Redaktionen debatterar: Vilken film vinner årets Oscar för Bästa film?

Natten till måndag svensk tid går den 94:e Oscarsgalan av stapeln och hålls traditionsenligt på Dolby Theatre i Los Angeles. Som alltid med Oscarsgalan har den föregåtts av kontroverser - i år har ett förslag om att korta ceremonin genom att förinspela prisutdelningen för kategorier som bästa klippning, smink och filmmusik väckt upprörda känslor hos flera tunga Hollywood-namn.

 

Men kategorin som får mest rampljus är förstås som alltid bästa film. MovieZine-redaktionen har gått igenom samtliga nomineringar och kommenterar nedan vilka vi tror mest på och vilka som kanske hamnar lite mer i högoddsar-kategorin. 

 

 

 

Alexander Kardelo: Det går en trend bland äldre manliga regissörer att blicka tillbaka på sin barndom och överföra den till filmduken. Kenneth Branaghs ”Belfast” är en svartvit skildring av en pojkes uppväxt i 60-talets Nordirland, där biografens magi blir en välkommen flykt från oroligheterna som satt klorna i staden. 10-årige Buddy förtrollas av spektakulära effekter och vackra huvudroller. Något alla vi filmälskare kan relatera till. De starka familjebanden och strålande skådisar skapar en riktig jäkla feelgood-injektion som är omöjlig att värja sig mot! ”Belfast” är som en mer publikfriande ”Roma” och för övrigt filmen jag satsar på som årets Bästa film-vinnare.

 

 

 

Anders Eklöf: "Coda" är egentligen en ganska blödig film som använder det svåra ämnet dövhet för att framkalla starka känslor, men när jag väl satt där i biostolen var det onekligen svårt att hålla tillbaka tårarna. Emilia Jones ("Locke & Key") är briljant som den blyga men oerhört duktiga sångfågeln Ruby, Troy Kotsur stark som den hårda men innerst inne varma pappan och Eugenio Derbez skojig som den pretentiösa musikläraren. Sångerna, tonårskärleken och inte minst faktumet att karaktärerna som spelar döva är det på riktigt gör "Coda" till en fin film.

 

 

 

Charlotte Brange: Jorden går under, fast på ett roligt sätt? Det här är Oscarsbelönade Adam McKays egen tolkning av hur världen skulle reagera när de står öga mot öga mot stundande apokalyps. “Don’t Look Up” är troligen en av McKays mer excentriskt kreativa historier, men med brutalt tunga undertoner där hela filmen kan tolkas som en metafor för klimatkrisen. Har du saknat rejäl satirhumor, vill skippa pretentiös långtråkighet, och längtar efter att se en hel drös mega-filmstjärnor (Meryl Streep, Leonardo DiCaprio med flera), och så är “Don’t Look up” ditt självklara Oscarsval.

 

 

 

Jonna Vanhatalo: Regissören Ryûsuke Hamaguchi har skapat detta poetiska och varsamt vackra drama, baserat på Haruki Murakamis novell. ”Drive My Car” är en annorlunda roadmovie om livets med- och motgångar. Det handlar om teaterns försonande kraft, om sorg, svek och acceptans. Resan bjuder på tre timmar meditativ filmmagi, som kryper in under huden och berör på djupet. Filmen är visuellt sparsam, och ändå i all enkelhet hänförande. Upplevelsen väcker ostyriga men varma känslor som stannar kvar, långt efter att bilen slutat rulla.

 

 

 

Viktor Jerner: Med tanke på att Frank Herberts förlaga har varit så stilbildande för hela science fiction-genren hade jag vissa farhågor om att "Dune" skulle kännas förlegad, att den kom för sent. Lyckligtvis visade sig den oron vara helt obefogad. Tematiken kring exploatering av naturresurser och farlig idoldyrkan är brinnande aktuell och filmskapandet i sig är ett eget existensberättigande. Denis Villeneuve tar nämligen detta mästerverk till exosfären med sitt slipade precisionshantverk och sin känsla för storskaligt och slående visuellt spektakel. Farkosterna, arkitekturen och varelserna känns så pass verkliga att man kan ta på dem och stora delar av speltiden satt jag och gapade över det som utspelade sig framför mina ögon. Unga och modiga Paul Atreides (Timothée Chalament, bättre än någonsin tidigare) är en fascinerande och komplex hjälte och relationen han har till sina föräldrar och sitt vägande arv är filmens hjärta. De flesta Hollywood-blockbusters kan bara drömma om en så sömlös kombination av pampig action och emotionell intimitet. "Dune" är den nya regerande mästaren i en genre full av tungviktare och även om det aldrig kommer hända så borde den vara given vinnare av bästa film-statyetten.

 

 

 

Anna Sundell: Som entusiastisk tennisamatör kunde jag förstås inte motstå en film som berättar bakgrunden kring de fenomenala systrarna Williams och deras väg till den absoluta tenniseliten. "King Richard" handlar främst om Serenas och Venus pappa Richard, som idogt har planerat för och drivit på deras tenniskarriärer. Sporten skildras både lockande och trovärdigt och de unga skådespelerskorna som spelar de blivande proffsen är charmigt stjärnögda. Will Smith, som gör titelrollen, är en skådespelare med så mycket egen personlighet att det ibland står i vägen för hans rollprestationer men här lyckas han väl med att porträttera den envise, tjurskallige pappa Williams i en roll som är lätt att beundra men inte alltid lika enkel att sympatisera med. Det lär inte vara årets Oscarsvinnare, men är definitivt en film som förtjänar en chans även för de icke tennis-frälsta. 

 

 

 

Jakob Åsell: Paul Thomas Andersons soliga San Fernando Valley-saga, döpt efter en gammal skivbutik, kan tyckas lite väl konturlös och kaliforniskt avslappnad för att tävla om filmgalans mest ädla valörer. Men nog är det tävlingsfältets mest älskvärda rulle ändå? “Licorice Pizza” delar både värmen och det musikaliska flytet med Tarantinos “Once Upon a Time in Hollywood” och Richard Linklaters “Dazed and Confused”. Såväl Alana Haim som Philip Seymour Hoffmans grabb Cooper fullkomligt lyser i denna ljuvliga hangout-rulle med hjärtat på rätt ställe.

 

 

 

Patrik Linderholm: Redan 2018 skrev Guillermo del Toro historia när hans berättelse om en stum kvinna som blir förälskad i en mystisk fiskvarelse kammade hem Oscarn för Bästa film. Så även om “Nightmare Alley” inte har några superchanser under årets gala så har den mexikanske auteuren redan lämnat avtryck i Oscarshistorien. Vinsten för “The Shape of Water” gjorde dock att han fick möjlighet att göra filmer som just “Nightmare Alley”. Och tur är väl det, för det är tveklöst ett av de starkare korten bland årets nomineringar. Med sin aldrig sinande fantasi och känsla för mystik bygger han upp en lika spännande som skrämmande cirkusnoir. Det hade dock varit fint med en nominering till Bradley Cooper, som här gör sin kanske bästa prestation i karriären hittills. 

 

 

 

Josefine Krischausky: Jane Campions emotsedda comeback resulterade i hela tolv Oscarsnomineringar, det vill säga en för varje år som hon var borta från filmvärlden. En och annan statyett lär det alltså bli, och då dramat är den kandidat som leder med allra flest nomineringar, finns det också en stor chans att den kammar hem kvällens största utmärkelse. Om så blir fallet kommer jag inte att komma med några invändningar, för förutom att vara en westernfilm utöver det vanliga, är “The Power of the Dog” också en av de filmer ur årets startfält som, för mig personligen, lyckades göra det starkaste, mest bestående intrycket.

 

 

 

Oskar Möller: Trots Spielbergs odiskutabla status som en av filmvärldens stora visionärer var det nog vissa som höjde ett ögonbryn när han bestämde sig för att göra en remake på klassiska "West Side Story". En musikal i sig är nog för att provocera sneda blickar från vissa men filmvärldens skäggige nestor har dessutom gett sig på ett av de absolut tyngsta och mest hyllade titlarna i genren. Den musikaliska uppdateringen av Shakespeares "Romeo och Julia" i amerikansk storstadsmiljö tog Broadway med storm och lyckades ro hem hela tio Oscars, inklusive statyetten för bästa film under Oscarsgalan 1962.

 

Blir det någon spänst i stegen då? Jodå, mästaren har fortfarande handlaget för att bjuda publiken på visuella fyrbåk och sensuella svepningar som både uppdaterar förlagan och passar magnifikt till genrens essens. Här finns en härlig energi där retro möter vintage och tidsenliga kostymer och rekvisita blir stil snarare än pastisch. David Alvarez och Ariana DeBose i rollerna som Bernardo respektive Anita fångar vår uppmärksamhet med sin eldiga energi, men hela ensemblen av Jets brassar på bra och förlänar den stundtals mörka musikalen med välbehövlig comic relief. Trots att jag inte direkt jublar över Ansel Elgorts insats och att andra titlar har större tyngd och diskutabelt förtjänar mer kärlek från juryn kan ingen förneka att "West Side Story" är färgsprakande, påkostad och odiskutabelt välgjord – både som musikal och ren jävla film.