Idag släpps en av februaris höjdpunkter på Netflix: nya serien "Santa Clarita Diet" där Drew Barrymore spelaren mäklaren som plötsligt får ett sug efter människokött. Om du gillar lättsamma zombie-komedier såsom "Zombieland" och "Fido", kan detta vara någonting för dig.
Här möter zombie-genren det idylliska villalivet med mamma-pappa-barn. Drew Barrymore spelar mäklaren och mamman Sheila, som efter en synnerligen kräkfylld händelse vaknar upp utan puls, men med en försmak för rått kött som snart utvecklar sig till ren och skär kannibalism. Istället för mörker och kusliga miljöer är den här zombie-serien lika pigg och provocerande ärtig som en reklam för frukostflingor.
Avsnitten är korta och lätta att sträcktitta på. Det första intrycket av "Santa Clarita Diet" känns lättsamt och fräscht - du vet, som att tugga i sig Nathan Fillions livs levande pungkula. Han gör en kort men briljant cameo i de tidigaste avsnitten. Sheila har ihjäl sitt första offer och upptäcker hur bra hon mår av sin nya diet. Hon har ändlöst med energi och sexlivet är räddat - så naturligtvis försöker hennes man Joel (Timothy Olyphant) att hjälpa sin fru med de nya, kannibalistiska vanorna, trots att de bor grannar med två poliser. Tillsammans försöker de utnyttja sin roll som mäklare för att ta sig in i folks hus och mörda dem till middag.
Kom ihåg: allt är fortfarande lika mysigt och positivt som en hälsotidning.
Går på tomgång mot mitten
Efter några avsnitt börjar konceptet att gå lite på tomgång då det bara är det ena osannolika mordet efter det andra utan någon större karaktärsutveckling för någon av dem.
Drew Barrymore fortsätter att bevisa att hon forfarande kan se bedårande ut med en rutten fot i munnen och ett flummigt litet leende och Joel närmar sig stadigt ett nervöst sammanbrott för varje avsnitt som känns lika ofarligt som att inte äta upp sina grönsaker.
Deras tonåriga dotter, Abby (Liv Hewson), som de är mestadels öppna med, får snarare höra mer än hon vill veta och finner stöd hos den nördiga grannsonen som vet allt om zombies och hur man begraver lik. Första gången föräldrarna berättar om mammas nya vanor accepterar hon det direkt. "Jag är 16 år, jag kan hantera sånt här!". Precis så här otrovärdigt konfliktlös är hela serien. Vad som borde urarta i familjekriser är oftast avklarat efter lite vardagligt tjafs.
En sarkastisk kommentar på vår samtid, eller vanlig buskis?
Å ena sidan kan man önska sig att "Santa Clarita Diet" lånade in bara några undertoner av Michael Hanekes "Amour" och den mörka sidan av att se någon man älskar sakta förvandlas till något man inte känner igen. "Breaking Bad" lyckades till exempel utmärkt med att bolla en sådan utveckling med inslag av buskishumor.
Å andra sidan är det svårt att inte undra om seriens skapare Victor Franco har en tanke bakom de ytliga karaktärerna och den osannolika Familjen Bra-acceptansen, där ett mord på någon som har förorättat en är lika odramatiskt som att beställa hem pizza. Försöker skaparen säga något om mentaliteten i typiska vita, högavlönade villaområden? Om hur absurd måbra-pressen blir i en uppenbart dålig situation?
Om det finns ett budskap där är det vagt, men personligen föredrar jag att se "Santa Clarita Diet" som ett opretentiöst och lekfullt försök till lättsmält underhållning och det lyckas den bra med för mig i alla fall.
Det är en absurd splatterfest som får dig att kräkas lika mycket över alla mänskliga köttstycken som över hur äckligt gulligt och överdrivet bra allting är. Vad säger ni, zombie-fans: visst är väl romantiska komedier det verkligt otäcka? Hurr, ryser bara man tänker på dem!
Om du är nyfiken på att spana in "Santa Clarita Diet" själv har serien premiär idag på Netflix.
Berätta! Kommer du att se "Santa Clarita Diet"? Har du någon favorittitel från zombie-genren?
