Recension: "Death Stranding" liknar ingenting annat som jag har spelat tidigare

“Death Stranding” slog till för ett antal år sedan och världen har aldrig varit sig lik sedan dess. Regnet kommer med förödelse och död medan det faller ner över landskapet och osynliga varelser vid namn BT:s döljer sig i ovädret och drar med sig människor som råkar passera för nära dem ner i mörkret. Någonting måste göras för att sätta stopp för detta fenomen så att världen åter igen kan bli vad den en gång varit. Och det är här som Sam kommer in i bilden.

 

Sam Bridges (Norman Reedus) anses vara en av de bästa leverantörerna i hela landet. Och när man lever i en värld där ingen vågar gå ut av rädsla för att minsta snedsteg kan innebära döden, är människor som Sam ganska bra att ha. Han kommer med vapen, material, mediciner och andra fönödenheter till dom som behöver, men att kommunicera mellan de olika städerna är svårt.

 

Därför får Sam i uppdrag av UCAs president (som också råkar vara hans syster) och en man vid namn Die-Hardman (nej, du läste inte fel) att resa runt i Amerika och koppla samman större städer och andra lokalisationer till ett nätverk. Genom detta nätverk kommer människor sedan kunna kommunicera med varandra och förenas för att en gång för alla övervinna “Death Stranding”.

 

 

Att ge sig ut i en värld som kryllar av osynliga monster kan ju låta som en omöjlig uppgift, men inte om du har en BB i din ägo. En BB är ett spädbarn, ett ofött spädbarn om man ska vara petig som Sam bär med sig. Och detta är hans livlina i spelet. För en BB reagerar direkt om en BT finns i närheten och triggar då igång en scanner ovanför Sams ena axel. Denna scanner kan peka ut vart en BT befinner sig och hur nära den är. Ju snabbare blinkningar, desto närmare BT´n är du. Om scannern skiftar från vitt ljus till orange och börjar snurra, då har du lyckats gått rakt på en BT. Och då är det bara att hålla andan och hoppas på det bästa. Att släpa runt på ett spädbarn i ett litet akvarium (med brist på bättre ord) är just en sån där skruvad, helfläng sak som bara Kojima kan komma på. Och jag älskar det.

 

Min BB-scanner känner inte bara av vart BT´s befinner sig. Utan kan också lokalisera tappade paket, värdefulla kristaller, fiendeläger och olika typer av hjälpmedel som har konstruerats lite här och var. Jag kommer att återkomma mer kring dessa hjälpmedel lite längre ner i texten. Scannern kan också avläsa terrängen runtomkring mig och visa vilka ställen som lämpar sig bäst att gå på. Blåa zoner är säkra zoner att gå på, gult blir en aning besvärligare och röda zoner ska man undvika helt om det går.

 

Sam är inte bara en skicklig leverantör ska det visa sig, han besitter också den ovanliga förmågan att kunna “återfödas” om en BT mot förmodan lyckas få tag i honom. Men när detta väl sker tar det hårt på Sam och de saker han för tillfälligt bär med sig blir förstörda. Så den bästa strategin är helt klart att undvika BT:s så långt det bara går. Med tiden dyker fler frågetecken upp kring hur mycket Sam tycks kunna påverka BT:s. Kan nyckeln till kampen mot dessa vidriga monster finnas inom honom? Och agerar BT:s verkligen bara på egen hand, eller kan det finnas någon där ute med förmågan att kontrollera dem?

 

 

Under spelets första del är det mycket filmsekvenser och lite speltid. Detta behövs för att du som spelare ska kunna förstå “Death Stranding” (vilket jag knappt gör trots alla filmsekvenser under det första kapitlet). Det är mycket information om menyer, spelmekanik, karaktärer, uppdrag och historia som pumpas ut till mig som spelare och det är till en början svårt att ta in allting och försöka lära sig hur allt fungerar.

 

 

Och sedan är det saker som bara är väldigt flummiga. Varför kan jag bara dricka Monster energidryck? Varför finns "Urinera" med som ett valbart alternativ i menyn och varför i fridens namn växer det upp svampar på den plats jag kissat på? Och varför har flertalet av karaktärerna så urlöjliga smeknamn? Dessa saker känns som att man har lagt till "bara för att". Saker som är konstiga bara för att Kojima vill förbrylla. Och förbryllad blir man till en början i detta spel.

 

I menyn finns kategorin “tips” till hjälp för den som kört fast eller glömmer bort vissa moment under spelets gång, och det är en lång lista. Om man skulle trycka ut alla tips på papper och ge ut denna hjälpguide i bokform skulle den bli tjockare än bibeln. Den saken är klar. Men med det sagt är den himla händig att bläddra i när frågetecken dyker upp.

 

 

När spelets andra kapitel tar sin början har det blivit dags för mig att få börja spela på riktigt. Jag ger mig ut, fortfarande smått förvirrad för att leverera prylar och koppla upp mina första lokalisationer till nätverket, en enkel match kanske du tror nu, haha! Nä. Här snackar vi om att leverera diverse prylar som väger allt mellan 5-120 kg baxandes på ryggen upp till bergstoppar. Minsta lilla snedsteg på ojämn terräng (och i detta spel finns det bara ojämn terräng) får Sam att tappa fotfästet och om man inte är snabb med att parera ramlar han och tappar allt han konkar runt på. Fordon finns tillgängliga i spelet, men du ska inte tro att dom kan ta dig hela vägen fram till din destination. För här är det klättring som gäller. 

 

Jag får i uppdrag att ta mig till en lokalisation som ligger uppe på ett berg. Sträckan jag ska gå är ganska lång och jag måste dessutom gå en rejäl omväg eftersom en bergskedja går rätt igenom raksträckan. Jag går genom sumpmarker, snubblar på stenar, klättrar, vadar genom strömt vatten, slåss mot Mules som försöker sno mina saker, snubblar, tappar prylar, klättrar, snubblar lite till för att sedan till slut ta mig fram till det berg som jag måste klättra upp för. Min mödosamma klättring går irriterande långsamt och när jag äntligen har tagit mig upp för den första etappen, börjar en lika mödosam vandring nedåt på andra sidan.

 

Jag kan använda mig av diverse hjälpmedel för att ta mig fram. Rep, stegar och så vidare. Antingen sätter jag upp sakerna själv eller så har jag tur och kan använda mig av prylar som andra spelare har ställt upp innan mig. Och det är här som en av spelets mest unika delar kommer in. “Death Stranding” är ett online spel. Men du kommer inte att se skymten av andra spelare. Men deras saker däremot, dom kommer du att stöta på och ha en enorm nytta av. Saker som postboxar där paket kan förvaras, till broar, vakttorn och generatorer. Dessa kan man konstruera själv med hjälp av en PCC eller så kan man använda andra spelares färdigbyggda konstruktioner. Du kan sedan tacka den spelare som byggt hjälpmedlet genom att ge skapelsen en “like”. Ju fler likes en pryl har, desto fler spelare kommer den att synas för. När jag först hörde talas om detta tänkte jag till min fasa att spelet skulle vara fullproppat med prylar redan en vecka efter spelsläpp. Herregud. Men sedan kom jag att tänka på en blöt, besvärande detalj som finns i spelet. Regnet.

 

Regnet är din värsta fiende i “Death Stranding”. I spelet betecknas detta som “Timefall” och man kan kort och gott säga att tiden rinner ut snabbt för den stackare som står oskyddad när regndropparna börjar att falla. Allting föråldras, bryts ned och förstörs i rask takt. Detta gäller givetvis också de paket som du ska leverera. Så det gäller verkligen att planera sina leveranser, jobba så snabbt och effektivt som möjligt och ta skydd om möjligheten finns. Om paket mot förmodan blir förstörda kan man laga dem till viss del med hjälp av en reparationsspray.  

 

Jag är några timmar in i spelet och tänker att detta inte alls var vad jag förväntade mig. Det var en surmulen och besviken Lina som gick till sängs efter sin första kväll med “Death stranding”. Där och då var jag ganska övertygad om att det skulle bli en sågning av spelet i min framtida recension. Men jag var endast två kapitel in i spelet vid detta tillfälle, och spelet kom snart igång och blev betydligt roligare. Risken kan dock finnas att spelare kommer att (precis som jag) bli irriterade under spelets startskede och direkt tappa intresset för att fortsätta. Jag ville ha med detta i min recension för att kunna poängtera att det blir bättre. 

 

 

För precis som i de flesta andra spel förbättras dina förmågor ju längre in i spelet du kommer. Så är det även i “Death Stranding”. Jag orkar snart bära mer, min balans förbättras, jag får tillgång till vapen samt fler byggnadsmöjligheter med min PCC. Jag kan ganska snart bygga skydd mot regnet, konstruera Zip-line banor och till och med bygga skyddsrum. Jag får dessutom tillgång till ett gäng goa, långbenta robotar som kan springa med diverse, mindre leveranser åt mig plus svävarbrädor som kan bära en del av mina paket när jag ska ta mig igenom extra svår terräng. Ett annat stort plus blir när möjligheten till att snabbförflytta mig till olika platser dyker upp. 

 

 

Men det är framför allt storyns utveckling som till sist får mig att ändra uppfattning om “Death Stranding”. Från att ha varit ett spel som känts poänglöst och flummigt blir det ganska snart betydligt intressantare och mörkare.

 

Filmsekvenserna i spelet är fantastiska och den finfina grafiken och de ruffiga miljöerna runtomkring hjälper till att lyfta känslan i spelet ytterligare. Allting känns så där härligt skruvat och fantastiskt utan att någon gång tippa över kanten och bli för mycket.

 

Kojima har valt att ha med en hel drös med skådespelare i “Death Stranding” för att gestalta de olika karaktärerna. Någonting som snart verkar vara en självklarhet i större spel. Vi får se karaktärer gestaltas av Norman Reetus, Mads Mikkelsen, Lindsay Wagner och Tommie Jenkins för att nämna några. Jag personligen bryr mig ganska lite om ifall karaktären jag spelar som är ett bekant ansikte för mig sedan tidigare eller ej, huvudsaken är att spelet levererar. Jag väljer att inte gå in på så värst mycket detaljer kring själva storyn spelet, eftersom mystiken kring att inte riktigt förstå gör spelupplevelsen bättre. 

 

 

Det är viktigt att poängtera att detta spel verkligen inte är någonting för alla. “Death Stranding” är i första hand ett strategispel. Du måste planera din resa mot ditt mål, fundera noggrant på vad du kan tänkas behöva under resan (för du vill inte konka runt på för mycket saker i onödan). Och det är mer fokus på att försöka undvika fiender än att faktiskt slåss mot dem. Så om du är en person som föredrar action och mycket pang pangande, ja, då kanske detta spel inte är någonting för dig.

 

Jag lyfter i vilket fall på hatten för "Kojima Productions" och tackar för en i slutändan helt fantastisk spelupplevelse. "Death Stranding" kan mycket väl vara årets bästa spel, om du frågar mig.

 

 

Genre: Action, Äventyr

Utvecklare: Kojima Productions

Utgivare: SIEE

Format: Playstation 4

Släpps: 9 November

Pris: 599 kr