Recension: "Diablo IV" är Blizzards bästa spel på länge

Det är dags att ge sig in i fängelsehålor, mörka grottor, samla utrustning, bygga sin karaktär och interagera med andra spelare. ”Diablo IV” återvänder med nya spännande funktioner, som en öppen spelvärld och spelare-mot-spelare aktiviteter införlivas. Och jag älskar det.

 

Spelet tar oss som vanligt genom olika uppdrag och strider i Sanctuary-världen. Vi är nu på jakt efter demonen Lilith då hennes återuppståndelse hotar all vår existens.

 

 

Spelstudion Blizzard har haft det traggligt under en lång period, från dålig arbetsmiljö bland anställda till undermåliga spel, och expansioner till ”World of Warcraft” som inte riktigt når upp. Jag personligen har ett väldigt komplicerat förhållande till Blizzard sen många år tillbaka. Som många andra älskar jag att periodvis hata detta ”smol-indie-game-company”. Men, nu kommer förhoppningsvis något som lockar tillbaka spelare och väcker liv i vår rostiga hat-kärlek.

 

 

Givetvis spelade jag första helgen då betan för ”Diablo IV” var öppen i mars. Jag har haft abstinens sedan dess. Inga andra nya spel har varit tillräckligt intressanta och jag har fördrivit tiden med att spela gamla skräckspel som till exempel ”Call of Cthulhu”.

 

Under den öppna betan i mars spelade jag Barbarian, en slags krigare specialiserad i närkamp, en klass jag figurerar i 90 procent av alla tillfällen jag spelar "Diablo". Jag fick tyvärr inte tid att spela den andra perioden med stress-beta som var nu i maj månad, så jag tyckte det var dags att utmana mig själv och valde att starta upp som Sorcerer, alltså en magiker specialiserad på strider på avstånd.

 

På startskärmen när jag skapar min karaktär har jag en del valbara alternativ, men inget uppseendeväckande ovanligt. Jag hade inte förväntat mig möjligheter i stil med ”Elden Ring”, men jag hade nog velat se några fler valmöjligheter och variationer. Visst, spelmässigt betyder det ingenting, men det är viktigt för att skapa den initiala känslan. Förhoppningsvis kommer det lite utveckling på denna punkt i framtiden. Däremot är detaljnivån över förväntan och jag förvånas hela tiden över hur snyggt allt är.

 

 

 

Som vanligt så lyckas Blizzard skapa imponerande filmsekvenser. ”Diablo IV” visar upp magnifika filmklipp, jag får tidvis gåshud av hur fantastisk allt ser ut och är producerat. Jag vill ha mer, jag vill ha en ”Diablo IV”-film på två timmar skapad av Blizzard!

 

Ralp Inseon, (”Game of Thrones”, ”The Witch”) ger sin röst åt karaktären Lorath, och han gör det så otroligt bra. Varje scen med Lorath är en fröjd att lyssna på, Ralph Ineson ger liv åt Lorath och lyckas väcka empati hos mig som spelare. Övrigt röstskådespeleri är helt okej, men allt hamnar i skuggan av Inseons prestation.

 

 

”Diablo IV” måste få pris för bästa soundtrack, så känsloladdad och bra musik var längesen jag hörde i ett spel. Även ljudeffekterna är perfekta, det är en fröjd att slå sönder varenda trälåda, plocka en ört, ta upp guld och skjuta iväg olika trollformler.

 

Introt till ”Diablo IV” i Act I är lite krystat och plötsligt. På väldigt kort tid blir jag inslängd i allt och ska hjälpa alla. Blizzard måste sluta skriva alla karaktärer som stora hjältar, underdogs kan skapa mer värde och entusiasm i många fall. Tyvärr är jag van och programmerad att bara gilla läget. En mjukare start hade uppskattats då allt i början kändes som att gå direkt från första dejten till husköp.

 

 

Huvudhistorien i ”Diablo IV” är intressant och indelad i en prolog, sex akter och en epilog. Äventyret är fullt av starka kvinnliga karaktärer med flera hintar till populärkultur. En del av mig kan inte låta bli att vara paranoid och undra om dessa har skrivits in bara med tanke på alla problem studion haft genom åren med sexuella trakasserier och kräkningar mot kvinnor. Är Lilith, Nyrelle och andra kvinnliga karaktärer någon slags retroaktiv ursäkt?

 

Lilith har integritet, hon är kraftfull och intelligent. Lilith är dotter till Mephisto, och känd av alla i Sanctuary som Succubiernas drottning. Hon älskade en gång ärkeängeln Inarius och hennes förening med honom ledde till skapandet av den första nephalem, avkomman från en ängel och demon.

 

 

Enligt Bibeln var Lilith den första hustrun till Adam. Han krävde att Lilith skulle underordna sig, men då gav hon Adam långfingret och lämnade paradiset. På senare år han Lilith blivit en stor kvinnosymbol inom populärkultur och särskilt inom wicca. Myten kring Lilith kretsar ofta kring att stärka kvinnors position i samhället, och att bryta kedjorna av skam som män använder för att kontrollera kvinnor.

 

Så även i ”Diablo IV” erbjuder Lilith ett lyckligt liv i synd för dem som ansluter sig till henne. Jag kan inte låta bli att älska Lilith och undra om det ligger mer bakom hennes historia än vad vi får se till en början.

 

 

Att spela Sorcerer på konsol var en spännande upplevelse, och tidvis irriterande. Handkontrollen och min hjärna är inte synkade när det kommer till vilket fiende fokus ska riktas på. Det verkar krävas millimeterprecision för att lyckas sikta på rätt fiende, något som är klumpigt med en handkontroll. Om strider på avstånd ska bli mer behagliga måste mekaniken finjusteras.

 

 

Annars är striderna riktigt kul, det är estetiskt häftigt och alla ljudeffekterna är härligt krispiga. Varje knapptryckning är tillfredsställande och ger något tillbaka. Alla animationer och besvärjelser som slängs iväg är kraftfulla och skapar lust att användas om och om igen.

 

På tal om knapptryckningar. I spelet finns det stenplattor man kan trycka på för att läsa sig in mer på spelhistorien. Om man står för nära en spelplatta mitt i en strid, så prioriteras det att öppna stenplattan, och inte att skjuta iväg meteor av eld. Lite märkligt och irriterande att mitt i strid poppar en inforuta upp när jag har 25 äckliga zombies springande mot mig.

 

Introduktionen av vissa karaktär rent narrativt känns framfusigt och stressat. Det väcker inget intresse fören sent in i huvudhistorien och det känns stundtals antiklimatiskt. Något annat antiklimatiskt är också dem extremt snabba laddningstiderna. Spelet bjuder på ”värdefulla” tips på laddningsbilden, men den försvinner så fort att jag knappt hinner läsa. Det hade varit bättre med en inbyggd guide i spelmenyn, alternativt att man får trycka sig vidare om man önskar läsa färdigt på laddskärmen.

 

 

Nu låter jag som en en tvättäkta boomer, fastän jag är en millennial, men herregud vad trevligt att man får välja storlek på texten! Jag upplever ofta att spel designas med för liten text, (host host ”Forspoken”). Spelar man via konsol och har en större tv, blir det nästan bud på att hämta kikare för att klara av att läsa allt. Nästan som att försöka läsa det finstilta längst ner på en läkemedelsreklam. Men tur nog så låter ”Diablo IV” mig ha riktigt stor text, vilket ger mig möjlighet att följa med 100 procent i huvudstoryn, något jag värdesätter högt.

 

 

Jag älskar den öppna spelvärlden och kartan i ”Diablo IV”. Kartan är stor och det blir mycket resande fram och tillbaka, jag njuter av varenda steg. Varje område har sitt karaktäristiska drag, med matchande hus, växter och fiender. Även utrustning och vapen passar bra ihop med platsen man befinner sig på. Det fanns en viss frustration hos andra spelresecenter, då dem anser att det blir för mycket spring och att möjlighet att köpa sig en häst tar för lång tid.

 

Jag håller inte med, jag fann det varken tidsödande eller tråkigt att ta mig fram till fots. Det tar inte många minuter om man teleporterar sig till närmsta knutpunkt, plus att jag älskar att upptäcka nya platser.

 

 

Varje uppdrag bjuder på ett litet äventyr längs vägen. Större fiender med olika belöningar och kistor med skatter kantas längs vägen. Jag plockar blommor, dödar skelett och nynnar till den fantastiska musikslingan i bakgrunden. En funktion jag saknar är att kunna se lite mer specificerat var jag har varit. I nuläget öppnas hela området på kartan upp så fort jag sätter in fot i det. Jag vill se vad jag fysiskt inte utforskat än, det hade varit lättare att organisera spelandet och stilla min gamer-OCD.

 

Det var ett smart val att göra ”Diablo IV” till ett onlinespel. Interaktion med andra spelare gör upplevelsen så mycket roligare och enklare. Jag ser fram emot att spela med alla vänner och samarbeta för att komma vidare i spelet. Online-interaktionen kommer ge oss ett spel att engagera oss med långt framöver, med möjlighet till nya expansioner och utveckling av diverse spelfunktioner. Och för den skygga spelaren, så går det lika bra att uppleva äventyret på egen hand.

 

 

Genom gemenskap och enighet kan vi besegra vårt öde – Blizzard är så bra på att skriva dialog, och det märks i ”Diablo IV”. Jag ser, jag hör och jag känner att det är ”Diablo”, jag älskar varenda sekund och jag vill inte göra något annat än att spela resten av mitt liv. Det var längesen ett Blizzard-spel väckte denna glädje och entusiasm i mig. Jag känner mig lite smutsig som ger dem så mycket komplimanger, men med tanke på hur fantastisk resultatet är, så kan jag inte annat än applådera och säga ”bra jobbat”.

 

Vi ses i Sanctuary!

 

 

 

Genre: Hack 'n slash, äventyr, action

Plattform: Playstation 5, Playstation 4, Xbox X/S, Xbox One, PC

Utvecklare: Blizzard Team 3

Utgivare: Blizzard Entertainment

Släpps: 6 juni (2 juni Early Access)