Premiär för ”My Brilliant Friend”: Ett våldsamt bästisdrama på HBO Nordic

Den italienska författarinnan Elena Ferrante, som förblivit anonym och publicerar under pseudonym, har sedan ”Neapelkvartetten” varit en internationell hit. Och nu har första delen av hennes romansvit, ”Min fantastiska väninna”, blivit TV-serie på HBO.

Ferrante står som medförfattare till manuset och regisserar gör Saverio Costanzo, på författarinnans inrådan. ”Neapelkvartetten” har tokhyllats av kritikerkåren och Ferrante har omtalats som den första italienska författaren värdig ett Nobelpris på flera år. Romansviten följer de unga bästisarna Elenas och Lilas uppväxt i efterkrigstidens Neapel under 50-60-talet. Berättelsen har blivit så populär tack vare sin vackra, komplexa gestaltning av livslång vänskap med allt vad det innebär av kärlek och intimitet, men också svartsjuka och vrede.

Ferrantes prosa är rak och avskalad och bjuder därmed på få miljöbeskrivningar och nästan inga översvallande känsloyttringar. Det är istället de små detaljerna i varje scen som skildrar det ständigt skiftande maktförhållandet mellan Elena och Lila. En roman, som vid genomläsning, inte känns som en självklar berättelse att filmatisera, men nu är den likväl här och vi har fått ta del av de första två avsnitten inför premiären. Här kommer några plus och minus så långt.

 

 

 

Miljöbeskrivningarna i ”Min fantastiska väninna” är få. Vid väl valda tillfällen nämns gatan eller räcket som Elena och hennes bästis Lila rör sig längs för att förflytta sig själva, och driva berättelsen framåt, men mycket mer än så delges inte. Likväl lyckas Ferrante med enkla medel måla upp en tung jämngrå bild av flickornas tillvaro. Mycket på grund av protagonistens beskrivningar av sin omgivning som framförallt våldsam.

Jag saknar ibland fler miljöskildringar i romanen, vilket borde vurma för en filmatisering, men dessvärre gör de sig inte riktigt på tv. Det fattiga Napolitanska området är så sönderdesignat grått att det blir teatraliskt. Butikerna känns som kulisser och bästisarna färgmatchade klänningar blir för tillgjort dystert. Ljussättningen är också märklig, med en ständigt grådisig himmel och få kontraster.

Kanske är tanken att genom denna överdrivna atmosfär framkalla samma smått övernaturliga känslan som finns i boken, men för mig blir det mer ”Gråtande barnet”-feeling än hippt Wes Anderson-piffigt. Smärtan så krystande äkta, att den nästan blir komiskt.

 

 

 

Boken har en rå ton och bästisrelationen som beskrivs vibrerar av emotionellt stoff, vilket också serien lyckas bitvis med att förmedla, men i romanen är det Elena som är protagonist och dessvärre är detta en blick tv-serien inte alltid bibehåller.

Ett av skälen är att flera napolitanska familjer ska ges utrymme, men jag saknar det självklara fokus boken har. Tur är då att tv-serien har samma små briljanta scener som romanen, som exempelvis då Lila kastar ner Elenas docka i en brunn för att se hur hon reagerar. Ett plus är att tv-serien än så länge är trogen boken och det märks att författarinnan själv varit delaktig i arbetet. Men eftersom romanen inte är en bok som känns självklar för tv, hade den kanske mått bättre av att våga avvika från originalet.

I dagsläget har jag svårt att se vem den tilltänkta publiken är mer än äldre kvinnor med ett ömmande hjärta för ”Oliver Twist” och ”Unga kvinnor”-liknande berättelser. Vilket är väldigt synd, för jag tror att de kunde fångat en större publik om de vågat gå närmre de två väninnorna och stannat där. Låtit magin mellan dem ta än mer utrymme och förbli fokus.

För det är när Elena och Lila står i centrum som tv-serien också känns nyskapande, liksom romanen gjorde, med sin annorlunda skildring av kvinnlig vänskap.

 

 

 

Plus är att de båda barnskådespelarna, Elisa del Genio som Elena och Ludovica Nasti som Lila, båda spelar trovärdigt trots att de är amatörer. Framförallt Lila känns ovanligt träffsäker i sin roll. Hon har en skön uppstudsig min, precis så om man föreställer sig att Lila har. De båda småtjejerna är skitiga och svettiga, vilket stämmer med miljön i boken. Här finns definitivt en potential för att bli något mäktigt. Särskilt när de för första gången tar varandra i hand. Då infinner sig den där magiska känslan från barndomen. Styrkan i att ha en bästis.

Efter två avsnitt är jag likväl tveksam till om detta är en romansvit som behövde filmatiseras. Förhoppningsvis landar den efter några avsnitt i en mer balanserad stämning som fungerar. Jag förstår nämligen verkligen att Italien vill lyfta fram sin främsta författarinna och det är ett vackert kvinnoporträtt väl värt att spridas i fler kanaler. Därför kommer jag ge den en chans.