Recension: Nya ”Assassin’s Creed”-spelet är större och snyggare än nånsin

Femton timmar in i spelet och jag har knappt hunnit utforska hälften av miljöerna. Att säga att ”Assassin’s Creed Origins” är större och mer ambitiöst än de tidigare spelen, vore en underdrift. Utvecklarna har denna gång byggt upp ett helt land, det antika Egypten, och i denna enorma sandlåda (pun intended!) kan man förlora sig under många höstkvällar.

Det här är det tionde ”Assassin’s Creed”-spelet på lika många år. Jag har kört flera av de tidigare, senast ”Assassin’s Creed Syndicate” som tog mig till 1800-talets London. Nu ska vi resa tillbaks dit allt började, till Alexandria år 49 f.Kr., för att se hur lönnmördarnas hemliga sällskap blev till. Det hörs ju redan på namnet att ”Assassin’s Creed Origins” lägger grunden för de tidigare spelen (och även filmen ”Assassin’s Creed” som kom i vintras).

 

 

 

Karaktären Bayek är en medjay, en slags dåtida polis eller beskyddare i antika Egypten. Han är den som står till hjälp när medborgarna råkat ut för något. Som god spelhjälte hjälper jag såklart gärna till med att hitta borttappade föremål, rädda ett barn i fara eller avrätta en skurk som behandlat byborna illa. Men Bayek har också en egen agenda. Vi får tidigt veta om en tragedi, som gör honom arg och hämndlysten. Bayeks hat driver honom till att avslöja och avrätta rötäggen som styr Egypten i det dolda.

Storyn i ”Assassin’s Creed Origins” kretsar kring rå och blodig hämnd, men är också ljus och hoppfull. Bayek får mycket stöd och kärlek från sin tuffa hustru Aya, och humor är inte främmande för honom. Han är en karaktär som är kul att spela men också ett nöje att följa i filmsekvenserna, som är välskrivna och ofta riktigt bra. Spelet har en rik och spännande berättelse med flera twistar, men kan bli något flummig när den kliver över gränsen till det övernaturliga och mystiska.

 

 

 

Bara att vandra runt i det detaljrika, antika Egypten är ren njutning. Att rida genom städer och öken, utforska gravar och pyramider, upptäcka djur och natur - ibland hoppar jag på min enhörning (japp) bara för att välja ett uppdrag riktigt långt bort, och uppleva miljöerna som rusar förbi.

Det är på alla vis en levande värld: dag som blir natt, människor som går till sina jobb och hem, eller sandstormar som sveper in då och då. Men framför allt förbryllas jag av otroligt vackra miljöer och färger, som gör detta till det snyggaste ”Assassin’s Creed”-spelet hittills.

Foto-läget känns kanske inte helt historiskt korrekt, men är ett skoj inslag att leka med. När som helst kan du stoppa tiden och fånga ögonblicket på bild, ur valfri vinkel. Det finns till och med olika filter att välja bland… Bilderna ligger sen på kartan där andra spelare kan hitta och ”gilla” dem.

 

 

 

Tionde spelet i serien, som sagt. Det som var simpelt förr har blivit lite mer komplicerat nu. Detta ska vara en ”origin story”, behöver hjälten verkligen hitta nya vapen runt varje hörn?

”Fler valmöjligheter”, säger utvecklarna i alla intervjuer. Onödigt tillkrånglat, tycker jag. ”Hitta din spelarstil”, säger de. Om min stil är att kasta mig in i strider, slåss för livet och hoppas på det bästa? Ja, då gör det varken mig eller motståndarna någon skillnad om jag klubbar till dem med en Skull-breaker eller hugger med en järnspjut. Har de överskattat intresset för att lära sig för- och nackdelarna med alla vapen? Eller är det bara jag som är bekväm, och tycker att en pilbåge är en pilbåge, oavsett fancy namn och egenskaper?

 

 

Mer än 150 vapen känns hur som helst omotiverat. Speciellt när fighting-systemet känns ganska klumpigt, med få rörelser och knapp-kombinationer att välja på. Ta mig bara tillbaka till den gamla goda tiden, då man kunde köra in en liten dolk i någons hals och problemet var ute ur världen…

Men i ”Assassin’s Creed Origins” kan du inte ta dig an en fiende som är mycket starkare. Är Bayeks rank för låg för att ta nästa steg i storyn, är det ett rent självmordsuppdrag. Ibland tvingas man utföra sidouppdrag, och de kan ofta upplevas som onödig utfyllnad, innan man får gå vidare och utmana den där skurken som står på tur på dödslistan.

 

 

 

”Assassin's Creed”-spelen är sig lika i grunden. Man kan tycka att ”har du spelat ett så har du spelat alla”. Men det häftiga med konceptet är att det lånar ut sig förvånansvärt väl till olika tidsepoker och miljöer.

Och det finns fler intressanta nyheter, små men viktiga förändringar som får ”Origins” att kännas nytt. Örnen Senu, till exempel, fungerar lite som Bayeks öga i skyn. Som ett sjätte sinne som låter dig snabbt hitta föremål, eller lokalisera måltavlor som finns i närheten. Ett synnerligen praktiskt husdjur att ha.

Sammanfattningsvis är de enorma miljöerna, den vackra grafiken och en fängslande story spelets verkliga styrka. Att slåss är mindre kul, och jag kunde inte bry mig om alla vapen som dyker upp titt som tätt. En del meningslösa uppdrag finns bara där för att fylla ut tiden, men det är egentligen svårt att bli uttråkad. Jag har haft kul i femton timmar och kan lätt se mig spendera minst lika många till i ”Assassin’s Creed Origins” rika värld.