Recension: ”Senua's Saga: Hellblade II” – uppföljaren som är bättre än originalet

Du är svag. Du klarar inte det. Du kan göra det. Du förstår inte. Du går rätt väg. Du går fel väg. Du är dum, haha. Följ ljuset. Snälla vänd tillbaka. Akta, han är bakom dig. Haha, trodde du verkligen du var så stark? Fokusera!

 

Senuas inre röster blir aldrig tysta, och i uppföljaren ”Senua's Saga: Hellblade II” är alla röster mer interaktiva och hjälpsamma än i tidigare spel. Jag tar på mig mina hörlurar med bekvämt memory foam och tillåter mig själv att totalt bli omfamnad av alla syn- och hörselintryck i cirka åtta timmar. Det som följer är en förstklassig spelupplevelse jag sent ska glömma.

 

 

 

I första spelet, ”Hellblade: Senua's Sacrifice”, upplevde jag rösterna som något störande och repetitiva. Det kunde stundtals faktiskt vara riktigt irriterande, men i ”Senua's Saga: Hellblade II” känns de mer i symbios med mig. Rösterna har fortfarande sina spydiga kommentarer och nedsättande ton, men är också mer inflytelserika och hjälper mig förstå världen runt om mig bättre. Mina röster och hallucinationer är mer till min fördel, medan i första spelet, låg speldesignen mer på att rösterna blev en nackdel. Senuas inre utveckling märks och syns i ”Senua's Saga: Hellblade II”och känns som ett naturlig steg vidare i hennes resa.

 

 

Bakom sig har Senua en sorglig personlig resa, fylld av självhat, sorg, skuld och ångest. Hon är en krigare med stark psyke, samtidigt som hennes törst för hämnd ibland tar över och leder till dåliga vägval i hennes liv. Detta skapar en intressant dynamik hos Senua och gör henne till en mänsklig karaktär som är långt ifrån perfekt. Efter flera års väntan är det äntligen dags att få följa med Senua på hennes nästa äventyr, som precis som första spelet, bjuder på en stark och välberättad historia med inslag av spännande mytologiska figurer.

 

 

Det går fort att komma in i ”Senua's Saga: Hellblade II”, jag blir kastad rakt in i spelets narrativ och ingen djupare presentation ges av Senua, historien fortsätter i princip där den slutade, men utan att avslöja för mycket från det första spelet. Det som utvecklaren Ninja Theory gör väldigt bra är att de har hittat ett sätt att visa hur psykoser kan upplevas för den enskilda, utan att stigmatisera eller förlöjliga. Senua är snabbare och starkare än i första spelet, hennes hallucinationer finns fortfarande hos henne och kan tynga ner henne psykiskt, men hon har nu lärt sig att bättre hantera och leva med dem.

 

 

 

Fiender spottar eld och kastar sina yxor på mig. Det blir en kraftfull känsla när Senua drar ut yxan ur sin axel och springer med full fart mot fienden och hugger sitt svärd rakt in i bröstkorgen på fienden. Min puls är på max när det är dags att svinga mitt svärd, båda ljud och ljus ändras och det gäller att veta fiendens rörelsefönster och svagheter för att besegra den. Till sin hjälp har Senua, precis som i första spelet, sina inre röster, sitt svärd, sin magiska spegel och lite mer muskler. 

 

 

Allt ser bättre ut än i första spelet och fajterna är mycket snyggt koreograferade. Kreativiteten har ökat och fiender har olika förmågor och nivåer av hur svåra de är att besegre. Yxor, sköldar och andra personer används som rekvisita. Mitt i ett dödande slag kan spelet växla över till en filmsekvens. Det tar ett par sekunder för mig att förstå att jag inte längre styr Senua då övergången är så jämn att jag knappt märker det. Det är underbart att se på, det är köttigt med massa blod och fuktiga inälvor, massa dött slams sprutar omkring och ljudeffekterna får mig att rynka på näsan.

 

 

”Senua's Saga: Hellblade II” har högre tempo och mer action än sin föregångare, något som känns som ett självklart steg i Senuas historia. Varje närkamp känns annorlunda och ackompanjeras av häftig musik. Vid intensiva stunder ökar volymen på allt och det blir som bäst när den kända mongoliska strupsången sätter igång. Finns väl inget bättre än att slakta en fiende rakt på mitten medan blodet sprutar och traditionell folkmusik nynnar på i bakgrunden.

 

 

Mina personliga krav för grafik är låga, kreativa och välskrivna spel med en smart historia ligger alltid varmare om hjärtat, men till och med jag reagerar på hur snyggt ”Senua’s Saga: Hellblade II” faktiskt är. De cinematiska detaljerna är häpnadsväckande och ger ett imponerande lyft till den levande vackra mardröm Senua befinner sig i. ”Senua’s Saga: Hellblade II” tar inspiration från Islands karga och vackra naturlandskap. Den verklighetstrogna utformningen av miljöerna Senua befinner sig i bidrar till att få allt att kännas mer äkta. Röstskådespeleriet är imponerande hos alla karaktärer, det håller en hög standard och hjälper mig som spelare att dras med in i berättandet.

 

 

 

Att lösa pussel med hjälp av sina visuella hallucinationer är fortfarande en stor del av spelet, och jag är tacksam för att mekaniken kring dessa blivit smidigare. Jämfört med första spelet flöt alla pussel på bättre, allt var enklare att se och balanserad vägledning fås av rösterna, utan att göra det för enkelt. Alla pussel sker i varierande och stiliga miljöer och risken att gå vilse är mindre. Tempon dras ner, musiken sjunker och mystiken ökar när det är dags att lösa pussel. Allt detta bidrar till en riktigt häftig spelupplevelse där jag får en paus att återhämta mig fysisk och en chans att få se visuella mästerverk.

 

 

Efter att jag är klar med ”Senua’s Saga: Hellblade II” sitter jag igen med mental träningsvärk. Jag älskar hur emotionellt investerad jag blev och vilken kraftig spelupplevelse jag varit med om. Det är verkligen inte ofta en uppföljare kan mätas med sitt original, men det har man lyckats med väl, och över förväntan, i detta fall.

 

 

 

 

Genre: Actionäventyrsspel, pusselspel
Plattform: PC, Xbox X/S
Utvecklare: Ninja Theory
Utgivare: Xbox Game Studios
Släpps: Ute nu