Recension: ”The Chant” - en spelhistoria fylld av ångest och vedergällning

”The Chant” är ett äventyrsskräckspel i tredjepersonsvy som utspelar sig på en avlägsen ö. Vi får följa en spirituell grupp som söker försoning med sitt förflutna och sin ångest. Den fridfulla stämningen förvandlas snabbt till psykisk terror då en ceremoni utförd av gruppen öppnar upp en portal till en annan dimension, kallad The Gloom. Inom dimensionen existerar psykedeliska monster som livnär sig på negativ energi. Det gäller att överleva med hjälp av få resurser, samtidigt som öns makabra historia, arvet från en sekt från 70-talet uppdagas.

 

 

Jag kastas snabbt in i spelet och får rollen som en av de sex deltagarna, Jessica Briars, (Siobhan Williams, "The Quarry", 2022) som med ett ångestfyllt trauma bakom sig blivit övertalad av sin vän att ansluta till den idylliska ön för att bli fri från sina negativa tankar och få hjälp att släppa det förflutna.

 

Efter en kort introduktion till bakgrundshistorien och spelmekaniken, bär det iväg, barfota, på upptäcktsfärd runt den spirituella ön. Inledningen är överraskande mysig, skräcken och stämningen byggs upp ju längre in i spelet jag kommer.

 

 

Spelet har tre olika slut som påverkas av vilket attribut man mest lutar sig mot i spelet, de tre olika attributen är Body, Mind och Spirit. Body avgör hur mycket fysisk skada man klarar av, Mind är mätaren för psykisk belastning, Spirit används till övernaturliga förmågor, och Spirit kan även omvandlas till Mind.

 

Med få resurser för att fylla på sina attribut och tillverka vapen gäller det att använda det man har klokt och inte bruka mer än man har tillgång till. Mina olika vapen är inte så upphetsande, jag har bland annat en eldkvist, rökelse, salt och eterisk olja som försvar mot det ockulta.

 

 

”The Chant” är ett relativt kort spel. Brass Token uppskattar att det med spelets sex kapitel tar mellan 7 till 10 timmar att spela färdigt. Jag har inget emot kortare spel, kvalité går före kvantitet, och för mig landade speltiden på 11 timmar. Jag är den typ av spelare som måste läsa och undersöka allt i ett spel, samtidigt som jag uppskattar ibland att stå still och beundra vackra miljöer och grafik.

 

 

Spelet kombinerar spelmekanik, rädsla och ljudeffekter på ett imponerande sätt, paranoia och vaksamhet byggs långsamt upp och är stundtals på topp. Både musik och ljud är i linje med den miljön jag befinner mig i, och det mest avskyvärda är när ljudeffekterna levererar märkliga tuggande och knorrande ljud men inga monster syns till.

 

Jag ser mig om flera gånger, men inga monster syns till, men jag är övertygad om att jag hör dem och att de är i närheten. Ibland hoppar de fram och det blir dags för strid, de kan även stå i periferin och nästan håna mig med sin existens, och ibland finns det helt enkelt inga monster. Min vandring in i det paranoida och psykedeliska fortsätter.

 

 

Trots att jag befinner mig på en avlägsen ö finns det stora områden att utforska, och det händer att jag förvillar mig i min stressade förvirring. ”The Chant” är duktigt på att sätta en mental press på mig, de mest uppenbara pussel jag stöter på kräver att jag tar ett steg tillbaka och faktiskt tänker logiskt. Jag kommer på mig själv flera gånger sittandes med att andas högt för att få ner min puls.

 

Spelet är inte nödvändigtvis superskrämmande utseendemässigt, skräcken ligger mer i det jag inte kan se och det jag eventuellt inbillar mig. Som Albus Dumbledore sa: ”Självklart händer det i ditt huvud [Harry], men varför skulle det inte vara på riktigt?”. Den meningen sammanfattar ”The Chant” rätt bra.

 

 

När rädslan och paniken är maximal blir skärmen grå, jag går in i ett tillstånd av panikångest, allt Mind töms ut och jag kan inte längre använda magi eller slåss, i dessa lägen gäller det att fly och omorganisera resurser.

 

Utifrån marknadsföringen av spelet ska spelare kunna välja sina strider, detta är något jag sällan märker av då i princip alla hinder jag stöter på måste på ett eller annat sätt bekämpas. Även om jag flyr måste jag gå tillbaka, fylla på resurser, och försöka på nytt.

 

 

 

Det gäller att följa med i ”The Chant” och ha ett öga för detaljer för att få en smidig spelupplevelse. Pusslen i spelet är satta på en relativt enkel svårighetsgrad som tar rimlig tid att genomföra, dock kan tiden dras ut om man missar att plocka upp saker som är relevanta för att komma vidare i spelet.

 

Jag anpassade mig snabbt och tog hellre en extra runda i alla områden än att tvingas gå tillbaka för att till exempel hitta en gömd nyckel eller annat objekt jag behöver. Spelet är relativt förlåtande, vid totalt misslyckande finns möjlighet att starta om från senaste sparpunkt, och därifrån är det inte lång väg tillbaka till var jag var.

 

 

Hur stressigt det än kan bli med ständig paranoia och hjärnspöken försöker jag vara metodisk i min upptäcktsfärd för att inte missa någonting, och trots att jag spelar ett skräckspel så sitter jag med en trevlig känsla när jag fritt går runt och utforskar ett område för att upptäcka mer och mer om spelets historia.

 

Det finns mycket att se på och läsa, information om sekten, demonerna, kristallerna och hur allt hänger ihop. Dessa kunskapsobjekt är frivilliga att upptäcka och krävs oftast inte för att gå framåt i spelet.

 

 

Spelet kretsar kring sex kristaller, alla med olika egenskaper och förmågor, i samband med att jag får tag i en kristall, förs även dess magiska förmåga över till mig. Detta gjorde mig till en början entusiastisk, jag föreställde mig hur jag skulle kasta runt magiska formler och övernaturliga krafter för att bekämpa demoner från andra dimensioner.

 

 

Entusiasmen sänkes markant när jag rätt snabbt upptäckte att användandet av dessa magiska krafter är mer undantag än regel. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att trolla hej vilt, och varje beslut för att använda kristallmagi måste avvägas noga.

 

 

Spelet bygger upp till en episk sista strid som snabbt faller platt och är en besvikelse. Jag inser att jag är uttråkad medan jag ska besegra den ultimata demonen, striden är repetitiv och ser löjlig ut. Kontrollerna verkar inte hänga med, oklart om avsikten är att skapa en känsla av svaghet och hopplöshet eller om det rör sig om svag och hopplös speldesign.

 

För självklart finns en viss verklighetstrogen känsla i ”The Chant”, jag styr Jess som inte är mer atletisk än jag själv, hon springer i lagom takt och slåss så gott hon kan, hon är sårbar både fysiskt och psykiskt när hon blir utsatt för det paranormala. Spelkontrollerna är typiskt tröga som i de flesta spel där man styr verklighetsbaserade rörelser. 

 

 

När jag bevittnar demonerna för första gången är de lagom obehagliga och kusliga, men här hade jag önskat mer. Designen på fiender är upprepad och slutar snabbt att överraska. Hade det inte varit för det fantastiska ljudarbetet hade ”The Chant” inte varit mer skrämmande än barn som klär ut sig till Halloween. Stämningen, miljön och ljudeffekterna är det som gör mig vaksam och på helspänn när jag spelar, med riktigt vidriga monster hade det blivit total succé.

 

 

Är hela spelet en eufemism för skuld, skam och sorg? Alla möten med fiender är mina inre demoner, och det är när jag övervinner min egna ångest som jag får mental frigörelse. Om detta är avsikten med ”The Chant” så når inte spelet hela vägen upp.

 

Spelberättelsen är en intressant grund som hade kunnat utvecklas ännu mer, och de olika karaktärerna hade kunnat få ta mer plats. Slutet känns forcerat och kort, jag hade inte haft något emot att få se en längre filmsekvens eller få spela ett kortare avslutande kapitel som avtoning. Mittdelen av spelet är väldigt bra och intensivt, men start och slut kunde varit mer djupgående för att väcka ännu mer intresse och bygga upp ännu mer empati.

 

 

Trots vissa detaljer som kunde lyft spelet ännu mer, så går det inte att förneka att spelet väcker starka emotioner. ”The Chant” är ett stämningsfullt äventyr med spännande miljöer och omgivning, som väcker såväl nyfikenhet som rädsla.

 

Överlevnadsskräck-fantaster kommer älska ”The Chant”, med dess begränsade strider och resurser, inbakat i en historia kring en mystisk sekt, är spelet perfekt underhållning i den mörkaste tiden på året.

 

 

 

Plattform: PC, Playstation 5, Xbox Series X/S

Utvecklare: Brass Token

Utgivare: Prime Matter

Släpps: Ute nu