"Mortal Kombat X" hör till ett av de blodigaste spel jag någonsin spelat, oavsett genre. Vi snackar ultravåld som får Eli Roths mest groteska slasherfilmer att blekna, med lika grymma som kreativa "Fatalities" där den vinnande fajtern, får lov att avsluta motståndarens liv på ett så brutalt sätt som möjligt. Så har det i och för sig varit sedan länge när det gäller "Mortal Kombat", men i och med den ursnygga grafiken i "Mortal Kombat X" blev det grafiska våldet genast mer iögonfallande än någonsin.
Detta är inga spel för de kräsmagade, men för mig som älskar splatter i spel och film var det skräckblandad förtjusning att dela ut Fatalities i "Mortal Kombat X". Inte helt olikt känslan av allt äckelpäckel man såg på "Jackass" för en herrans massa år sedan, där diverse kroppsvätskor fick mig att vilja blunda samtidigt som jag inte kunde göra annat än att fortsätta titta. Att spelet gav oss röntgensyn vid vissa specialattacker var ren mumma för gore-fantasten, då motståndarens alla ben krossades på diverse magvridande sätt. Usch och blä, fast på ett härligt sätt!
I "Mortal Kombat 11" är mycket sig likt från föregångaren, även om just X-Ray-attackerna (här kallade Fatal Blows) kommer mer sällan och känns aningen mildare nu jämfört med sist. Själva benen krossades ofta i "Mortal Kombat X", medan det i uppföljaren mest är överdrivet blodstänk i Zack Snyder-slowmotion vi får njuta av. De spruckna ryggraderna dyker fortfarande upp ibland, men för det mesta är det alltså vanliga Fatalities som avslutar en match. Det låter kanske makabert, men jag saknar den där råheten som de totaldemolerade benen tillförde i det förra spelet. I den elfte delen är det mer blod än ben som flyger överallt, vilket känns lite tamt i jämförelse.
Förvånansvärt intressant story
Med det sagt är Fatalities fortfarande tillfredsställande att utföra, och det finns ju faktiskt fler saker att njuta av än bara den där slutgiltiga dödssmockan. En av de sakerna är storyn, som denna gång är både påkostad och oväntat gripande – trots en hel del lökiga oneliners. Det är förvisso mycket att hänga med i för mig som aldrig kört storyn i de tidigare spelen (vem lirar "Mortal Kombat" för något annat än att få slåss mot vänner?), men jag fastnar ändå för premissen.
Jag hör till minoriteten som tycker att den fjärde säsongen av "Lost" är den allra bästa, där något så löjligt (läs: ascoolt!) som tidsresor introducerades. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar det sci-fi-aktiga dimensionshoppandet som äger rum i "Mortal Kombat 11". Samma karaktärer fast från olika tidslinjer dyker upp i ett och samma universum, och det är riktigt hänförande när jag får axla rollen som en äldre och allvarligare Johnny Cage, och slåss mot en yngre, kaxigare Cage - iklädd tuffa solbrillor och fräsig jacka. Jag vet inte riktigt varför jag blir så barnsligt fascinerad av att en karaktär möter en annan version av sig själv i "Mortal Kombat 11", men förmodligen har det med samma anledning att göra som att jag älskar säsong fyra av "Lost"...
Storyläget låter mig spela som en mängd olika figurer och jag njuter verkligen av att stifta bekantskap med de olika slagkämparna (och deras dubbelgångare) ur det saftiga karaktärsgalleriet. Genom att spela storyn får jag testa de olika krigarna och på varje bana (som mestadels består av långa cutscenes, vilka då och då avbryts och övergår till spelbara slagsmål), får jag köra x-antal fajter med den person som det aktuella kapitlet handlar om. Detta är ett bra sätt att lära känna de olika karaktärerna på, samtidigt som det som sagt är ascoolt att få beskåda dimensionshoppandet!
Svordomar i soffan
För att få kläm på de olika slagkämparna och hitta en favorit, gäller det dock att nöta multiplayerläget istället. Totalt finns 26 olika fajters att välja bland och även om klassiker som Scorpion och Sub-Zero givetvis är trogna veteraner, fastnar jag snabbt för den nykomne naturkraften Cetrion. Hon kan bland annat frammana stenbumlingar att sula rakt i fejset på motståndaren, samt låsa fast fienden med växter som liknar Djävulssnaran i "Harry Potter". What's not to love?!
Visserligen går det att ta sig igenom en hel match genom att spamma hejvilt på alla knappar och hoppas på att få in några slag, men det blir desto mer tillfredsställande när jag väl tar mig tid att lära mig spelets avancerade combos; såsom just stenbumblingskastandet med Cetrion. Jag känner hela tiden att jag blir en bättre kombatant ju mer jag tränar på spelets Move List, och hela spelupplevelsen blir både djupare och roligare med tiden. Övning ger färdighet, och färdighet ger mig Fatalities.
Allra mest uppslukad blir jag alltså när jag struntar i storyn och lägger tiden på matcher mot en annan spelare istället, helst en verklig sådan i samma soffa förstås. Precis som när vi lirar "Mario Kart", börjar vi snart avsky varandra och gapa svordomar så fort den andre får in en särskilt "äcklig jävla combo". Det dröjer inte många rundor innan tummarna värker av allt frenetiskt knapptryckande, men samtidigt finns det inte på kartan att vi ska pausa. Den bloddrypande revanschen efter ett bittert nederlag är ju bara ett knapptryck bort, och med de kvicka laddningstiderna inför varje ny match är det svårt att låta bli.
"Mortal Kombat 11" bjuder på minst lika många liter blod som "Mortal Kombat X", även om benen som jag älskade att krossa i föregångaren inte går sönder riktigt lika ofta denna gång. Detta vägs dock upp av alla sköna och påhittiga combos som finns att lära sig, samt den rena fajtingglädjen i multiplayer och att storyn faktiskt lyckas intressera - om man gillar tidsresor, det vill säga. Se bara till att kolla igenom en Youtube-sammanfattning kring de tidigare spelen först, annars lär du inte fatta ett dugg av vad storyn handlar om i årets hittills grymmaste fightingspel.
"Mortal Kombat 11"
Genre: Fighting
Utvecklare: NetherRealm Studios
Utgivare: Warner Bros. Interactive Entertainment
Format: PS4, Xbox One, Nintendo Switch, PC
Släpps: 23 april 2019
Pris: 599 kronor
