Recension: "Kingdom Come: Deliverance 2" revolutionerar genren

Första gången jag märker att "Kingdom Come: Deliverance 2" inte är som andra spel, är under ett tidigt sidouppdrag. Jag behöver infiltrera ett bröllop bland stadens elit för att komma åt en av regionens härskare.

 

Efter att ha identifierat brudens bror, lyckas jag övertyga honom att fixa en inbjudan till mig. Enda haken är att jag måste slå honom i tärning, ett av spelens många minispel. Jag lyckas, men får då reda på att brodern aldrig haft någon avsikt att fullfölja sitt löfte, det var bara något han sa på fyllan.

 

Vipps, så har lögnen introducerats i spelets värld. Alla vanliga spelregler är utkastade.

 

Förmågan att ljuga är bara en av många revolutionerande mekanismer som återfinns i medeltidens Böhmen och den gör stor skillnad. Rollspel har alltid byggt på formeln; utför uppdrag, få belöning. Att NPC-karaktärerna helt plötsligt kan bete sig oberäkneligt, ger möjligheten till oväntade händelser som kräver kreativ problemlösning. Kort sagt, det är nyskapande och riktigt roligt.

 

 

 

Uppföljaren från den tjeckiska spelutvecklaren Warhorse, följer samma protagonist som det första spelet, Henry of Skalitz. Henry är en enkel smed, från en liten by i Böhmen, som får sin värld vänd upp och ner när landets regionala krig kommer till byn. Henrys båda föräldrar, flickvän och vänner stryker med, men Henry klarar sig.

 

Henrys resa mot hämnd fortsätter här. Nu jobbar han för adelsmannen Sir Hans Capon, som försöker samla mer stöd kring sitt hus i kriget om Böhmen. Man behöver inte ha spelat det första spelet, utan uppdateras snabbt och sömlöst om vad som hänt.

 

Till skillnad från genrekollegor som "Baldur’s Gate 3", eller "The Elder Scrolls V: Skyrim", har KCD2 ett mycket större fokus på realism. Här finns inte drakar och demoner, att ladda om armborsten tar en evighet och du blir lortig och luktar illa utan regelbundna bad. Spelet har samma verklighetstrogna detaljfokus som du hittar i simulatorer som "Flight Simulator", fast istället för att lära dig att flyga, får du utveckla konsten att smida ett svärd.

 

Att behöva noggrant läsa instruktioner kring hur tillverkar en specifik brygd, eller fäktas i långsamma och taktiska svärddueller, kräver ett enormt tålamod. Spelet är definitivt inte för alla, men ditt tålamod belönas med en känsla av bedrift. Precis som en skicklig spelare som lyckats besegra en boss i "Elden Ring", kommer dina bragder att kännas belönande.

 

 

 

När "Baldur’s Gate 3" släpptes och blev enhälligt kritikerrosat, marknadsfördes det att spelet innehöll mer dialoger än samtliga säsonger av "Game of Thrones". KCD2 vill inte vara sämre, och lovar att slå rekord med ca 2,2 miljoner ord i manuset. Mer är inte alltid bättre, men KCD2 introducerar ett kreativt dialogsystem som jag önskar alla rollspel skulle ta efter.

 

Istället för att endast basera dialogutfall och händelser i handlingen, på en karisma-poäng, spelar det större roll hur man ser ut och vad det är man säger. Är du till exempel klädd i en maffig rustning, prydd med blodstänk från den senaste striden och försöker hota någon, är det större chans att lyckas än om man är nytvättad och prydligt klädd i adelskläder. Försöker du charma någon, kan samma utstyrsel få dig att misslyckas.

 

Den invecklade dialogmekaniken gör att det krävs intelligens för att lyckas navigera varje situation, något som verkligen tillför spänning i rollspelsmiljö.

 

 

 

Ett mått på succé för spel med stora, öppna världar, är hur levande de känns. Vad händer när du tar dig från punkt A, till punkt B och vilka möter du på vägen? KCD2 verkar ha tagit stor inspiration från spel som "Red Dead Redemption 2" och lagt till slumpmässiga och tidsbestämda händelser.

 

Till exempel så stöter jag på en grupp utländska soldater en kväll på en bar. När bråk uppstår mellan lokalborna och utbölingarna, står jag upp för de utländska soldaterna. Som tack bjuder de med mig till sitt läger, där vi dricker och berättar krigshistorier. Efter ett tag slocknar alla soldater, och jag passar på att stjäla allt de äger. En liten hämndaktion mot nationen som anföll Henrys by.

 

Samtidigt har jag sett exempel andra spelare som anlänt senare till staden och påträffat massa dödade lokalbor. Uppenbarligen gick det annorlunda till, när Henry inte fanns på plats. Den här typen av variation och randomiserade händelser gör att världen känns verklig och otroligt oförutsägbar, receptet för en fantastisk spelupplevelse.

 

 

 

KCD2 har ett kreativt stridssystem. Istället för den vanliga formeln, med lätta och tunga attacker, behöver man styra vilket håll ens slag kommer ifrån. Man kan sedan strategiskt välja att attackera från ett håll som motståndaren inte blockerar, eller placera sitt svärd rätt för att enkelt kunna kontra motståndarens slag. Det är komplicerat, men riktigt roligt när man väl lärt sig det.

 

Systemet är däremot inte optimerat för stora strider med flera motståndare. Att byta fokus mellan fiender är svårt och Henrys slag är inte alltid helt responsiva då knapptrycken förbises ibland. Det är väldigt synd eftersom många av spelets nyckelmoment är större slag och oavsett hur bra du blivit på stridsmekaniken, kan du misslyckas i dessa situationer. Att försvara fästningar är inte heller en dans på rosor, utan moment som att putta ner stegar från murarna och släppa stora stenar över motståndarnas arméer, känns otympliga och frustrerande.

 

KCD2 är en enorm bedrift från den tjeckiska spelutvecklaren. Det erbjuder en annorlunda spelupplevelse, som verkligen tänjer på gränserna för vad ett rollspel kan vara, med en händelserik öppen värld, nyskapande stridsmekanik och dialogalternativ som gör verklig skillnad. Men, det kräver också ett enormt tålamod. Är du inte villig att lägga mycket tid på spelet, och tål du inte den långsamma stridsmekaniken, kommer du sannolikt att snabbt tröttna.

 

 

 

 

Genre: Rollspel
Plattform: PS5, Xbox Series X/S, PC
Utvecklare: Warhorse Studios
Utgivare: Deep Silver
Släpps: 4 februari