Recension: "Devil May Cry 5" - en treenighet av grym action

Halva storyn går och jag känner mig ännu inte riktigt frälst. Jag har dittills spelat som två olika karaktärer: den kaxige demonjägaren Nero och den nya, mystiske grabben vid namn V. Det har varit kul actionröj och lökiga oneliners, men inget mer än så. När den legendariske Dante kliver in som den tredje spelbara karaktären, får jag dock en rejäl insikt. "Devil May Cry 5" är nämligen ett spel som bara blir bättre och bättre ju fler timmar jag tillbringar i Red Grave City.

 

När jag väl får spela som Dante har jag redan lirat såpass intensivt att jag numera är varm i kläderna. Jag får med enkelhet till alla knappkombinationer för både Nero och V utan att behöva tänka på vad jag gör. Muskelminnet har gjort att jag efter ett tiotal uppdrag tar mig an demonerna på ett såpass dansant sätt att självaste Tony Irwing skulle ge mig "Spinal Tap"-betyget 11/10 för mina insatser. Och vips har jag alltså ännu en karaktär att lära mig bemästra, vilket bara ger spelet ännu mer variationsrikedom.

 

 

"Devil May Cry 5" lyckas hela tiden kännas fräscht, trots att banorna rent grafiskt är en grådaskig sörja av geggiga texturer som borde vara en pina att ta sig igenom. Tack vare de två – numera tre, i och med Dantes ankomst – spelbara figurerna, är det lätt att totalt ignorera de trista miljöerna och istället bli helt uppslukad av alla varierade attackmönster som trion av huvudpersoner ruvar på. Dante, Nero och V har allihop sina egna unika vapen, förmågor och sätt att slåss på, vilket gör att det sällan blir tradigt trots att spelet i grund och botten går ut på att "hacka ihjäl fiende efter fiende". Det är alltid en ren fröjd när fiender dyker upp och jag låter dem smaka på Dantes gudomliga svärd. Eller V:s magiska fågel Griffon. Eller Neros uppfinningsrika armproteser, kallade "Devil Breakers", vilka har ersatt hans arm som han blivit bestulen på i en filmsekvens.

 

Att få följa och spela som dessa tre huvudpersoner låter väldigt rörigt, men storyn blir faktiskt bara extra spännande tack vare trion. Mellan uppdragen blandas det friskt mellan de olika karaktärerna och det känns hela tiden väl avvägt vem spelet fokuserar på för stunden. Vid närmare eftertanke påminner "Devil May Cry 5" på sätt och vis om teveserien "Lost" där vi fick följa olika karaktärer i olika avsnitt, vilket inte är en helt osökt liknelse i och med att det även hoppas fram och tillbaka i tiden under spelets gång.

 

Berättelsen skildras både i då- och nutid och jag som spelare får successivt reda på mer och mer om superondingen Urizen, hans demonträd som har planterats i Red Grave City och den gåtfulla nykomlingen V. Storyn är också sådär härligt dunderdramatisk som bara japanska spel vågar sig på, och även om det är lätt att fnissa åt alla fantastiska oneliners (och lika lätt att tappa bort sig i allt tidshoppande) måste jag ändå säga att jag gillar det! Tempot är suveränt, både när det gäller storyn och rent spelmässigt.

 

 

 

Ribban läggs redan i början av äventyret. Introsekvensen till "Deadpool" måste ha inspirerat den inledande scenen till "Devil May Cry 5", då vi i en extremt actionpackad filmsnutt får se hur Nero slänger sig ut ur en vältande skåpbil, skjuter ihjäl en massa monster i slowmotion, och slutligen hoppar in på passagerarsidan igen. Det är snyggt, sjukt ostigt och sätter den överdrivna tonen för resten av spelet på ett alldeles perfekt sätt.

 

Även om det tyvärr aldrig dyker upp något som är riktigt lika coolt (eller töntigt, om man nu ogillar överdriven action) som introscenen, får jag ändå samma "fan vad coolt det här är"-känsla när jag tar mig igenom banorna. Plötsligt är jag tillbaka i tonåren, då hack 'n slash i allmänhet och "God of War" i synnerhet var den stora favoriten hos mig. Jag känner mig, hur töntigt det än låter, hela tiden fullkomligt asgrym när jag får till perfekta combos och med elegans tar död på demonerna som står i min väg. Släng dig i väggen, Kratos!

 

Precis som i "Mad Max: Fury Road" vet "Devil May Cry 5" precis vad det vill vara, nämligen stencool action där man kan ha en hel motorcykel i nävarna för att hugga ihjäl fiender med och där ett ultramesigt (men jättehäftigt) metal-soundtrack dundrar igång under stridens hetta. Det är explosioner och oneliners, dubbla pistoler och specialattacker där jag kan spinna runt med tidigare nämnda motorcykel i en sprakande donut för att döda motståndarna. I vanliga fall skulle jag bara ha skrattat åt all denna idiotiska hysteri, men fajterna är så oerhört tillfredsställande och underhållande att jag inte kan göra annat än att köpa hela konceptet.

 

 

 

Om jag ska vara lite kritisk, måste jag dock säga att inlärningskurvan för Nero, V och Dante till en början är överväldigande. Visst, det går kanske att ta sig hela vägen till sista bossen genom att spamma en och samma attack mot alla fiender, men det är först när man verkligen ger sig kast med att lära sig använda combos och skifta vapen mitt i en batalj, som spelet skiner till och får mig att tänka "jag hinner nog med ett uppdrag till innan läggdags". Det är något magiskt med att slänga upp en demon i luften med mitt svärd och direkt efteråt avfyra en missil som får motståndaren att sprängas åt helvete, för att till sist avsluta fiendens liv med en förödande hoppattack.

 

Det tar flera banor innan jag känner mig bekväm med blott en av de tre huvudkaraktärerna och dess alla attacker och vapen, men ju fler timmar jag ägnar åt att fajtas desto smidigare blir mina rörelser. Snart undviker jag varenda fiendeattack på samma sätt som valfri politiker undviker raka svar, och det går knappt att beskriva hur skönt det känns när jag efter några timmar dräper ondingar på löpande band. Spelglädjen är hela tiden på topp när jag studsar runt och anfaller, duckar undan för demonerna och får in stiliga combos.

 

 

Det skadar inte heller att fiendedesignen är lika varierad som min arsenal av attacker. Miljöerna i spelet må vara oinspirerade, men detta vägs i allra högsta grad upp av alla de snuskiga och väldesignade monster som spelet bjuder på. Allra bäst är de stryktåliga bossar som ofta dyker upp i slutet av en bana och som allihop är lika delar groteska som imponerande. För att göra maximal skada gäller det att jag varierar mina attacker och det är förmodligen alla utmanande bossfajter som gjort mig sådär 11/10-grym som jag numera är på knappkombinationerna. Bossjävlarna vägrar ju att dö i första taget, så då gäller det verkligen att ge dem allt man har.

 

 

 

För att göra livet enklare för Dante, Nero och V, finns det såklart en hel drös uppgraderingar att lägga erfarenhetspoäng på. Spelet är väldigt välbalanserat på denna punkt och efter en bana har jag alltid råd med åtminstone några färska uppgraderingar, innan jag tar mig an nästa uppdrag. Det kan handla om allt från enklare saker som förmågan att dubbelhoppa eller springa extra snabbt, till mer avancerade attacker som låter mig dela ut stryk på nya, spektakulära sätt.

 

Jag utvecklar snabbt ett enormt sug efter fler och bättre uppgraderingar och det är alltid ett nöje att testa alla nya färdigheter jag låser upp. Gameplayet är som sagt varierat redan från start, men blir bara ännu mer berikat i och med de många förbättringar jag kostar på mig till varje karaktär. Att spelet har mikrotransaktioner som låter mig köpa färdigheter när jag inte har samlat på mig tillräckligt med erfarenhetspoäng för att kunna betala med spelets valuta, förstår jag däremot inte alls. Hur kan detta ens få finnas i ett singleplayerspel!?

 

Trots sjaskiga miljöer och korkade mikrotransaktioner, är "Devil May Cry 5" inte alls så tråkigt som den grå grafiken kan få en att tro. Under mina timmar av combo-nötande och införskaffande av nya skills - för att inte tala om Dantes stora entré senare i spelet - känner jag mig hela tiden uppslukad. Tack vare de fullkomligt engagerande striderna och all fartfylld nonstop-action, är det inte längre någon tvekan: "Devil May Cry" är tillbaka!

 

 

Genre: Action

Utvecklare: Capcom

Utgivare: Capcom

Format: PS4, Xbox One, PC

Släpps: 8 mars 2019

Pris: 599 kronor