Recension: “Call of Duty: Black Ops 6” – Bra… för att vara Call of Duty

Jag är inte ett stort “Call of Duty”-fan. Jag är däremot ett stort fan av deras enspelarkampanjer, vilket den här recensionen kommer att fokusera på. Dessa utgör nämligen en garanterat rolig helg som alltid inträffar en gång om året. Som en slags högtid för hedonistisk hjärndöd underhållning.

 

Detta är också precis vad “Call of Duty: Black Ops 6” trofast lyckas leverera ännu en gång. Spelet har rentav en av seriens bästa enspelarkampanjer på många år, samtidigt som den också är en påminnelse om att “Call of Duty”-serien ligger smärtsamt efter resten av spelvärlden.

 

 

 

Det ska sägas att jag alltid föredragit “Modern Warfare”-serien. Förmodligen för att dess semirealistiska ton verkar göra något med min inre möpare och min ohälsosamma romantisering av militären. “Black Ops”-serien är för mig istället det högljudda och mer korkade syskonet som gärna vill bli taget på allvar genom att handla om historiska händelser, som ofta skildras med en berättarmässig ton som får “G.I Joe” att framstå som en Ken Burns-dokumentär.

 

 

Detta gäller även för “Call of Duty: Black Ops 6“ som gör en stor grej av att utspela sig under 90-talet och Kuwaitkriget. En tid som många “Call of Duty”-spelare faktiskt förmodligen kan komma ihåg själva. Spelet handlar däremot främst om att en samling hemliga agenter ledda av agenten Troy Marshall och återvändande Frank Woods försöker jaga efter den mystiska paramilitära gruppen Pantheon.

 

Spelet behandlar därmed 90-talet främst som en slags estetik där banorna kan svepas in i referenser till exempelvis George H. W. Bush, Bill Clinton och Saddam Hussein. Som följd kan “Black Ops 6” ge skenet av att vara seriöst och moget samtidigt som det inte behöver ta något som helst ansvar eller våga ta något som helst perspektiv. 

 

Det är helt ärligt rätt fegt. Även om det är bra att utvecklarna inser sina begränsningar och istället fokuserat på att göra en ren underhållningsprodukt. Men det känns lite olustigt att inse att Black Ops 9 förmodligen lär skildra kriget i Ukraina på samma sätt och göra om verkliga tragedier till en exotisk och nostalgisk lekplats för oss som vill leka krig.

 

 

 

“Call of Duty: Black Ops 6” är det spel i serien som haft längst utvecklingstid någonsin, fyra år. Det märks genom hela upplevelsen. Enspelarkampanjen är förmodligen mer spelmässigt varierad än någon annan titel i serien och på ett sätt som inte enbart består av tillfälliga gimmicks. Uppdragen har en gedigen dramatisk struktur och kan växla mellan atmosfäriska partier i lågt tempo, tajta galopperande actionsekvenser och överraskande öppna banor där du släpps lös på ett stort område.

 

Mängden verktyg som spelaren har till sitt förfogande är också fler och mer varierade än någonsin. Från olika typer av skjutvapen, tillbehör och kringutrustning till ett uppgraderingssystem och det nya omnisystemet för rörelser som låter dig sprinta, dyka och glida i alla riktningar. Det senare får spelet att kännas lite mer som en boomer shooter som “Doom” från 2016.

 

“Black Ops 6” uppmanar också spelaren att gång på gång välja olika vägar och testa olika taktiker. Men spelet dömer inte eller straffar dig ifall du är mer intresserad av att köra fullt-ös-medvetslös än att smyga. Här och var finns det rentav rollspelselement med diaglogträd samt bonusmysterier och pussel. Det vore fel att säga att de varierade spelelementen skapar en alltigenom djupare upplevelse, men de utgör onekligen en trevlig omväxling. Tänk på det som ett “Deus Ex” eller “Dishonored 2”, fast för lågstadielever.

 

 

På det stora hela är “Call of Duty Black Ops 6” ett riktigt bra “Call of Duty”. Sett till den större spelvärlden är det fortfarande ett bra spel, men också en stark påminnelse om hur lite serien faktiskt har utvecklats. Det har gått över 15 år sedan “Call of Duty 4: Modern Warfare” men så stor skillnad är det faktiskt inte mellan spelen sett till själva upplevelsen av att köra dem. Känslan av deja vu gör sig ofta påmind i allt från de olika actionsekvenserna till den fortfarande märkligt luftiga känslan i spelbarheten, fysiken och ljudeffekterna.

 

 

Även grafiken pendlar mellan otroligt påkostade sekvenser med lyxiga ansiktsanimationer till saker som ser märkligt daterade ut. Kanske har det samtidigt att göra med att utvecklarna vill att spelet ska vara tekniskt tillgängligt för så många spelare som möjligt.

 

För något som däremot uppdaterats är prislappen, som idag startar på 749 kronor. Ett svindlande pris att betala för en kampanj på cirka 8 timmar, även med ett medföljande flerspelarläge och zombieläge (som förstås kan vara hela poängen för många spelare). Därför känns det riktigt bra att Microsoft också valt att släppa “Call of Duty: Black Ops 6” på Game Pass, där du kan köra det i en månad för cirka 185 kronor. Det känns som ett betydligt mer rimligt pris för vad som erbjuds här.

 

För jag förstår samtidigt att utvecklarna inte vill ändra för mycket på något som trots allt varit ett vinnande koncept under så lång tid. Fotboll och McDonalds uppdateras inte heller så ofta. För det viktigaste med “Call of Duty” är egentligen inte längre att de ska vara fantastiska spel, utan att de ska vara just “Call of Duty”. Det ska vara tillgängligt för många. En gemensam kulturell lägereld som miljoner människor kan samlas runt och ha roligt med och prata om. Oavsett om spelen är bra eller inte och oavsett om de körs som en hel livsstil eller som en rolig helg en gång om året.

 

 

Genre: Förstapersonsskjutare
Plattform: Playstation 5, Xbox Series X/S, PC
Utvecklare: Treyarch, Raven Software
Utgivare: Activision
Släpps: Ute nu