“Fear is the mindkiller”.
När restriktionerna släpps firar jag med att gå på bio. Jag har längtat efter de där salta, kemiskt smöriga popcornen och doften av infisna sammetsstolar i salongen. Att ridån och en helt ny värld öppnas för mina ögon. En stund av total hängivenhet. Så blir det inte riktigt. Redan på tunnelbanan mot stan lägger jag märke till att ingen bär mask. Det gör inte jag heller. Hur länge har jag gått utan mask? Jag har gått från att skälla på vänner som inte sköter sig till att inte minnas när jag själv slutade bära mask. Är jag en hycklare?
Jag håller på att bli sen och springer mot biografen och hinner precis pinkulera på bions nya unisextoalett innan filmen börjar. Jag trycker ned min trötta lekamen i fåtöljen och lutar mig tillbaka, redo att njuta av mina popcorn. Men jag har ju inte köpt några! Kommer jag att överleva? Jag suckar besviket och håller tillbaka en bitter tår.
Men någon annan har hunnit köpa popcorn. En kvinna, snett bakom mig, har en stor popcorn i knät och smaskar. Hon tar ett majskorn åt gången och krasar ljudligt. Jag är inte en av dem som uppskattar ASMR eftersom jag lider av misofoni. Min hjärna som har svårt att stänga av oönskade ljud signalerar att jag har fysisk smärta eller behöver kräkas om ett ljud är tillräckligt störande. Värst är smaskande. Jag vänder mig om med den mest intensiva passiva aggressivitet jag kan frammana och glor på henne. Men lampan är redan släckt, hon ser mig inte.
När restriktionerna släpps firar jag med att gå på bio. Jag har längtat efter de där salta, kemiskt smöriga popcornen och doften av infisna sammetsstolar i salongen. Att ridån och en helt ny värld öppnas för mina ögon. En stund av total hängivenhet. Så blir det inte riktigt. Redan på tunnelbanan mot stan lägger jag märke till att ingen bär mask. Det gör inte jag heller. Hur länge har jag gått utan mask? Jag har gått från att skälla på vänner som inte sköter sig till att inte minnas när jag själv slutade bära mask. Är jag en hycklare?
Jag håller på att bli sen och springer mot biografen och hinner precis pinkulera på bions nya unisextoalett innan filmen börjar. Jag trycker ned min trötta lekamen i fåtöljen och lutar mig tillbaka, redo att njuta av mina popcorn. Men jag har ju inte köpt några! Kommer jag att överleva? Jag suckar besviket och håller tillbaka en bitter tår.
Men någon annan har hunnit köpa popcorn. En kvinna, snett bakom mig, har en stor popcorn i knät och smaskar. Hon tar ett majskorn åt gången och krasar ljudligt. Jag är inte en av dem som uppskattar ASMR eftersom jag lider av misofoni. Min hjärna som har svårt att stänga av oönskade ljud signalerar att jag har fysisk smärta eller behöver kräkas om ett ljud är tillräckligt störande. Värst är smaskande. Jag vänder mig om med den mest intensiva passiva aggressivitet jag kan frammana och glor på henne. Men lampan är redan släckt, hon ser mig inte.
Filmen, "Dune", börjar. Den är fantastisk. Sanddyner som lockar med vindsvepta vågor, ljuvlig musik av ingen mindre än Hans Zimmer och en hjälte som är så vacker att jag får ont i ögonen. Karaktärerna är rädda för att bli av med kroppsvätskor i alla dess former. I sina svarta masker, mycket coolare än de vi burit så länge, finns ett sugrör med vilket de dricker sin egen svett. De sparar till och med på spott och använder det till kaffekok. Snåla med spott har vi också gjort i nästan två år. Vi undvek att sprida spottdroppar i luften för att inte oavsiktligen ha ihjäl någons farmor.
Jag hinner inte tänka särskilt djupa tankar om detta då min uppmärksamhet ständigt dras till kvinnans knastrande. Tar popcornen aldrig slut? Jag vänder mig om igen och blänger. Nu har ett regelrätt hat väckts inom mig. Den där förbjudna mordlusten man bara får på bio eller på teater när någon förstör magin. Jag trycker mina långa naglar in i min arm och andas djupt för att inte gå under. Man får inte mörda.
I filmen upprepar de ett mantra. Man ska inte vara rädd. För rädsla är en liten död som utplånar en. En sinnesmördare. Jag tror inte någon i salongen känner sig mer träffad än jag. För hat, vad är det om inte rädsla? I nästan tre timmar utplånar jag mig själv istället för att säga åt henne att tugga som en vuxen människa. För jag vågar inte. Istället hatar jag. Jag har blivit feg under pandemins isolering. Jag förtjänar inga popcorn.
Jag hinner inte tänka särskilt djupa tankar om detta då min uppmärksamhet ständigt dras till kvinnans knastrande. Tar popcornen aldrig slut? Jag vänder mig om igen och blänger. Nu har ett regelrätt hat väckts inom mig. Den där förbjudna mordlusten man bara får på bio eller på teater när någon förstör magin. Jag trycker mina långa naglar in i min arm och andas djupt för att inte gå under. Man får inte mörda.
I filmen upprepar de ett mantra. Man ska inte vara rädd. För rädsla är en liten död som utplånar en. En sinnesmördare. Jag tror inte någon i salongen känner sig mer träffad än jag. För hat, vad är det om inte rädsla? I nästan tre timmar utplånar jag mig själv istället för att säga åt henne att tugga som en vuxen människa. För jag vågar inte. Istället hatar jag. Jag har blivit feg under pandemins isolering. Jag förtjänar inga popcorn.
Linnea Pihl
