Peter Jackson tar farväl av Midgård

I det vulgärt lyxiga Claridges Ballrom i London hade Warner Bros samlat Peter Jackson och skådespelarna från ”Hobbit: Femhäraslaget” för en fyrtiofem minuter lång frågestund med den internationella filmpressen.

Trots en månghövdad skara Tolkienstjärnor på plats – Andy Serkis, Lee Pace, Evangeline Lily, Orlando Bloom, Richard Armitage, Ian McKellen, Luke Evans, manusförfattaren Philippa Boyens och Billy Boyd, som ju spelade Pippin i den första trilogin och här har bidragit med sång – var ungefär sjuttio procent av frågorna riktade till regissören. 

Den övriga mängden frågor fördelades mellan resten av skådespelarna (2 procent) och huvudrollsinnehavaren Martin Freeman (28 procent). Den senare var på bästa skämthumör och drog gång på gång ner skrattsalvor från det hav av journalister som fåfängt hoppades få höra något annat än de sedvanliga flosklerna om hur underbart det har varit att arbeta med just det här projektet.

För att säkerställa att alla inblandade skulle få komma till tals åtminstone en gång inleddes eventet av en moderator som bad stjärnorna att i turordning redogöra för inspelningsupplevelsen i allmänna ordalag. Lee Pace, som sedan satt knäpptyst under resten av presskonferensen, var först ut. Han verkade förvånad över att bli tilltalad och levererade en kort och bekymmerslös monolog om hur ”häftigt det var att se det färdiga resultatet”, särskilt när det gällde stridsscenerna. Några av hans kollegor längs bordet fnissade lite osäkert åt detta något nyvakna anförande, som för att fråga: ”Var det allt?” Och det var det tydligen.

Orlando Bloom följde sedan upp med en mer känslomässig approach. 

- För mig, som har varit med sedan den allra första filmen, känns det extra speciellt. Jag var tjugoett år gammal när Peter Jackson castade mig i rollen som Legolas, och nu är jag trettiosju. Att få vara med om en sådan resa är naturligtvis en ynnest.

När moderatorn sedan tilltalade Martin Freeman med dennes förnamn vände han sig häftigt om och skrek irriterat: ”VAD!?” 

Det var ett mycket oväntat tilltag, som framkallade skratt både uppe vid bordet och bland journalisterna på golvet.

– Nämen, det är naturligtvis väldigt häftigt att få arbeta med en karaktär under så lång tid. Jag älskar att växa inuti Bilbo – ”I love to expand inside Bilbo”. 

Efter denna sista mening, som ju utan större svårigheter kan tolkas sexuellt, hördes spridda fniss lite varstans ifrån. Martin Freeman gick då genast in i låtsad försvarsställning. 

– Vaddå? Jag gör bara det som känns naturligt för mig. Och nu ska jag bli korsfäst för det? Det är ju inte första gången en skådespelare råkar ut för det! 

Här tittade Freeman menande på Ian McKellen, som satt bredvid honom och knappt hann uppfatta passningen. Detta ganska vågade nummer, som alltså anspelar på det faktum att McKellen som upplyft skådespelare inte kände sig bekväm med att komma ut som homosexuell förrän relativt sent i livet, utgjorde kvällens höjdpunkt, sett till decibelnivån på skrattsalvorna.

Luke Evans berättade att den första scenen han fick spela in var den där hans människohjälte Bard slåss mot draken Smaug i den våldsamt brinnande Sjöstaden.

– Det stämmer, fyllde Peter Jackson i, och den scenen spelade vi faktiskt in redan för fyra år sedan. Det finns ganska många scener i den här filmen som är så gamla.

Jackson förklarade sedan att tanken med att använda Pippins (Billy Boyd) sångröst i den avslutande filmen är ett medvetet försök att knyta ihop hela serien. Han återkom till detta tema gång på gång under presskonferensen: 

– För mig är det fantastiskt att tänka att dagens treåringar kommer att kunna se filmerna i ”rätt ordning” framöver, och alltså börja med ”The Hobbit”. Nu blev det så att vi gjorde ”Sagan om Ringen” först, men jag har alltid burit på en idé om att foga ihop hela serien till en fullständig helhet.

Manusförfattaren Philippa Boyens menade att det definitivt finns ett mervärde i att ta sig an de sex filmerna kronologiskt:

– Det handlar om små saker som förhöjer helhetsupplevelsen. Efter att ha sett Gandalf och Galadriels relation i den här filmen får man till exempel större förståelse för hennes reaktion vid hans dödsbud i ”Sagan om Ringen”.

En journalist uttryckte bedrövelse över att vi nu har fått se det sista av Middle-Earth på bioduken och frågade, nästan vädjande, om Peter Jackson ändå ser någon möjlighet till fler filmatiseringar av Tolkien-alster i framtiden.

– ”The Hobbit” och ”Sagan om Ringen” är de enda filmrättigheter som Tolkien sålde, dessvärre.

Jackson parerade konsekvent alla frågor om vad han kan tänkas göra härnäst, utan att alls framstå som osympatisk. När Ian McKellen lite oväntat föreslog att filmregissören borde se över möjligheten att skapa en sorts upplevelsepark med Middle-Earth-tema mumlade Jackson att en välbehövlig semester står först på agendan.

Sedan följde den numera obligatoriska frågan om Jacksons beslut att filma i 60fps.

– Jag vet att det var något som många människor störde sig på i den första filmen, och jag kan förstå delar av kritiken. Men jag ser på saken i en filmhistorisk kontext. Förut hade vi stumfilm, svartvit film. Mediet är ungt och utvecklas hela tiden.

– När det gäller tekniken överlag så gick jag från början in med inställningen att den inte ska vara ett självändamål. Alla tekniska lösningar är där för att tjäna historien. Filmerna krävde det, helt enkelt. Själv är jag fullständigt värdelös vad gäller datorer. Jag kan knappt göra ett e-mail (han använder verkligen ordet ”göra”). Jag är bara tacksam för de här fantastiska datormänniskorna som jag får arbeta med, jag går till dem och säger: Så här och så här skulle jag vilja ha det, är det möjligt att lösa?

Richard Armitage, som ju i filmen gör den stolte och envise dvärghövdingen Thorin Ekensköld med den äran, fick frågan om inspelningen i någon mån präglades av spänningar mellan honom och Lee Pace, apropå att relationen mellan alvkungen Thranduil och Thorin är hyfsat frostig i filmen. Spelade det ”manliga egot” in här, undrade en journalist?

– Det manliga egot… Det är ju väldigt många manliga egon i den här filmen. Bara vid det här bordet finns det fruktansvärt mycket manligt ego, usch. Nej, men den här konflikten var ju så att säga inbyggd i rollerna. Men visst grälade vi också, hela tiden, under inspelningen, skojade Armitage. 

Luke Evans och Ryan Gage (som spelar den lismande och intrigerande Alfrid i filmen) fick frågan om det kändes snopet att bli castad som människa bland alla dvärgar, hobbitar och alver. 

– Jag kom över det rätt snabbt när jag såg hur länge de andra fick sitta i sminket varje dag, flinar Luke Evans. 

– Jag sökte faktiskt rollen som en hobbit först, säger Ryan Gage.

– Du gick på audition som dvärg också, inflikar Philippa Boyens.

– Nu när du säger det, det stämmer. Men jag är väldigt nöjd med att spela Alfrid, det är en roll som tillåter en att ta ut svängarna. Jag ser honom som en sorts mörk clown.

Philippa Boyens berättade att Ryan Gage gjorde ett sådant intryck på provspelningen att man tog beslutet att ge hans rollkaraktär större utrymme på stående fot. Här fick alltså Alfrids mycket generösa exponering i ”Hobbit: Femhäraslaget” sin förklaring.

Vi var många som trodde, eller åtminstone hoppades, att Mikael Persbrandt skulle utgöra en mer aktiv del av rollistan i den sista ”Hobbit”-filmen. I boken gör ju hamnskiftaren Beorn ett inte oväsentligt avtryck i äventyrets senare del, och Peter Jackson har sedan premiären av ”Smaugs Ödemark” här och där gjort antydningar i riktning mot att karaktären skulle komma till sin rätt i den sista filmen.

Men icke – Beorn skymtar i ”Femhäraslaget” förbi med sådan hastighet att det på fullt allvar är möjligt att missa honom om man blinkar vid fel tillfälle. Peter Jackson verkade inte supersugen på att utveckla ämnet:

– Hans roll i filmen är inte så annorlunda mot hur det beskrivs i boken. Men det finns fler scener med Beorn i den utökade versionen av filmen, som är en halvtimme längre än biovarianten.   

 

Desto mer entusiastisk var Peter Jackson när han berättade om en återkommande mardröm som hade plågat honom under hela inspelningen:

– Jag vaknar mitt i natten och upptäcker till min fasa att ett helt filmteam står vid min säng och tittar på mig. De vill att jag ska säga åt dem vad de ska göra, ge regi, men jag har ingen aning om någonting. Den här drömmen hade jag varje natt fram till och med den sista inspelningsdagen – sedan försvann den. 

På frågan om vilken som var deras personliga favoritfilm i serien svarade påfallande många av skådespelarna ”Sagan om de två tornen” – även Peter Jackson själv framhöll Slaget vid Helms klyfta som något av en högtidsstund. En genomgående tendens på denna presskonferens var också att hellre diskutera ”Hobbit: Femhäraslaget” i en kontext där alla sex filmerna bildar en helhet, snarare än för sig själv och ingående i ett större sammanhang. När det talades om publikmottagande så var det uteslutande barnen som stod i centrum. 

En journalist ville avslutningsvis veta vad Peter Jackson och Martin Freeman har för förhoppningar när det gäller att inspirera människor med ”The Hobbit”. Jackson berättade om hur han själv blev förförd av pionjärer som Ray Harryhausen och skaparna bakom ”King-Kong” i sin barndom, och att han skulle vara mycket glad om de egna filmerna i sin tur kunde ge kreativ näring åt unga filmskapare.

– Min ambition är att inspirera små barn till att bli sjukligt besatta av smycken, sade Martin Freeman med ett perfekt deadpan-uttryck i ansiktet, precis som Bilbo blir. 

– Allvarligt talat så finns det något väldigt fint i den här grundberättelsen om hur en liten person uträttar saker som får stora konsekvenser. Det är en historia som har berättats många gånger förut, men den är viktig. I verkligheten ser hjälten oftast inte ut som Dolph Lundgren, eller hur?

"Hobbit: Femhäraslaget" har biopremiär onsdag 10 december.