Redan när det blev klart att jag skulle till Los Angeles så var självklart planen att ägna en dag till att utforska Hollywoodkvarteren och idag passade mitt schema utmärkt för att göra det.
Det visade sig att det var lite klurigt att ta sig dit från Santa Monica, men skam den som ger sig. En timmas resväg med buss med ett byte på halva vägen fick jag genomlida i dagens hetta. Jag märkte ganska snart att det var riktigt varmt i Hollywood, då skorna fullkomligt kokade när man stod still på den soluppvärmda asfalten. När jag kom tillbaka till hotellet fick jag reda på att temperaturen i Hollywood hade legat runt 43 grader. För att klara av den stränga hettan så var man tvungen att äta mycket glass och dricka mycket läsk under dagen.
När jag först anlände till Hollywood på förmiddagen var det relativt lugnt, men redan efter en timma började folk strömma till. Jag kollade förstås in alla de klassiska sevärdheterna, såsom Chinese Theatre, Kodak Theatre och den stjärnprydda gatan Hollywood Boulevard. Den första stjärnan jag kom över var faktiskt Tom Hanks, men såg de flesta storheters stjärnor på gatan. Till och med Roger Ebert och branschtidningarna Variety och Hollywood Reporter hade varsin stjärna. Men hur jag än gick och letade kunde jag banne mig inte hitta min stjärna. Men den som väntar på något gott.
Jag kolla ju också in Kodak Theatre, fattas bara. Planen var att hitta någon ansvarig där som kunde förklara varför inte jag fick någon inbjudan till årets Oscarsgala, men såg tyvärr inte till en enda människa att ställa mot väggen. Bara tanken av att få möjligheten att få fälla följande kommentar kittlade lite extra: Vet du inte vem jag är??? Men ack, det sket sig.
I min besvikelse ställde jag mig i skuggan vid ingången till Kodak Theatre för att återfå krafterna som solen med jämna mellanrum sög ur en. Då kommer det fram en ung tjej och ställde en märklig fråga:
- Kan du tänka dig att vara med i en undersökning?
- Vad för undersökning?
- Om psykiatri.
- Haha, jaså. Ser det ut som jag behöver en?
- Nej nej, men det vore jättebra om du ville ställa upp.
Undersökningen gick ut på att nämna det objekt som man först tänkte på när hon räknade upp olika psykologiska termer. Det gick bra tills hon nämnde "psychiatric abuse" och då kunde jag bara inte komma på ett objekt. Men hon sa att det inte spelade ingen roll. Är det säkert frågade jag. Betyder inte det här att jag behöver psykiatrisk vård? Nej, det trodde hon inte. Men för säkerhets skull erbjöd hon sig att gå och frågade hennes chef. Då blev jag tvungen att tala om för henne att jag skojade. Jösses.
Efter att ha gjort min medborgerliga plikt, trots att jag inte är amerikansk medborgare tackade jag för mig och gick vidare och svalkade mig med en glass. När jag stod utanför butiken och avnjöt glassen kom det fram en tjej till och frågade om jag ville delta i en undersökning. Om psykiatri frågade jag? Ja, sa hon. Dög inte mina svar, frågade jag henne? Åh, har du redan gjort undersökningen, sa hon? Ja, faktiskt. De var verkligen påstridiga men den där undersökningen, får jag lov att säga.
Alla dessa psykiatriska undersökningar hade gjort mig hungrig så nu blev det raka vägen till 60-talets kulinariska upplevelser. Tidigare på dan hade jag nämligen hittat en kul hamburgerbar som hette Johnny Rockets som låg placerad alldeles bredvid Kodak Theatre och den skulle jag definitivt testa.
Hamburgerhaket hade ett klassiskt 60-talsutseende och när jag öppnade dörrarna hörde man 60-talsmusiken spelandes i högtalarna. Känslan var ett faktum. Fonzie och gänget måste bara vara i närheten. Det enda som fattades var att expediterna skulle ha rullskridskor, men man kan ju inte få allt. Däremot fick jag så jag teg när de slängde till mig en hamburgare lika hög som Empire State Building. Det är vad jag kallar en hamburgare!
Det fick avsluta dagen i Hollywood. Det finns ju mycket mer att se än det här, men värmen gjorde att äventyrslusten var något begränsad. Men det var en riktigt kul dag i Hollywood och kan inte göra annat än att rekommendera alla att ta en dag i Hollywood när tillfälle ges.
Imorgon är det redan dags att åka hem. Dagarna går sjukt fort här i Los Angeles, lite för fort.
