Recension: “Mortal Kombat 1” gör mig kräkfärdig, kallsvettig, och kaxig

Efter tolv “Mortal Kombat” i huvudserien är det uppenbart: spelregissören Ed Boon och hans team på NetherRealm Studios vet vad de gör. Otaliga uppföljare och spinoffs har släppts sedan 1992, och mycket är sig likt från allra första spelet. Både vad det gäller spelkänsla och porträttering.

 

Men likt “Mortal Kombat” från 2011 är det återigen dags för den amerikanska spelstudion att reboota fightingspelet. Jag fattar, det är rörigt, men nu har vi alltså första "Mortal Kombat” från 1992, rebooten “Mortal Kombat” från 2011, och nu nya “Mortal Kombat 1”. Vänlig uppmaning till NetherRealm Studios: kom på lite mer unika titlar inför framtida reboots.

 

Nya “Mortal Kombat 1”. är dock inte ett helt nytt spel, där spelseriens universum och regler måste etableras på nytt från början. För som alla trogna fans säkerligen vet, så slutade förra spelet, “Mortal Kombat 11”, med att Liu Kang får tillgång till Kronikas timglas och kan därmed starta om tiden. På sätt och vis är alltså nya spelet både en reboot och en uppföljare.

 

 

Likt moderna superhjältefilmer verkar NetherRealm Studios ha tagit inspiration av teorin om multiversum. Etablerade karaktärer och bekanta ansikten får helt nya roller i “Mortal Kombat 1”, och vi får en inblick i hur deras liv var innan de blev en del av denna värld.

 

Mycket är sig likt, och hade spelet hetat “Mortal Kombat 12” istället för “Mortal Kombat 1” hade jag inte höjt ögonbrynen. Storyn är där, men så pass svag att den knappt gör något intryck. Men man spelar kanske inte fightingspel för just berättelsen, utan fokus är ju självklart på slagsmålen.

 

Och “Mortal Kombat 1” är inget undantag. Berättelsen är genomgående usel. Människor från olika “världar” måste slåss mot varandra, för att säkerställa att det inte blir något krig mellan dem. Initialt spelar vi som jordens befolkning, där vi får vara med och rekrytera bland annat skådespelaren Johnny Cage och Raiden - innan han blev guden av elektricitet.

 

Även andra klassiska karaktärer såsom Sub-Zero och Scorpion är med, och här får vi se hur deras relation var innan de blev dödsfiender. Berättelsen är långsam, men jag är en seriös recensent, så jag hängde med så gott jag kunde - även om jag inte är en expert på “Mortal Kombat”.

 

 

“Mortal Kombat 1” är uppbyggt så att vi får se en sekvens på några minuter. Mot slutet ställer sig alltid karaktärerna “fighting-position” och då vet man att spelet håller på att börja. Berättarrösten skriker “fight” och då snabbt som attan måste man hugga tag i sin kontroll, som man hunnit lägga ifrån sig.

 

Jag själv körde med en Xbox-kontroll på min PC. Efter sju timmar, som berättelsen tog att spela klart, så kände jag hur den ena styrspaken på kontrollen började leva sitt eget liv. Nej, det har såklart inte med “Mortal Kombat” att göra, men det visar bara hur intensivt jag har nött spelets strider.

 

Men det är kul. Kontrollerna sitter fint och när man slåss mot sina motståndare känns det verkligen som att jag krossar deras ben och muskler - utan att jag egentligen vet hur det känns. Jag är trots allt spelrecensent. Men så fort matchen är slut är de uppe på benen igen – vilket förstör illusionen en aning.

 

 

Istället presenteras de “verkliga” skadorna i mellansekvenserna. Här får vi se hur Kenshi blev blind, hur Mileena blev sjuk samt hur Havik fick sitt ansikte vanställt. Dessa klipp blandas med tillfällen då man snabbt måste trycka på knappar för att komma vidare i spelet. Ett exempel på detta är när man är inlåst i ett rum med farliga gaser. För att ta sig ur detta måste Baraka banka sönder dörren, vilket man gör genom att peppra på knapparna snabbt.

 

Grafiskt sett är det inget utöver det vanliga. Skulle du jämföra nya spelet med ”Mortal Kombat 11” skulle du inte se en större skillnad. Stort fokus ligger på att tjejerna ska vara lättklädda och att killarna ska vara muskulösa. Jo, mycket påminner om “Mortal Kombat” från 1992 och här är det precis lika avklätt - även om grafiken givetvis blivit bättre på 30 år.

 

Man kan inte skriva om “Mortal Kombat” utan att nämna dess “fatalities”, attackerna i spelet som man “dödar” sina fiender med. Jag brukar inte vara så känslig för blod och äckliga saker, men “Mortal Kombat 1” har faktiskt lyckats överraska mig på denna punkt. Det finns en mängd olika animationer och alla är precis lika vidriga.

 

Geras kan starta en sandstorm som han använder för att slipa av lemmar, hud och muskler på sina motståndare, Johnny Cage kan drämma ner huvudet på sina fiender i cement, för att sedan rycka upp dem med ett halvt ansikte kvar. Han är ju också en kändis - så detta avslutas med en fin selfie tillsammans. Jo, det är faktiskt helt motbjudande, vilket är helt i linje med vad “Mortal Kombat” ska vara.

 

 

För en som spelat "Mortal Kombat” från 1992 och nu hoppar över till nya spelet, utan att ha rört de andra delarna, så har det varit kul att sätta sig in i detta fightingspel. Personligen är “Tekken” favoriten när det kommer till genren, och även om det är lite annorlunda känsla i respektive spelserie, så tycker jag att “Mortal Kombat 1” verkligen är välpolerat.

 

Jag kunde snabbt sätta mig in i spelet, och hitta både fighters och attacker som passar min spelstil. Jag kan absolut ingenting om att slåss, men i “Mortal Kombat 1” känner jag mig självsäker. Här är Mileena min favoritkaraktär, just för att hon kan teleportera runt banan, samtidigt som hon är snabb med använda sina knivar mot motståndarna.

 

Gillar du digitala slagsmål, så kommer du att gilla “Mortal Kombat 1”. Ed Boon och NetherRealm Studios har bemästrat sitt recept på ett fightingspel, och vet exakt vad fansen förväntar sig. Det är löjligt, äckligt och våldsamt samtidigt som det både är kul och intensivt att nöta. Har du en uppbyggd ilska inom dig - som du inte vill ta ut på riktigt, är “Mortal Kombat 1” perfekt för detta ändamål.

 

 

 

 

Genre: Fightingspel
Plattform: Playstation 5, PC, Xbox Series X/S, Nintendo Switch 
Utvecklare: NetherRealm Studios
Utgivare: Warner Bros. Games
Släpps: 19 september