, att om man skapar en annan värld måste man hålla sig till den världens regler, på ett klart och tydligt sätt. Jag tyckte nog det kanske blev lite si och så med den saken faktiskt, i båda avsnitten...

 

 

 

Trots att ”Philip K. Dick's Electric Dreams” är nyinspelad känns berättelserna och formatet aningen gammaldags, vilket kan bero på likheten med ”Twilight Zone”, som skrevs ungefär samtidigt som Dicks noveller.

Men serien är mycket snyggt gjord, och de avsnitt jag såg levererade Brittiskt solida skådespelarprestationer. Det är en samproduktion mellan USA och UK, och vi kan se fram emot avsnitt med stora namn som Steve Buscemi, Julia Davis, Anna Paquin och Juno Temple i rollerna. 

Dessutom - eftersom mina nerver inte riktigt är gjorda för att njuta av renodlade skräckfilmer, passar denna typ av inte-alltför-skrämmande-övernaturlig-suspens mig rätt bra. Baserat på de två avsnitten ovan, ger jag serien tre stora, utomgalaktiska stjärnor av fem.