Recension: "Horizon Forbidden West" är en briljant uppföljare

Sedan "Horizon Zero Dawn" släpptes för fem år sedan har det klättrat upp hos många om ett av de allra bästa spelen med en öppen värld, däribland mig inberäknad. Med sin unika postapokalyptiska värld, den starka och charmiga kvinnliga protagonisten Aloy och häftiga strider mot mekaniska varelser har det blivit en stor favorit.

 

Av den anledningen har uppföljaren "Horizon Forbidden West" varit både enormt efterlängtad och haft stora förväntningar på sig. Hur bra förhåller det sig till föregångaren?

 

Läs även: Svenska Nilla är stuntkvinna i storfilmer och spel

 

 

 

"Horizon Forbidden West" tar vid kort efter händelserna i det första spelet, där den utvalda maskinjägaren Aloy besegrade den ondskefulla artificiella intelligensen Hades och till synes räddade världen från undergång.  

 

Eftersom det finns en uppföljare är så klart inte allt frid och fröjd, utan en dödlig röd röta har börjat sprida sig genom landet som skadar både människor, djur, maskiner och växter. Dessutom börjar konflikter med stammar i den förbjudna västern brusa upp igen, samtidigt som spillror av den elaka AI:n fortfarande finns kvar och hotar mänsklighetens framtid.

 

Aloy ger sig alltså ut på en resa till den förbjudna västern, för att ställa allt till rätta igen. Berättelsen är väldigt engagerande och är sällan tråkig, utan får mig att hela tiden vilja veta vad som ska hända härnäst. Det är framförallt en fröjd att få återse Aloy, som precis som tidigare är en riktigt charmig och stark huvudperson med hjärtat på rätt ställe, är rak på sak och ibland ganska tafflig i sociala situationer. Skådespelerskan Ashly Burch ("Mythic Quest") gör ett fenomenalt jobb med hennes röst, tillsammans med övriga medverkande som till exempel "The Matrix"-skådisen Carrie-Ann Moss. 

 

Det tåls dock att säga att det tar en ganska bra stund innan handlingen drar igång på allvar. Det tog mig nästan åtta timmar att lämna det inledande området och anlända till den förbjudna västern, vilket kändes som en väldigt seg start.

 

 

 

När jag väl anländer till den förbjudna västern möts jag av en enorm karta full av frågetecken, sidouppdrag och saker att göra. Till en början känns det en aning överväldigande med alla sysslor att ta sig an, men ganska snabbt märker jag att spelet är rätt bra på att leda mig åt rätt håll utan att jag ska känna mig stressad.

 

De oftast riktigt bra huvuduppdragen leder mig nämligen fint över kartan, samtidigt som givande sidouppdrag med passande svårighetsgrad dyker upp längs vägen. Det finns helt klart fortfarande för mycket att göra och upptäcka, precis som i föregångaren, men den här gången känns det åtminstone inte lika plottrigt.

 

En av anledningarna till det är att de flesta sidouppdragen faktiskt engagerar och handlar sällan bara om att du ska besegra en viss maskin eller plocka upp sjutton blommar, utan de har alltid en liten berättelse kring sig. Som exempel behöver jag simma in i en översvämmad gruva och hitta några kvarlämnade arbetare, klättra upp för ett högt berg och hämta en åldrad profet och försvara en by från en rivaliserande stam. Det finns alltid välspelad och intressant dialog att ta del av, vilket hjälper mycket för att ge uppdragen lite kött på benen.

 

 

 

Något jag nästan ständigt tänker på när jag spelar "Horizon Forbidden West" är hur snyggt det är. Det märks visserligen att spelet även går att köpa på Playstation 4, men det är framförallt de levande människorna och de vackra miljöerna som imponerar. När vinden rusar genom de växttäta landskapen, snön yr över bergen eller en enorm grisrobot kastar sig explosivt framför mig är det bara att njuta av spektaklet. Ansiktsanimationerna är riktigt snygga, men det ska sägas att det blir lite konstig stämning ibland med för långa pauser eller märkliga blickar.

 

I föregångaren tyckte jag att striderna var något av det sämsta med spelet, då de kunde vara långdragna och stundtals för komplicerade. I uppföljaren har det kanske inte hänt överdrivet mycket på den fronten, men konfrontationerna med både människa och maskin känns snabbare, mer dynamiska och framförallt roligare. Det går dessutom relativt snabbt innan du har en hel arsenal av elektriska snubbeltrådar, exploderande spjut och en rad olika pilbågar att variera sig med.

 

Aloy har dessutom en rad nya förmågor att ta till både i och utanför strid. Hon får tidigt en änterhake som går att använda för att flytta på tunga föremål och kasta sig upp för torn och bergväggar, vilket gör mycket för framfarten i världen. En ännu trevligare nyhet är att hon får tag på en skärmflygare som gör att hon kan glidflyga över stora ytor, vilket framförallt tillåter haktappande vyer. På förhand har det pratats mycket om att klättringen har fått sig ett ansiktslyft, vilket jag så här i efterhand inte ser som någon större revolution. Aloy kan visserligen klättra på fler ställen än tidigare, men det är väldigt förutbestämt vart det går. Det känns mer som ett något öppnare "Uncharted" än friheten i "The Legend of Zelda: Breath of the Wild", som det gärna jämförs med.

 

 

 

"Horizon Forbidden West" är på många sätt allt jag kunde önska mig av en uppföljare på ett av förra generationens bästa äventyrsspel med en gripande fortsättning på berättelsen, tajtare strider och miljöer som får mina ögon att ploppa ut från skallen.

 

Dock känns det stundtals som en ganska bekväm uppföljare, som inte riktigt tar de kliven framåt det hade kunnat göra. Trots den snyggare grafiken och alla flådiga nyheter känns det ibland som att jag spelar "Horizon Zero Dawn", fast på en annan karta med lite nya fiender och uppdrag.

 

Med detta sagt är "Horizon Forbidden West" ett spel som inte kommer göra något fan av föregångaren besviken. Aloy är återigen en av spelvärldens bästa protagonister i en unik värld som gör något mer med den öppna världen än många konkurrenter.

 

 

 

 

Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Guerilla Games
Utgivare: Sony Interactive Entertainment
Format: Playstation 4 och Playstation 5
Släpps: 18 februari