Recension: "Halo Infinite" tar serien till nya och spännande höjder

När "Halo: Combat Evolved" släpptes 2001 visade det en gång för alla att förstapersonsskjutare kan vara minst lika bra på konsol med en handkontroll, som på dator med mus och tangentbord - och satte Xbox på kartan som en maskin att lita på. 

 

Tjugo år senare letar sig 343 Industries på sätt och vis tillbaka till rötterna med "Halo Infinite" - samtidigt som det tar spelserien till nya spännande höjder. 

 

Läs även: Grattis Master Chief: "Halo"-spelen fyller 20 år

 

 

 

"Halo Infinite" tar sin början kort efter händelserna i "Halo 5: Guardians". Berättelsen är ganska typisk "Halo" och känns stundtals som ännu en ursäkt ursäkt för den genmanipulerade supersoldaten Master Chef att panga rymdisar på en av de för serien klassiska ringvärldarna. Efter att vår hjälte kommer i kontakt de hänsynslösa The Banished leds han till den mystiska Zeta Halo, där allt inte verkar stå rätt till. 

 

Förutom att ett gäng människor fört krig med de fula utomjordingarna i ett halvår och är i spillror, verkar det som att skurkarna fått nys om att uråldriga krafter lurar på ringvärlden som kan hota hela universum om de får tag i dem. Tillsammans med en nyfunnen artificiell intelligens kallad The Weapon nystar Master Chief upp mysteriet, samtidigt som det verkar som att hans gamla bundsförvant Cortana kan ha något med oroligheterna att göra. 

 

Berättelsen är inte överdrivet engagerande, men fungerar ändå tillräckligt väl för att få mig att vilja utforska världen vidare. Det finns däremot en viss tilltalande mystik kring det hela som fängslar mig, på ett härligt science fiction-vis. Kemin mellan den hårdbarkade Master Chief och den charmiga AI:n är så pass finurlig att den får mig att fnissa till en hel del under äventyret. Skurkarna är dock så där parodiskt onda med mörka röster och klyschiga repliker, att det mest bara blir fånigt. Det är dock väldigt roligt att skjuta ihjäl dem. 

 

 

 

Till skillnad från tidigare delar har "Halo Infinite" en mycket mer öppen karta som ber om att utforskas. På många sätt känns det mer som ett "Assassin's Creed" eller "Far Cry" – på gott och ont. När du inte följer huvudberättelsen finns det mängder av sidouppdrag att beta av ute i världen som kan handla om att förstöra en anläggning, besegra en svårare fiende eller ta sig in i en bas. De olika sysslorna är tillräckligt varierande för att det inte ska bli tjatigt och är ofta duktiga på att leda mig till spännnade platser och konfrontationer på vägen till huvuduppdraget, men ibland blir det lite väl mycket att beta av på kartan och risken finns att det blir tröttsamt i längden. 

 

Världen påminner mycket om det allra första spelet i serien, "Halo: Combat Evolved", med sina bergrika miljöer och lummiga skogar – fast så klart mycket öppnare och vackrare än tidigare. När jag åker runt i de ikoniska fordonen i jakt på nästa uppdrag dras jag in i världen, även om den lite saknar den där utforskarglädjen som många andra spel med en öppen värld har. Det är sällan som jag hittar något intressant därute som inte är utpekat på kartan, vilket förtär lite av poängen med en friare värld. Omgivningarna är fina, men det finns tyvärr inte överdrivet mycket utöver det som kartan visar att hitta. 

 

Master Chief har dock ett nytt verktyg till sitt förfogande som gör mycket för själva resandet över världen – en änterhake. Det är riktigt kul att fästa den vid en bergvägg eller fas, för att sedan glida upp för den eller för den delen använda den för att ta sig runt på slagfältet. 

 

 

 

Varje sammandrabbning med utomjordingarna känns nästan alltid unika på grund av den välavvägda mixen av fiender, omgivningens utformning och vilka vapen du har tillgång till gör dock mycket för att jag inte ska tröttna. Själva skjutandet är dessutom oerhört tillfredsställande med den härliga arsenalen av vapen och förmågor som Master Chief har till sin hjälp. Vapnen har sällan särskilt mycket ammunition, vilket gör att du ofta måste byta och aldrig hinner bli trött på dem. 

 

Striderna i serien har alltid känts som en välkoordinerad men våldsam dans och "Halo Infinite" är verkligen inget undantag på den fronten. När jag kastar mig in i en vild fajt med covenanterna, slår sönder en av deras sköldar, spränger en grupp med en vältajmad energigranat och fintar mig fram till de mer utmanande fienderna med ett riktigt tillfredställande skott i huvudet är nerverna på högvarv och sinnena euforiska. Vissa fiendetyper och deras vapen kan vara ganska frustrerande och det känns ibland orättvist när jag dör, men för det mesta är striderna en välkommen utmaning. 

 

Att de olika varianterna av utomjordingarna är så pass varierade till både utseende och beteende är även det trevligt, i kombination med att de ofta pratar med varandra eller hotar mig – vilket gör mycket för att de ska kännas som ett levande och farligt hot.

 

 

 

"Halo Infinite" tar helt klart serien i en rätt och spännande riktning, efter att den stått och trampat vatten i några år. Grafiken är visserligen inte den mest imponerande i år, mycket på grund av att spelet även ska fungera på den lastgamla Xbox One, men rent estetiskt är det lika tilltalande och unikt som "Halo" alltid har varit. 

 

Även om världen inte är den mest inbjudande att utforska, att uppdragen riskerar att bli uttjatade efter tillräckligt många timmar och att det i mångt och mycket känns som ett modernt "Halo: Combat Evolved" (vilket inte ens är dåligt!) gör ärligt talat inte så mycket när skjutandet är så träffsäkert som det är. 

 

Att öppna upp världen för spelaren var helt klart rätt väg att gå för 342 Industries, men en eventuell uppföljare skulle troligtvis kunna rätta till de bristerna som finns. Tills dess fortsätter jag njuta av de blodpumpande sammandrabbningarna, den vackra världen och den kvicka dialogen mellan hjältarna. 

 

 

 

 

Genre: Action, förstapersonsskjutare
Utvecklare: 343 Industries
Utgivare: Xbox Game Studios
Format: Xbox One, Xbox Series S/X och PC
Släpps: 8 december

 

ANNONS: Beställ "Halo Infinite" från MediaMarkt för 599 kr