Spel

Skribent

Andréas Göransson

24 maj 2018 | 14:00

Recension: "Detroit: Become Human" engagerar och berör

MovieZines spelskribent Andréas Göransson har upplevt framtidens Detroit och inte ett öga är torrt.

David Cage och hans studio Quantic Dream har inte direkt övertygat med sina två senaste spel ”Heavy Rain” och ”Beyond: Two Souls”. Båda spelen drogs med överdramatiska, krystade manus och förstnämnda rundades av med en storytwist som ingen behövde.

För snart tre år sedan utannonserade studion ”Detroit: Become Human” på Sonys presskonferens under Paris Games Week. Spelet skulle kretsa kring frågeställningen om vad som egentligen är mänskligt. Kan en artificiell intelligens känna känslor? Och hur hanterar vi människor ett sådant scenario?

Abstract abstract art 3d 31141940 2560 1600

”Detroit: Become Human” utspelas i, som namnet skvallrar om, ett framtida Detroit. Året är 2038 och företaget Cyberlife har slagit igenom stort med sina androider – robotar som är slående lika människor och som drivs med avancerad artificiell intelligens. Dessa androider har tagit över det mesta av människans jobb och sysslor och kan som närmast liknas med slavar. Därmed råder det också massiv arbetslöshet i USA, vilket mångt och mycket är en viktig beståndsdel i spelets handling.

Vi axlar rollen som tre olika androider vars livsöden korsas under spelets gång. Det är Kara, hushållsandroiden som efter en rätt magstark incident behöver fly tillsammans med unga flickan Alice. Markus som i grunden är en betjäntandroid men som blir oskyldigt anklagad för ett brott han inte begått, och Connor vars modell är en polisandroid som tar sig an mystiska fall i staden.

Utan att spoila alldeles för mycket så drabbas vissa androider av en systembugg som gör att de befrias, kan tänka fritt och utvecklar känslor. Detta öppnar för en konflikt där människa står mot android i ett politiskt spel om frihet, medmänsklighet och förtryck.

Kikar vi spelmässigt kommer de flesta fans att känna igen sig. Allt du gör i spelet – från att bädda sängen till att städa och hämta frukost, styrs genom att du för högra styrspaken enligt ett särskilt mönster eller med knappsymbolen som syns på skärmen. Systemet är likt det vi såg i ”Beyond: Two Souls” där fokus snarare ligger på att följa med i handlingen än att dras med komplicerade kombinationer. Å ena sidan ger det spelet en mer cinematisk känsla, å andra sidan bidrar det också till en känsla av ”självspelande”. Det är passivt, aningen repetitivt i längden, men egentligen inget som stör särskilt mycket heller.

Med det sagt är ”Detroit: Become Human” aningen mindre linjärt än sina föregångare. Nu är det här inget open world-spel eller ens i närheten, men det finns däremot gott om små detaljer som höjer känslan av ens egen påverkan. Alla dina handlingar spelar roll och varje kapitel har en mängd olika utgångar. Öppnar du ett fönster påverkar det din flyktväg, exempelvis, och väljer du att döda människor – då försämras ditt rykte längre fram. Det känns som att David Cage plockat en del inspiration från ”Life is Strange” och kryddat det med det bästa från ”Beyond: Two Souls”. Dessutom avslutas varje kapitel med en slags karta där du kan se saker du missat samt hur många alternativa utgångar det finns – en funktion jag saknat i studions tidigare spel.

”Detroit: Become Human” är långt ifrån perfekt. Det är fortfarande ett spel som lite för ofta ”spelar sig själv” och kontrollmetoden börjar vid det här laget bli aningen tjatig. Däremot är det en fantastisk berättelse om tre livsöden och kampen för rätten att leva ett eget, självständigt liv. Många scener i ”Detroit: Become Human” är skrämmande lika verkligheten och den här gången har Quantic Dream verkligen lyckats vaska fram ett manus som både engagerar och berör på djupet. Kan man bortse från bristerna i gameplayet och njuta av historien som Quantic Dream skickligt målat fram, då är det här en pärla som tåls att spelas om flera gånger. Det kommer jag att göra.