Recension: "Red Dead Redemption 2" gör mig fullständigt mållös

Var börjar jag ens? Efter att ha spelat "Red Dead Redemption 2" som besatt har jag svårt att veta vad jag vill berätta om först. Den fantastiska grafiken? Den sanslösa atmosfären? De älskvärda karaktärerna? Den fullständigt otroliga detaljrikedomen? Den filmiska regin? Den klockrena svarta humorn? Känslan av att jag verkligen har slungats tillbaka till det sena 1800-talets Amerika? Det är svårt att välja bland alla godsaker, så jag börjar med att helt enkelt konstatera följande: ingen revolutionerar sandlådegenren på samma sätt som Rockstar lyckas göra gång på gång, vilket mer än nånsin är fallet med det ultrarealistiska "Red Dead Redemption 2".

 

Efter en Tarantino-liknande inledning – tänk "The Hateful Eight" – lämnar Dutch van der Linde och hans laglösa kompani de kalla bergen och slår läger i varmare trakter. Mitt i denna intressanta skara finns jag, Arthur Morgan. Jag spelar inte som honom, jag är honom. Och jag har ett gäng cowboys att ta hand om, dammit! Det ska sägas med en gång: "Red Dead Redemption 2" är inget spel som går att spela ytligt på samma sätt som andra moderna sandlådespel. Medan allt ska gå fort och vara så lättspelat som möjligt i exempelvis "Far Cry"- och "Just Cause"-spelen, väljer Rockstar istället att satsa på stenhård realism som kräver min tid och mitt fulla engagemang.

 

 

 

Dutch van der Linde-gänget är på flykt och de hittar snart en plats att slå läger på. Det är här som den jordnära speldesignen visar sitt riktiga ansikte för första gången. Lägret måste nämnligen ha mat, ammunition och andra förnödenheter för att invånarna ska trivas och vilja bidra till den gemensamma sparkassan. Ihopsamlade pengar kan sedan användas för att förbättra lägret på en massa olika sätt, bland annat genom ett större förråd av mat och fler typer av ammunition. Vi är ett kollektiv av pengakåta banditer och känslan av samhörighet genomsyrar hela lägret.

 

Medan jag i vanliga fall kan bli förskräckt av ett spel som kräver min fullständiga uppmärksamhet på det här sättet, lyckas Rockstar snabbt få mig att faktiskt bry mig om allt som sker i Van der Linde-gänget. Jag vill att mitt läger och alla dess invånare ska må bra, inte bara för att jag ska kunna låsa upp nya föremål utan främst för att jag lever mig in i spelet, tror på karaktärerna och älskar det verklighetstrogna stuket.

 

 

Trots, eller kanske tack vare, det enorma fokuset på att allt ska vara så verkligt som möjligt, blir jag mer underhållen av "Red Dead 2" än jag blivit av något annat sandlådespel sedan "Grand Theft Auto V". Det beror förstås på att Rockstar tar dubbelt så lång utvecklingstid på sig jämfört med andra studios när det gäller att skapa spel. Att deras titlar blir mer polerade än andras i genren förvånar mig inte, men det som förvånar är hur pass stor skillnaden faktiskt är rent kvalitetsmässigt.

 

Medan andra utvecklare gör lättsmält popcornunderhållning, lyckas Rockstar få till den där sällsynta spelmagin som bara något enstaka spel per konsolgeneration bjuder på. Lägersysslor är för det mesta inget annat än ett tråkigt måste i de flesta spel, men i "Red Dead 2" blir jag tvärtom helt uppslukad av allt som sker i min bas. Allt som har med lägret att göra känns lika äkta som diskbänksrealismen i "Fucking Åmål", men här är det mer passande att kalla det "lägereldsrealism". Och lägereldsrealismen är något som genomsyrar hela spelet.

 

Kort sagt spelar Rockstar i en helt egen liga när det gäller att göra levande sandlådespel och det är just den otroliga detaljrikedomen i kombination med den minst sagt enorma spelvärlden i "Red Dead 2", som gör att jag inte blir uttråkad av sådant som i andra spel känns "segt". Jag har inga problem med att allt som Arthur gör tar tid, eftersom spelvärlden dryper av såpass imponerande och levande detaljer att jag inte kan göra annat än att ägna timmar åt allt som spelet har att bjuda på. Jag vill ordna i lägret, ge mig ut i världen och bara rida runt i sakta mak för att lära känna omgivningarna. Och lära känna hästen, förstås.

 

 

 

Ett av alla exempel på det oerhörda detaljarbetet i "Red Dead 2" är hästarna. Medan ridningen i det första spelet var realistisk för sin tid, är det ingenting mot hur äkta varje häst känns i uppföljaren. Ju mer jag rider på en specifik häst och ser till att behandla djuret väl genom att prata med den, ge den mat, klappa och rykta den, desto mer lär Arthur känna sin fyrfota färdkamrat. Hästen blir märkbart enklare att styra ju mer tid jag tillbringar med den, men precis som med lägersysslorna känns det märkvärdigt nog aldrig som ett jobb att ta hand om den. Istället är det något jag gör med glädje, inte minst eftersom hästen med tiden får nya färdigheter som gör att ridandet blir roligare och roligare.

 

Bland annat kan hästen lära sig att tvärstanna och med en sladd ändra riktning, strutta i sidled och utveckla en större tolerans för skottlossningar. Med en fullt tränad "Hästis 2" (den första "Hästis" sålde jag med tårar i ögonen) blir varje fiendemöte lite enklare, då djurets smidighet i strid blir lika ovärderlig som revolvern jag har i handen. Jag inser med viss förvåning att jag bryr mig lika mycket om "Hästis 2" som jag bryr mig om huvudpersonen Arthur. Världens bästa spelhästar? Check.

 

 

Förutom hästen kan man även åka (och råna) tåg, vilket är ett snabbt sätt att ta sig runt i världen. Visserligen finns en form av fast travel som man kan låsa upp i lägret som tillåter en att på ett ögonblick ta sig till platser man redan har besökt, men för att komma tillbaka till lägret måste man använda mer realistiska färdmedel såsom dåtidens taxi (häst och vagn), åka tåg eller rida tillbaka på den egna hästen.

 

Till en början tyckte jag att det var helt knäppt att jag inte kunde klicka mig till valfri destination via kartan som man kan göra i de flesta andra spel, men sedan insåg jag att jag faktiskt vill insupa världen jag befinner mig i snarare än att klicka mig direkt till slutdestinationen. "Segt" enligt vissa, men i mitt tycke ger det bara en extra känsla av realism som på köpet leder till spelets absoluta höjdpunkt: oväntade händelser.

 

 

 

Även om storyn är välskriven och har långt fler intressanta karaktärer än det första "Red Dead Redemption", är det allra roligast att bege sig ut i den variationsrika världen och råka ut för alla de slumpartade möten som väntar. När Arthur till exempel kliver in på någons tomt kan ägaren på bästa sydstatsmanér dra upp hagelbössan och be en dra åt skogen. Jag kan då välja att svara lugnt och retirera från platsen utan att någon kommer till skada, säga något ondsint som förmodligen blir min död, eller helt enkelt dra upp min egen shotgun och skjuta sönder armen på husets ägare (splattereffekterna är lika vidriga som de är tekniskt imponerande).

 

Något som slår mig är att jag mycket hellre är en god Arthur än en ond Arthur. Jag hälsar ständigt vänligt på folk jag stöter på och försöker alltid undvika blodiga konflikter om det finns andra utvägar att ta när jag hamnar i knipa. Alla ospelbara karaktärer känns nämligen som att de faktiskt existerar på riktigt, som att de lever sina egna liv och har sina egna vardagar att ägna sig åt.

 

 

Jag vill inte skjuta ihjäl människor på måfå på samma sätt som jag gjort i tidigare "GTA"-spel, då det kort sagt känns fel att spela på det sättet i "Red Dead 2". Att man numera kan småprata med allt folk man möter gör att de datorstyrda karaktärerna blir mänskliga på ett sätt som jag inte stött på i något annat sandlådespel, vilket även gör dem svårare att hejvilt skjuta ihjäl.

 

Dessutom finns ofta vittnen i närheten som undersöker platsen när de hör ett skott, och chansen är då stor att jag får polisen efter mig och ett saftigt pris på mitt huvud som gör att prisjägare börjar jaga mig på bästa "Django Unchained"-vis. Bountys går visserligen att betala av på närmsta postkontor och lättnaden är total när de röda områdena på kartan återigen blir neutrala, men att hosta upp en massa dollar för att köpa sin frihet känns lika surt varje gång. Då är det bättre att inte ägna sig åt onödigt dödande överhuvudtaget, utan spara på krutet tills jag faktiskt kan rättfärdiga att avlossa mina vapen.

 

 

 

Till skillnad mot i Rockstars tidigare spel, kan man inte bära med sig hur många vapen som helst i "Red Dead Redemption 2". Däremot går det att lassa av dem på sin hästs sadel och när jag rider är det fritt fram att bläddra bland de olika krutpåkarna. Till fots kan jag ha sammanlagt tre skjutvapen på mig (med möjlighet till dubbla enhandsvapen efter att ha kommit en bit i storyn) och det gäller att hela tiden anpassa min arsenal efter situationen jag befinner mig i.

 

Om jag ska på jakt är 22-kalibriga Varmint Rifle eller pilbågen ett givet val för att inte förstöra pälsen på de djur jag skjuter, medan dubbla revolvrar och ett hagelgevär aldrig slår fel om jag gör ett uppdrag där det vankas action. Att jag inte kan bära med mig alla vapen på en gång ökar förstås känslan av realism och enligt mig passar denna begränsning alldeles utmärkt i spelet.

 

 

Somliga lär dock tycka att det är drygt och opraktiskt att man inte kan ha alla vapen på sig samtidigt. Det är förmodligen samma slags spelare som lär störa sig på att vapnen också blir slitna när jag använder dem, vilket enligt mig aldrig känns som ett problem utan snarare bara är ännu en makalös detalj som visar vilken möda Rockstars 3000 anställda har lagt ner på spelet. Precis som med hästarna, är vapnen alltså viktiga att ta hand om och hålla i gott skick.

 

Det går givetvis att köpa nya puffror i vapenbutikerna som finns i de olika städerna, men eftersom pengar är en ständig bristvara har jag istället utfört uppdrag som fört med sig att jag hittat nya vapen lite här och där. Både under huvud- och sidouppdrag kan man stöta på ett nytt vapen som då hamnar i ens ägo alldeles gratis, vilket är en stor motivation till att göra alla uppdrag som dyker upp under äventyrets gång. Vapnen kan sedan uppgraderas i vapenbutikerna och att utrusta mina revolvrar med en längre pipa får mig genast att känna mig som den mäktigaste revolvermannen i hela Rhodes.

 

 

 

Rhodes. Trots att jag inte har varit i den staden på länge nu, ser jag området och dess kännetecken framför mig utan minsta problem. Jag minns de röda vägarna och de pampiga herrgårdarna, de gröna slätterna och tåget som tog mig till storstaden Saint Denis i öst. Jag minns även när jag upptäckte en Sagan om ringen-liknande Hobbithåla uppe i Grizzlies, korsade väg med en mexikan och lyssnade på hans historia vid en lägereld och hur Arthur började huttra när jag klättrade upp för en bergstopp för att speja ut över det oerhört vackra The Heartlands. Jag minns första gången jag flådde en kanin och hur synd det var om det där råddjuret som jag hade skadeskjutit utanför staden Valentine.

 

Alla dessa minnesvärda ögonblick är själva essensen av Rockstars senaste spel. Tack vare att de satsat helhjärtat på realistiska detaljer i "Red Dead Redemption 2" blir resultatet ett långsamt, atmosfäriskt och inlevelsefullt äventyr där varje ridtur jag tar leder till oförglömliga upplevelser. Storyn, regin och karaktärerna i all ära, men det är när jag rider ut i den lika detaljerade som gigantiska världen som spelet gör mig mållös. Det verklighetstrogna tempot och alla oväntade möten (med både djur och människor) gör att jag på riktigt känner att jag befinner mig där, i världens just nu mest välgjorda sandlåda. Laglös och fri att utforska varenda vrå av det Amerikat som Rockstar så noggrant har skapat.

 

 

Om det finns något att klaga på, är det att spelets bilduppdatering sjunker en hel del varje gång jag kliver in i en stad. Jag spelar på en vanlig Playstation 4 och det märks tydligt att hårdvaran börjar bli gammal. Det är ett under att något så tekniskt imponerande som "Red Dead Redemption 2" kan flyta på så bra som det mestadels gör på denna fem år gamla maskin, men i städerna hackar det dessvärre ganska rejält. Detta lär dock inte vara ett problem med pc-versionen som med största sannolikhet kommer släppas framöver, och det är inte heller ett tillräckligt stort bekymmer för att jag ska sänka slutbetyget. Det är dock värt att nämna för den som inte har några problem att vänta på en kommande pc-utgåva.

 

Själv kan jag dock inte vänta. Jag måste dyka in i spelet igen, upptäcka mer och axla rollen som Arthur Morgan – banditen som hellre möter främlingar med en vänlig hälsningsfras istället för med en kula. Medan andra utvecklare ger oss samma sak år ut och år in, med nästintill oförändrad spelbarhet och meningslösa pluppar att bocka av på en karta, ger Rockstar oss ännu ett mästerverk som är fyllt av intressanta karaktärer att lära känna, unika platser att besöka och oväntade händelser som äger rum vid varje utflykt. Timmarna rusar iväg när jag lever livet som Arthur Morgan och jag älskar varenda galopperande sekund av det. Realismen som introducerades i och med "Grand Theft Auto IV" har tio år senare äntligen blivit fullfjädrad.

 

 

Genre: Actionäventyr

Utvecklare: Rockstar Games

Utgivare: Take-Two

Format: Playstation 4, Xbox One

Släpps: 26 oktober 2018

Pris: 599 kronor