Spelrecension: "Dragon's Dogma 2" saknar djup men underhåller ändå

Vi lever i en tid av otippade speltvåor. Bara i höstas fick vi “Alan Wake 2”, “S.T.A.L.K.E.R. 2: Heart of Chornobyl” är på ingång och nu i dagarna släpps “Dragon’s Dogma 2”. Uppföljaren till Capcoms fantasy-rollspel från 2012 som jag nu fått chansen att recensera.

 

Här har vi ännu en gång en läcker potpurri som doftar lika mycket västerländsk kultur som fantasykliché. Men kopplingarna till “Elder Scrolls”, “Sagan om ringen” och “Game of Thrones” är inte alltid klockrena. Ibland kan jag känna att jag vill ha något eget.

 

Inledningsvis får spelaren skapa sin egen gubbe. Man ombeds att välja ett ansikte, som man i sin tur får välja ytterligare en variant av, som man sedan får välja en tredje version av. Valen är många, och ens figur kan antingen bli hiskeligt ful eller gudomligt snygg med bara några knapptryck. Därefter får man välja att vara antingen krigare, skytt, trollkarl eller tjuv. 

 

 

 

Smink, hårfärg, tatueringar, ärr, allt går att finslipa på sin kropp. Bara för att ta ett exempel bjussar Capcom på över 50 frisyrer i voluminös styling och 180 hårfärger i olika nyanser. Ser man jättestor skillnad på dessa? Nej. Kan man ha 90-talstrenden “frosted tips”? Självklart!

 

Efter att ens karaktär fått gå igenom skapelsen, så börjar spelet. Här kan Capcom ha sneglat på “Elder Scrolls”-serien. Likt dessa spel börjar även “Dragon’s Dogma 2” i ett fängelse. Jag är någon typ av arbetsfånge och jag blir tvingad av fängelsevakterna att kånka på stenar.

 

Under detta segment börjar jag fundera på spelets djup. Stenarna verkar inte ha någont yngd, dialogerna är intetsägande, och karaktärernas porträttering är omgående platt. Precis som med “Resident Evil” kan man inte ta “Dragon’s Dogma 2” på något större allvar, vilket nödvändigtvis inte behöver vara något negativt.

 

 

 

I spelets inledande sekvens blir man även begränsad. Jag klickar febrilt på kontrollens alla knappar innan jag inser att man inte kan springa. Men några minuter efter får jag uppmaningen att just testa denna aktivitet. Varför straffas en nyfiken spelare?

 

En halvtimme senare är irritationen tillbaka. På ett objekt i min ägo står det att den ska användas på vapen. Jag testar olika sätt, men ger upp. Kort därefter får jag instruktionen att det nu är möjligt. Istället för att funktionen är tillgänglig från början, blir den alltså upplåst efter att spelet berättat det för mig. Varför inte låta spelaren upptäcka saker på egen hand?

 

Jag sitter trots allt kvar och fortsätter lira. Striderna är underhållande, och jag tycker om att skapa mina egna karaktärer. Vad som är unikt med “Dragon’s Dogma” är nämligen spelens “pawns”. Man är inte ensam ute på äventyr, utan man har följeslagare med sig på resan.

 

Efter att man gjort sin egen karaktär får man kort efter en följeslagare tilldelad sig, och även denna figur har man möjligheten att ändra utseendet på. För den som älskar att skapa gubbar är “Dragon’s Dogma 2” därför ett ypperligt spel, då detta är en återkommande sekvens.

 

 

 

Antingen skapar man sina gubbar själv, eller så får man låna figurer från andra spelare. Dessa kan man ge olika direktiv, såsom att de ska fortsätta framåt, assistera spelaren, eller att stanna till. Tyvärr var inte de andra spelarnas karaktärer tillgängliga under recensionstiden, men på nätet har användare redan läckt fasansfulla figurer som påminner om Frankensteins arbete.

 

I “Dragon’s Dogma 2” är en drake som stulit mitt hjärta i fokus. Detta gör mig till rättmätighärskare över riket Vermund - vilket drottningen Disa motsätter sig. Resultatet blir en förbannelse över min minnesförmåga. Trots begränsad hjärnkapacitet, ger jag mig ändå ut för att återta tronen och besegra draken som fortfarande har mitt blodpumpande organ.

 

Draken påminner om Smaug från Tolkiens berättelse om hobbiten Bilbo, och Vermunds huvudstad Vernworth har liknande arkitektur som King’s Landing från “Game of Thrones”. Ibland känns det som att Capcom plockat fritt från godispåsen vi kallar fantasy-genren.

 

Men det är inte bara härifrån speljätten lånar friskt. De har även tagit inspiration från hela västvärlden i skapandet av “Dragon’s Dogma 2”. Man stöter på figurer som heter allt från Stanley, Gregor, Ulrika, till Lennart eller Runne - ja med två N. Samtidigt som de pratar en typ av skojig brittisk engelska och slänger sig med ord såsom ‘twas, mayhap ‘twill, ‘twould, och methinks. Referensramarna stannar inte där, för den insatte nämns bland annat Viewtiful Joe, Zangief, Dhalsim, Dr Wily, M Bison, och Nero som alla varit med i Capcom-spel.

 

 

 

Bland uppdragen man blir tilldelad är nivån hög och låg. Ska man inte återta tronen, så har man möjligheten att hjälpa en flicka som inte har stålarna för sin medicin. Hur löser man detta? Jag skulle vilja dödshota apotekaren, eller kanske sno pillerna när butiken är låst.

 

Lösningen blir tyvärr mycket plattare än så. Jag går in i den lilla affären och ber snällt mannen bakom kassan att få köpa rätt sak. Får jag chansen att åtminstone prata allvar med honom? Nej, tyvärr är apotekaren lyckligt ovetande om att barn inte alltid har råd med sin medicin.

 

Att “Dragon’s Dogma 2” är något osammanhängande i berättandet, påverkar dock inte spelets kvalité. Jag älskar att gå runt med mina följeslagare och slåss mot fiender. Riket Vermund är trevligt att titta på, och det är uppfriskande att Capcom satsar på något nytt.

 

Företaget har de senaste åren lagt enorma summor på zombies och fightingspel, och jag uppskattar att “Dragon’s Dogma 2” fått se dagens ljus. Med denna uppföljare testar den japanska speljätten på att göra rollspel igen, vilket de bevisligen är skickliga på - även om det är med sin egen twist.

 

 

 

 

Genre: Rollspel
Plattform: Playstation 5, PC, Xbox Series X/S

Utvecklare: Capcom
Utgivare: Capcom
Släpps: 22 mars