Under Pride vill vi inte bara hylla rätten att vara eller älska den man vill utan även en av bögarnas favoritgenrer inom film - skräck. Genom tiderna har homosexuella män anammat skräckfilmen trots brist på - eller i vissa fall problematisk - representation. Istället har vi lärt oss i att identifiera oss med starka hjältinnor och analysera homoerotiska relationer.
Redan på 1930-talet fanns queer-kodade rollfigurer och relationer i skräckklassiker som ”Frankensteins brud” (1935), vars homosexuella regissör James Whale själv var banbrytande i Hollywood. Men liksom i senare Hollywood-filmer slutade det illa för dessa, i synnerhet den flamboyanta Dr. Septimus Pretorius (spelad av även han öppet homosexuella Ernest Thesiger).
Men framöver var det dåligt med gayrepresentation i skräckfilm, med undantag för lesbiska som ofta fick agera sexiga monster i vampyrfilmer. I och med queer-revolutionen, som Stonewall-upproret 1969 tog hbtq-folket mer plats och krävde rättigheter. I det ingick självklart bioupplevelsen och att få njuta av magisk film. Med förlöjligande stereotyper i komedier och tragiska gestaltningar i dramer så blev ofta skräckfilmen en perfekt blandning av tacksam underhållning och eggande mörker.
De mobbas och hånas - och hämnas
Ordentliga homokaraktärer i genren skulle dröja till sent 1990-tal och få undantag var antingen perversa eller tragiska i filmer som ”Kära miss Ross” (1981), ”Fear No Evil” (1981), ”Night Warning” (1982) och inte minst ökända ”Lockbetet” (1980) med Al Pacino. Därför fick vi analysera för att hitta skräckfilmskaraktärer att relatera till och heja på.
Titelkaraktären i Brian De Palmas klassiker ”Carrie” (1976) var en av de första och största - en annorlunda men välmenande flicka som inte bara mobbas, hånas och bespottas av dem runt sig utan även förbannas av religiös fanatism. Kopplingarna till hur hbtq-personer behandlades (och i vissa kulturer fortfarande behandlas) är knappast svaga. Utsatta tjejer som tar en gruvlig hämnd med övernaturliga krafter har ofta snabbt blivit gayfavoriter - ”Den onda cirkeln” (1996) och ”Jennifer’s Body” (2009) är andra exempel.
Men även slasher-filmernas hjältinnor - The Final Girl - var rollfigurer vi såg upp till. Unga, oskuldsfulla kvinnor som mot alla odds kämpar med näbbar och klor för att överleva i hotfulla situationer - inte helt olikt hur bögarna kämpade för att accepteras och överleva i ett fördomsfullt samhälle. Monstret eller mördaren som hotar blev en symbol för fördomar, hat, hån och tidigare sjukdomsstämpel. På många sätt blev skräckfilmshjältinnor en starkare förebild för många bögar än stereotypiska homokaraktärer i andra filmgenrer där de nästan uteslutande var en romcom-hjältinnas fjolliga bästis eller trgaiskt offer döende i aids.
Ikoniska final girls som Jamie Lee Curtis i ”Alla helgons blodiga natt” (1978), Heather Langenkamp i ”Terror på Elm street” (1984) och Neve Campbell i ”Scream” (1996) är filmhjältinnor som älskats lika mycket av bögar som andra dedikerade skräckfans. Länge såg och upplevde bögarna enkel skräckfilm ensamma i biomörkret där andra såg det som lättuggad popcornunderhållning. Idag förenas vi mycket tack vare sociala medier, podcasts och andra nätbaserade verksamheter. Den skräckälskande gaycommunityn är större och starkare än någonsin.
Sexiga vampyrer
Där heteropublik åtminstone under 1970- och 80-talet fick gott om heterosex och nakna kvinnor fick bögarna istället använda fantasin. Vi vill ju också få engagera oss i såväl romantik som svettigt sex. Då fann man istället inte alltid så subtila metaforiska jämförelser mellan vampyrer och attraktion mellan män i kultfilmer som ”Skräcknatten” (1985), ”The Lost Boys” (1987, av homosexuella regissören Joel Schumacher) och ”En vampyrs bekännelse” (1994).
Även om det var långt ifrån så uttalat och fysiskt sexuellt som i heterosexuella motsvarigheter så fanns flirtandet, lusten och de längtande blickarna där tillsammans med frestelsen att ingå i något farligt, förbjudet - och sexigt.
Liknande analyser har gjorts av manliga karaktärers relationer i filmer som ”Liftaren” (1986), ”Witchboard” (1986), ”Scream”, ”Vampires of the Desert” (2001), ”Jeepers Creepers II” (2003) och ”The Covenant” (2006). Till fördomsfull heteropubliks förtret ser vi ångande sexuell stämning där och när vi vill - för att vi inte får den på annat håll.
"Terror på Elm Street 2" blev banbrytande
Men den viktigaste skräckfilmen för bögar under denna tid var tveklöst ”Terror på Elm street 2” (1985), uppföljaren till Wes Cravens klassiker om drömdemonen Freddy Krueger. Det banbrytande denna gång var att standardhjältinnan - The Final Girl - ersatts av en tonårspojke.
Inte nog med att det bytet var normbrytande nog - filmens final boy Jessie (spelad av homosexuella skådespelaren Mark Patton) var en känslig, relativt feminin hjälte som verkade mer intresserad av sin atletiska killkompis än den flirtiga grannflickan. Freddy har tolkats som en symbol för Jessies förtryckta sexualitet och såväl filmen som Pattons insats hånades först men ses idag mer som en modig queer-klassiker som vågade sticka ut. Filmens och Pattons tumultartade historia har till och med skildrats i den fascinerande dokumentären, "Scream, Queen! My Nightmare on Elm Street" (2019).
Idag behöver vi inte analysera och fantisera längre. De senaste åren har vi bögkaraktärer dykt upp i all möjlig skräckfilm. I mainstream-skräck som ”Bride of Chucky” (1998), ”Cursed” (2005), ”Truth or Dare” (2018), ”Det: Kapitel 2” (2019), ”Freaky” (2020) och ”Fantasy Island” (2020) har vi sett bögar med egna personligheter och agendor utan att förminskas till stereotyper eller offer.
Bögar och andra hbtq-personer har fått vara både hjältar och huvudkaraktärer i indie- och lågbudgetfilmer som ”Gay Bed & Breakfast of Terror (2007), ”Bite Marks” (2011), ”Kissing Darkness” (2014), ”Pitchfork” (2016) och "Killer Unicorn” (2018). Bara i fjol fanns viktiga bögkaraktärer i framgångsrika och populära skräckisar som ”Halloween Kills”, ”There’s Someone Inside Your House”, "Werewolves Within” och ”Wrong Turn”.
Äntligen har filmskaparna börjat inse att bögar älskar skräckfilm lika mycket som andra - om inte mer. Men vi väntar fortfarande på att befodras från kortlivade sidokaraktärer till en homosexuell final boy i en stor mainstreams-skräckis med - något TV-serien ”Chucky” vågade satsa på, tack vare homosexuella skaparen Don Mancini. I dagarna släpps slasherfilmen ”They/Them” som utspelas på ett conversion camp fullt av både homo- och transungdomar - en bra början. Till dess får vi fortsätta blicka tillbaka på starka slasher-hjältinnor och sexiga vampyrer med nostalgisk blick.
Vilka bög-skräckisar vill du tipsa om?
