Under Tribecas filmfestival i april 2018 fick vi tillfälle att lyssna på ett regissörssamtal mellan ”Tully”-aktuella Jason Reitman, tidigare hyllad för filmerna ”Juno” och ”Up in the Air”, och Tamara Jenkins, som kanske är mest känd för filmerna ”The Savages” och ”Slums of Beverly Hills”.
”Tully” - filmen om den utarbetade mamman
Kritikerhyllade ”Tully” med en fenomenal Charlize Theron i huvudrollen är ett skickligt konstruerat porträtt av en utarbetad mamma, som rör sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet när hon funderar över sitt liv och konsekvenserna av de val hon gjort.
Berättelsen förs mestadels framåt i thrillerliknande sekvenser, men med en stor portion underfundig humor, ofta levererad i form av Therons knivskarpa kommentarer. Största behållningen kanske ändå är det skickliga manuset av Diablo Cody (som även skrivit ”Juno”), då det lyckas överraska publiken totalt med att föra berättelsen framåt i en väldigt oväntad riktning.
Kritikerhyllade ”Tully” med en fenomenal Charlize Theron i huvudrollen är ett skickligt konstruerat porträtt av en utarbetad mamma, som rör sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet när hon funderar över sitt liv och konsekvenserna av de val hon gjort.
Berättelsen förs mestadels framåt i thrillerliknande sekvenser, men med en stor portion underfundig humor, ofta levererad i form av Therons knivskarpa kommentarer. Största behållningen kanske ändå är det skickliga manuset av Diablo Cody (som även skrivit ”Juno”), då det lyckas överraska publiken totalt med att föra berättelsen framåt i en väldigt oväntad riktning.
Felet med filmkritiker
Det här regissörssamtalet blev alltså ett ypperligt tillfälle att få höra mer om filmens tillblivelse, men samtalet fick en något märklig inledning, eftersom Jenkins valde att öppna upp med att lista allt som är fel med filmkritiker. Tanken var förmodligen att smickra röda mattan-publiken, dvs biljettköparna, genom att dissa kritikerna, men eftersom filmfestivaler kryllar av kritiker, även på röda mattan-visningar, fick vi veta utan mellanled exakt vad som är felet med oss:
- Pressvisningar är stressande upplevelser därför att de sker i hermetiskt tillslutna rum tillsammans med filmkritiker som inte gör något ljud ifrån sig
- De får en att må illa
- De är motsatsen till roligt
- Det är inte meningen att du (regissören) ska vara där
- De (vi) har sina små presskit och reagerar inte som ni (röda mattan-publiken) som skrattar och har roligt.
Här skrattade publiken lydigt, medan ett och annat kritikergrepp säkert hårdnade runt pennan. Tack och lov skiftade Jenkins därefter över samtalet till det efterlängtade ”Tully”-temat, och började med att fråga om Reitmans arbetsrelation med manusförfattaren Cody.
- Hon hade en två meningar lång beskrivning av vad filmen skulle handla om. Jag sa att det lät fantastiskt och att hon måste skriva ett manus. Sex veckor senare dök manuset upp i ett email, och det är det manuset vi använt i filmen.
En inte bara fenomenal, utan även megasnabb manusförfattare, med andra ord. Vi fick veta att Reitman, Cody och även Theron är jämngamla, och jobbar fint ihop sedan lång tid tillbaka. Reitman övergick till att prata om Theron.
Det här regissörssamtalet blev alltså ett ypperligt tillfälle att få höra mer om filmens tillblivelse, men samtalet fick en något märklig inledning, eftersom Jenkins valde att öppna upp med att lista allt som är fel med filmkritiker. Tanken var förmodligen att smickra röda mattan-publiken, dvs biljettköparna, genom att dissa kritikerna, men eftersom filmfestivaler kryllar av kritiker, även på röda mattan-visningar, fick vi veta utan mellanled exakt vad som är felet med oss:
- Pressvisningar är stressande upplevelser därför att de sker i hermetiskt tillslutna rum tillsammans med filmkritiker som inte gör något ljud ifrån sig
- De får en att må illa
- De är motsatsen till roligt
- Det är inte meningen att du (regissören) ska vara där
- De (vi) har sina små presskit och reagerar inte som ni (röda mattan-publiken) som skrattar och har roligt.
Här skrattade publiken lydigt, medan ett och annat kritikergrepp säkert hårdnade runt pennan. Tack och lov skiftade Jenkins därefter över samtalet till det efterlängtade ”Tully”-temat, och började med att fråga om Reitmans arbetsrelation med manusförfattaren Cody.
- Hon hade en två meningar lång beskrivning av vad filmen skulle handla om. Jag sa att det lät fantastiskt och att hon måste skriva ett manus. Sex veckor senare dök manuset upp i ett email, och det är det manuset vi använt i filmen.
En inte bara fenomenal, utan även megasnabb manusförfattare, med andra ord. Vi fick veta att Reitman, Cody och även Theron är jämngamla, och jobbar fint ihop sedan lång tid tillbaka. Reitman övergick till att prata om Theron.
Charlize Theron ”en av oss”
- Första gången vi sågs, drog hon till med ett skämt med en riktigt mörk humor. Då slog det mig att, aha, du är en av oss. Toppen!
- Det finns två kategorier av skådisar. Den första är väldigt bra på att härma och återskapa. Du säger till dem vad du vill uppnå och de återskapar exakt det du vill ha. Den andra gruppen är skådisar som helt uppslukas av sin roll, och som känner vad deras karaktärer känner på riktigt.
- Charlize är märkligt nog bådadera. Hon är 100% medveten om vad som händer runt omkring henne, vart kameran är, och hur hon agerar i scenen. Samtidigt vet hon exakt hur hon ska gå in i sin roll, och låta känslorna styra.
Jenkins instämmer att hon vet vad han menar, eftersom hon jobbat med Philip Seymour Hoffman som hade vad hon beskriver som ett ”tredje öga” - han var helt inne i sin roll, men var samtidigt alltid medveten om vart han hade kameran någonstans.
- Första gången vi sågs, drog hon till med ett skämt med en riktigt mörk humor. Då slog det mig att, aha, du är en av oss. Toppen!
- Det finns två kategorier av skådisar. Den första är väldigt bra på att härma och återskapa. Du säger till dem vad du vill uppnå och de återskapar exakt det du vill ha. Den andra gruppen är skådisar som helt uppslukas av sin roll, och som känner vad deras karaktärer känner på riktigt.
- Charlize är märkligt nog bådadera. Hon är 100% medveten om vad som händer runt omkring henne, vart kameran är, och hur hon agerar i scenen. Samtidigt vet hon exakt hur hon ska gå in i sin roll, och låta känslorna styra.
Jenkins instämmer att hon vet vad han menar, eftersom hon jobbat med Philip Seymour Hoffman som hade vad hon beskriver som ett ”tredje öga” - han var helt inne i sin roll, men var samtidigt alltid medveten om vart han hade kameran någonstans.
Om att tappa mobiltelefoner på sina barns huvuden
Moderskapstemat i ”Tully”är inte nytt för varken Reitman eller Cody, och så här sammanfattar han filmens tema jämfört med deras tidigare samarbeten:
- ”Juno” handlar om att växa upp för snabbt, medan ”Young Adult” handlar om att växa upp för långsamt. ”Tully” däremot handlar om det ögonblicket då du blir förälder och tvingas växa upp.
Reitman berättar också att de gjort noggranna insamlingar för information om föräldraskap och hur det upplevs av olika människor. Många känner sig mindre kompetenta än de låtsas om, för det finns fortfarande starka tabun runt att erkänna att man känner sig otillräcklig som förälder. En detalj som många visade sig ha gemensamt var dock att ha tappat sina mobiltelefoner på sina barns huvuden, fick vi veta.
Sen kommer frågan om den överraskande vändningen i manuset, och har ni inte sett filmen än så sluta läsa här tills ni sett den, för Reitmans förklaring till hur den konstruerats är en megastor SPOILER ALERT!
Moderskapstemat i ”Tully”är inte nytt för varken Reitman eller Cody, och så här sammanfattar han filmens tema jämfört med deras tidigare samarbeten:
- ”Juno” handlar om att växa upp för snabbt, medan ”Young Adult” handlar om att växa upp för långsamt. ”Tully” däremot handlar om det ögonblicket då du blir förälder och tvingas växa upp.
Reitman berättar också att de gjort noggranna insamlingar för information om föräldraskap och hur det upplevs av olika människor. Många känner sig mindre kompetenta än de låtsas om, för det finns fortfarande starka tabun runt att erkänna att man känner sig otillräcklig som förälder. En detalj som många visade sig ha gemensamt var dock att ha tappat sina mobiltelefoner på sina barns huvuden, fick vi veta.
Sen kommer frågan om den överraskande vändningen i manuset, och har ni inte sett filmen än så sluta läsa här tills ni sett den, för Reitmans förklaring till hur den konstruerats är en megastor SPOILER ALERT!
För er som sett filmen
Ni minns säkert ögonblicken runt bilolyckan i filmen, när flera ledtrådar lades ut om barnflickan Tullys (spelad av Mackenzie Davis) identitet. Drew (Ron Livingstone) skriver in sin fru på sjukhuset som Tully, samma namn som barnflickans alltså. Sjukhuspersonalen ser att Marlo inte sovit ut ordentligt på länge, fastän vi sett att hon fått hjälp på nätterna och hon påstår att hon är utvilad.
Reitman förklarar hur de klippt ihop sekvenserna för att publiken ska hänga med, och varför:
- Vi visade filmen på Sundance, och den gick väldigt bra. Men, jag noterade att när Rob bokstaverade Tullys namn [vid incheckningen på sjukhset] och det slår en att, ah, jag fattar, McKenzie är henne som yngre, då börjar man göra en mental checklista av tillbakablickar, typ; men vem hade på sig serveringskläderna? Vem bakade cupcakes? Hjärnan arbetar för fullt.
- I den originalklippta filmen övergick vi med en gång till scenen i sjukhusrummet, där Marlo sa hej då till Tully, vilket är en väldigt emotionell och viktig scen. Det gav inte publiken nog med tid. Man behöver tid för att göra den mentala checklistan.
- Så vi skapade nya sekvenser från filmen där du ser Marlo ensam. På cykeln, i köket. Vi hade alla dessa filmade ögonblick i väntan på tagning, eller efter att du sagt ”cut”, såsom när Marlo sitter i baren i Brooklyn exempelvis. Vi kunde använda det klippet för att befästa att hon var själv, om det fortfarande skulle vara oklart.
- Detta gav nog med tid att bearbeta den nya informationen, tillsammans med musiken, för att visa hur ensam hon var. Det är nämligen en stor del av filmens tema, att känna sig ensam.
Jenkins inflikar hur tagen hon var av Therons ömkliga uppenbarelse när hon såg filmen under pressvisningen. Kanske är då inte pressvisningar alltigenom sådana stressande upplevelser trots allt? En sak kan vi åtminstone enas om - ”Tully” är en riktig toppenfilm!
Ni minns säkert ögonblicken runt bilolyckan i filmen, när flera ledtrådar lades ut om barnflickan Tullys (spelad av Mackenzie Davis) identitet. Drew (Ron Livingstone) skriver in sin fru på sjukhuset som Tully, samma namn som barnflickans alltså. Sjukhuspersonalen ser att Marlo inte sovit ut ordentligt på länge, fastän vi sett att hon fått hjälp på nätterna och hon påstår att hon är utvilad.
Reitman förklarar hur de klippt ihop sekvenserna för att publiken ska hänga med, och varför:
- Vi visade filmen på Sundance, och den gick väldigt bra. Men, jag noterade att när Rob bokstaverade Tullys namn [vid incheckningen på sjukhset] och det slår en att, ah, jag fattar, McKenzie är henne som yngre, då börjar man göra en mental checklista av tillbakablickar, typ; men vem hade på sig serveringskläderna? Vem bakade cupcakes? Hjärnan arbetar för fullt.
- I den originalklippta filmen övergick vi med en gång till scenen i sjukhusrummet, där Marlo sa hej då till Tully, vilket är en väldigt emotionell och viktig scen. Det gav inte publiken nog med tid. Man behöver tid för att göra den mentala checklistan.
- Så vi skapade nya sekvenser från filmen där du ser Marlo ensam. På cykeln, i köket. Vi hade alla dessa filmade ögonblick i väntan på tagning, eller efter att du sagt ”cut”, såsom när Marlo sitter i baren i Brooklyn exempelvis. Vi kunde använda det klippet för att befästa att hon var själv, om det fortfarande skulle vara oklart.
- Detta gav nog med tid att bearbeta den nya informationen, tillsammans med musiken, för att visa hur ensam hon var. Det är nämligen en stor del av filmens tema, att känna sig ensam.
Jenkins inflikar hur tagen hon var av Therons ömkliga uppenbarelse när hon såg filmen under pressvisningen. Kanske är då inte pressvisningar alltigenom sådana stressande upplevelser trots allt? En sak kan vi åtminstone enas om - ”Tully” är en riktig toppenfilm!
