Mattias Johansson och Markus Marcetic är båda uppvuxna i Dalarna, där de träffades på gymnasiet. Mattias har sedan dess jobbat som producent, Markus som fotograf, och efter tjugo års vänskap fick de chansen att jobba ihop, på filmen "Losers".
När vi träffar dem har de just premiärvisat "Losers" på Stockholms filmfestival, efter fyra år långt arbete. Det är långfilmsdebut för båda. En av inspirationerna har varit Shane Meadows, som de lyssnade på just under ett av festivalens seminarier några år tidigare.
- Vi håller honom väldigt högt. Just den här brittiska realismen som han gör väldigt bra. Han pratade om att inte låta sig hindras av ekonomin och andra problem som kan uppstå. Man ska göra film av glädje och med de medel man har. Vi gick och tog en öl efteråt och då var han där. Det blev inspirerande och vi började tänka: Kan vi också göra en film? Två kompisar sitter på en bar och pratar om att göra film. Och det gick ju ändå, här sitter vi ju fyra år senare, säger Markus Marcetic.
Mattias Johansson fyller i:
- Shane Meadows kan göra 30-40-miljonersfilmer, men väljer ändå att göra en begränsad film för han tycker att det ger någonting åt hans konstnärliga utövande.
För egna filmen "Losers" hade de en betydligt mindre budget, närmare bestämt 100.000 kronor från Film i Dalarna samt vänner och famij. Filminstitutet och diverse postproduktionsbolag har senare skjutit in mer, för att färdigställa det som spelats in.
Eftersom de har sina vanliga jobb tog hela processen fyra år. De bestämde sig under filmfestivalen år 2009 och spelade in följande sommar. I juli 2010 var allt färdigfilmat.
- Det är då det börjar, seriöst. Vi spelade in med två-tre kameror, och hade lika mycket slates, alltså inställningar, som en amerikansk storfilm. Och inga pengar att klippa! Det tar en jäkla tid att bara strukturera upp materialet och hitta bästa vägen. Det har tagit sin tid, säger Mattias Johansson.
Det är många regissörer som säger att det stora regiarbetet sker i klippstudion. Mattias säger:
- Ja, har vi 1300 klipp är kombinationsmöjligheterna oändliga. Det är väldigt fascinerande vad man kan göra med en kreativ klippare. Hur man kan göra om en scen. Man kan göra otroligt mycket. Vi har klippt länge, verkligen, innan vi kände att vi hittade rätt väg.
Själva storyn, den om arbetslösa ungdomar på starta-eget-kurs circa 1992, hämtade de ur sina egna erfarenheter.
- Det var en tragikomisk tid. Vi började snacka om att göra en film som fångade känslan vi hade när vi växte upp. Att det var både komiskt och att man var lite orolig, säger Mattias.
- Vi har båda gått sådana kurser, det var vanligt att man gjorde så. Det var ett sätt att få ner arbetsstatistiken. Man trodde väl att det skulle generera några företag, men jag vet inte om det någonsin gjorde det.
- Sen var det inte helt orelevant att det kändes som det hade gått ett varv nu. När vi satt där 2010. Det kom in ett främlingsfientligt parti i riksdagen, ungdomsarbetslösheten ökade och vi hade någon kille som sköt invandrare igen. Vi kände att det fanns paralleller. Så ungdomar kan känna igen sig i det känsloläget som filmen har.
Årtalet 1992 gör såklart att man slipper räddande mobiltelefoner i handlingen. Marcus skrattar:
- GPS i telefonen har förstört en hel genre. Först måste man förklara: "varför funkar inte telefonen? En björn kom och åt upp batteriet..." Först hade vi inte en tanke på det, men i efterhand, absolut. 1992 var alldeles innan den stora boomen.
Just nu har de inga konkreta planer på mer film. Skulle det bli av, så är de överens om att de behöver en producent och mer pengar.
- Nu blir man lite sugen igen. Det måste finnas en viss finansiering. Man kan inte göra lågbudget på det här sättet mer än en gång kanske, säger Markus Marcetic.
Vilka har ni inspirerats av?
MM: Det är bara "Star Wars", det är den enda filmen, haha. Det finns så otroligt mycket gemensamt. Nä då, jag gillar brittisk diskbänksrealism, Ken Loach och Shane Meadows.
MJ: Sen är Lynch en husgud för oss. Kubrick gillar jag väldigt mycket. Det finns massor. Vi gillar bra film, helt enkelt.
