Recension: Överlevnadsspelet ”The Quarry” flörtar med 80-talsskräck

”What doesn’t kill you makes you stronger” är en slogan som ofta återkommer under spelets gång. Men se upp, det finns mycket som kan döda dig i ”The Quarry”.

 

Om du som jag uppskattar en trevlig slasher-skräckis, eller har blivit uppslukad av interaktiva spel som ”Until Dawn” från 2015 eller ”The Dark Pictures”-antologin på senare år, så borde ”The Quarry” vara ett självklart köp till din konsol i sommar. Dra för alla gardiner, skruva upp volymen och upplev en mardrömsnatt på det öde lägret Hackett’s Quarry.

 

När vi kommer in i handlingen är det populära sommarkollot precis över och lägerledarna, sju ungdomar knappt vara äldre än 20, gör sig redo att packa väskorna och åka hem. Det är inte utan en viss känsla av vemod som de lämnar sommaren bakom sig, och Jacob bestämmer sig för att ordna en spontan avskedsfest - i hopp om att få till det en sista gång med snygga Emma. Han sabbar minibussen och tvingar på så vis gänget att övernatta en extra natt i The Quarry, de kusligt öde stugorna omringade av en mörk skog. Men just den här natten rör sig något hotfullt ute i skogen…

 

 

 

Jag har alltid dragits till interaktiva spel, särskilt när de bjuder på en spännande berättelse med intressanta karaktärer - som här. Känslan av att sjunka in i en tv-serie där man själv kan påverka handlingen, eller styra allas val, gör att man blir ännu mer engagerad i karaktärernas öden. Ska du fly för livet när faran kommer eller gömma dig? Du vet aldrig när ett val kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Det får jag erfara redan när influencern Emma blir massakrerad som mitt första offer i ”The Quarry”.

 

Jag borde ha lyssnat på varningsklockorna… eller iallafall hennes hånfullt självsäkra ton när hon högmodigt traskade upp för stegen för att undersöka ett läskigt ljud på taket. Vem fan gör så? Jag såg fällan och gick rakt in i den. Har bara mig själv att skylla. RIP Emma.

 

Alla karaktärer kan överleva till slutet, men vem som helst kan också dö under spelets gång. Det finns tydligen 186 olika kombinationer på hur detta kan sluta. Hatten av för spelets skapare som lyckas hålla reda på berättelsens alla olika spår och alternativa händelseförlopp bland 1000 manussidor.

 

 

 

Det kan tyckas lite surt att det tog Supermassive Games sju år att följa upp sitt hyllade skräckspel ”Until Dawn”… och att de väljer att nästintill kopiera framgångsreceptet. Återigen får vi spendera en lång och läskig natt med ett gäng kåta och korkade tonåringar mitt ute i ingenstans. Och det är inte meningen att låta alltför kritisk här, det är bevisligen ett koncept som fungerar även andra gången, men det gör ju att spelet inte känns fullt lika kul och nyskapande som sist. Även om spel i den här genren är en bristvara och jag kastar mig över allt jag hittar.

 

Storyn är fängslande och överraskande. Trots att man vilar på bekanta klyschor så förstår manusförfattarna hur man skapar mystik och behåller spelarens intresse och nyfikenhet. Det blir aldrig förutsägbart.

 

Här finns mysig atmosfär som påminner mig om när jag läste Mats Strandbergs rysare ”Konferensen” förra året - även det en överlevnadsthriller med en väldigt isolerad ensemble. Den där känslan av att leva genom en traumatisk natt, där en hagelbössa eller motorsåg känns som en klen tröst mot de okända monstren där ute. Skräckfilmer hinner bara snudda vid den upplevelsen under sin korta speltid.

 

 

 

Att få lösa mysteriet med exakt vad som hotar våra kära lägervakter är ju halva nöjet. En omänsklig varelse verkar härja i de omgivande skogarna, vi ser också två väldigt otäcka jägare smyga runt, och så var det den där legenden om Häxan av Hackett’s Quarry… Det är som om tre säsonger av ”American Horror Story” körts ned i en mixer och kryddats med bekanta skräckklyschor som man inte kan låta bli att älska. Regissören Will Byles har nämnt filmer som vildmarksthrillern ”Deliverance” och kultslashern ”Fredagen den 13:e” som två starka inspirationer. Metahumorn ur Wes Cravens ”Scream” skymtar också förbi, men kunde för all del ha skruvats upp mer.

 

Historien är uppdelad i tio kapitel som ska ta ungefär en timme vardera att klara igenom - du kör igenom skräcknatten mer eller mindre i realtid alltså. Jag avslutar spelet efter totalt 15 timmar, kalla mig seg eller hellre noggrann, men jag vill verkligen hitta de sabla tarotkorten.

 

Spelupplevelsen är något styrd och begränsad, som det ofta är i den här typen av interaktiva spel där storyn snarare är vad som står i fokus. Du styr en karaktär åt gången och det är lika viktigt att utforska de miljöer som finns tillgängliga för sig i varje scen (ledtrådar till vad f*n som pågår kan alltid bli användbara sen) som att reagera på oväntade händelser, eller styra karaktärens handlingar och repliker.

 

Karaktärerna är välskrivna, och även om de kan se ut som stereotyper vid en första anblick - den blyga oskulden, den partyglade sportfånen, den cyniske enstöringen - så har jag kul med att utforska deras personlighetsdrag och göra dem modigare eller mer sårbara. Några potentiella kärlekspar kan knuffas i rätt riktning, om du inte väljer att sabba för dem förstås. Det här är lika mycket en tonårsserie där du själv skriver manus som en härlig skräck-homage.

 

 

 

Jag har varit inne på att ”The Quarry” följer i samma bekanta spår som föregångaren ”Until Dawn”, och det är lite av en besvikelse - även om de två berättelserna är totalt olika och utan kopplingar till varandra.

 

En annan sak som drar ner helhetsintrycket, bara en aning, är att spelet inte alltid känns så polerat som det borde vara. Den svenska textningen verkar hämtad ur Google Translate. Grafiken är på topp när det kommer till karaktärernas ansikten och uttryck, men under all kritik när någon får för sig att plaska i sjön. Vattnet ser snarare ut som alger som dränkta i olja; liknande grafiska missöden kan ses på andra håll, och tar mig ur illusionen.

 

En illusion som för övrigt stärks av ”riktiga” skådespelare som du känner igen från mängder av filmer och serier. Här finns till exempel David Arquette (ännu en ”Scream”-referens) i en liten roll som mystisk lägerledare och Ted Raimi som läbbig sheriff. I den unga ensemblen känns Skyler Gisondo igen från ”Familjetrippen” och Justice Smith från ”Generation” eller ”Jurassic World”.

 

Spelet bjuder inte på några stora utmaningar. Default-inställningarna är väldigt snälla och hjälper dig att klara alla såna där tryck-på-rätt-knapp-i-rätt-tid-situationer. Se det som en fördel eller en nackdel.

 

 

 

”The Quarry” går att spela ensam eller i ”soffläge” där du kan turas om att lämna över handkontrollen till en kompis. (Det finns även ett Movie mode om du, av någon anledning, inte känner för att spela alls.)

 

Jag råkade gifta mig med en notorisk skräckhatare, så jag kör igenom spelet helt solo, på bioduk i ett becksvart vardagsrum för den rätta känslan. Trots det får jag säga att spelet inte är särskilt läskigt eller otäckt - vilket säkert kan vara en besvikelse för den kräsne genrefantasten och en lättnad för den mer lättskrämda spelaren. Det är en ganska behaglig, om än stundtals mycket brutal och blodig, upplevelse.

 

"The Quarry" är ett överlevnadsspel som skamlöst flörtar med 80-talsskräck och VHS-erans kult-slashers. Här blandas body horror med övernaturliga element i en småkuslig homage till skräckgenren. En del tydliga brister får mig att tveka på betyget, men jag hann iallafall aldrig bli uttråkad. Klart är att Supermassive Games fortsätter dominera i genren av interaktiva skräckspel. De har kanske inte uppfunnit hjulet på nytt med ”The Quarry”, men förfinar sitt recept.

 

Det som inte dödar dig, det härdar. Och det som dödar dig kan ju bli en läxa inför deras kommande spel. Låt bara inte nästa dröja sju år.

 

 

 

 

Genre: Survival horror
Utvecklare: Supermassive Games
Utgivare: 2K Games
Format: PC, PlayStation, Xbox
Släpptes: 10 juni