Sexuell frustration och kvinnlig frigörelse i Costa Ricas halvsvenska Oscarsbidrag

”Clara Sola” är ett poetiskt drama, som blandar sensuell naturromantik med småkuslig mystik. Filmen utspelas i Costa Rica och handlar om 40 åriga Clara. Hon påstås ha speciella krafter och tvingas därför av sin mor att delta i ritualer och hela andra människor för pengar. Claras längtan efter frihet och ett liv utan religiösa bojor, kulminerar i en frigörelse, som chockar hela hennes omgivning.

 

Filmen hade i somras sin världspremiär på filmfestivalen i Cannes, och lovordades av en enigt hänförd internationell press. Även här hemma har recensionerna varit mycket positiva. Filmen blev dessutom tidigare i höstas uttagen att representera Costa Rica i Oscarsracet om priset för bästa icke engelskspråkiga film. I december vet vi vilka filmer som går vidare.

 

- Det är dock en bit kvar dit, säger en mycket lycklig och förväntansfull regissör, som just nu är mest är peppad över att hennes film äntligen får komma till sitt andra hem här i Sverge:

 

- Det känns verkligen jättebra och det är så roligt att få visa filmen för svenska biobesökare. Men det är såklart också lite nervöst. Det brukar vara svårt att få människor att gå på inhemsk film. Tror det är så i många länder. Men jag hoppas att människor faktiskt går på bio och ser den. Framförallt de första veckorna. Det är dels bra så att filmen ska få fortsätta visas där. Samtidigt är det här också en film som helst ska upplevas på stor duk, det finns mycket visuella detaljer, som gärna ska ses så stort som möjligt.

 

 

- Att filmen blev utvald att visas i Cannes till exempel, gav den såklart uppmärksamhet, vilket ledde till att den också fick distribution med Oscilloscope Films. Och att den nu är uttagen att möjligen få tävla om en Oscar gör att vi kan åka till USA och visa upp den, viket ger ännu mer visibilitet inför filmens USA-premiär nästa år.

 

- Det är verkligen otroligt fint att få vara med på en filmfestival, men det är ännu finare att filmen nu äntligen får möta den riktiga biopubliken! Vi har än så länge bara haft premiär i Costa Rica, men det var så… ja vackert.

 

 

- Under Q&A berättade människor hur de relaterat till filmen och dess olika karaktärer. Det är som att få bekräftelse på det man från början hoppades filmen skulle erbjuda. Det har gått så lång tid, så man har nästan glömt det, men så hör man andra säga hur deras upplevelse var, och det ger oss chansen att återupptäcka den med andras ögon. Filmen har redan väckt otroligt viktiga diskussioner om kvinnlig sexualitet och kring religion, vilket är enormt uppskattat. Även människor som är religiösa berättar hur de kan se filmen och relatera till den och förstå att hon (Clara) behöver sin befrielse. Det var jag lite nervös över. Just hur religiösa personer skulle uppfatta filmen, att de inte skulle förstå eller kunna tycka om den, men det är faktiskt helt tvärtom. Det ger hopp, både generellt men också för filmen. Film öppnar upp dörrar och startar diskussioner som publiken sen svarar på.

 

 

- Jag är inte religiös, men ändå andlig. Samtidigt växte jag upp i ett katolskt hem och det finns absolut mycket som jag uppskattar med religion. Att den erbjuder ett sammanhang och en sammanhållning, att man tar hand om varandra. Det saknas ofta i mer sekulariserade samhällen. Men samtidigt finns den andra sidan av myntet. Inom religion överförs patriarkala normer, som säger hur det ska vara och hur framförallt kvinnor ska vara och hur de får bete sig. Det är negativt för oss som människor, vår hälsa, och det gör att vi inte får vara oss själva och utvecklas som de vi är. I filmen ser vi ju hur detta patriarkat frodas även i ett hus fullt av kvinnor. Jag tänker mycket på det, hur patriarkatet är inristat i våra kroppar, om vi är uppvuxna i det, och hur vi sedan själva reproducerar det.

 

 

 

- Det är nog svårt. Framförallt att ändra ärvda mönster själv. Det är om man har hjälp av någon, som kan påminna en om att göra annorlunda. Men egentligen tror jag det mest behövs tid, kunskap och utbildning. Jag tror att vi både måste slita oss loss från dessa osunda strukturer, men också samtidigt föra kampen för klimatet. Det hänger ihop. Och vi hänger ihop med och är en del av det som är omkring oss. Filmens Clara är ju en person som lever i symbios med naturen, i den kan hon vara sig själv, inte spela en roll som ofta krävs i relationer till andra människor.

 

 

- Vi behöver se mångfald både bakom och framför kameran, och vi måste aktivt jobba för det, hela tiden. Vi måste till exempel fråga efter fler kvinnor på arbetsplatser. Män rekommenderar män, så då får man se sig om efter en kvinna med samma kompetens, och välja henne istället. Jag som kvinna och i mångas ögon inte vit, har aldrig känt mig diskriminerad. Ofta är diskrimineringen inte synlig, så det är svårt att angripa problemet, men den finns där, vilket statistiken tydligt visar. Vi har alla mycket att göra och mycket görs också! Jag tycker det finns mycket stöd filmskapare emellan, oavsett kön eller härkomst.

 

 

 

- Det började med ett inträdesprov till Alma Manusutbildning 2013. Jag fick välja en bild och skulle, utifrån den bilden, skriva en historia på ett A4-papper. Senare fick jag utveckla det till en novellfilm om Clara, och den var på svenska. Tanken var ändå hela tiden att den skulle utspelas i Costa Rica. 2015 fick jag kontakt med Maria Camila Arias, en colombiansk manusförfattare, som numera bor i Canada, och vi började tillsammans skriva på filmmanuset. Vi har båda rötter och är uppvuxna i Latinamerika, men har flyttat annanstans så i och med det här skulle vi återvända tillsammans till våra rötter och vår barndom. Filmen utspelas inte i en specifik tid, utan mer i våra minnen, för det är därifrån vi hämtat platser och karaktärer.

 

 

- Vi sökte efter skådespelare, eller egentligen naturliga skådespelare, som man säger på spanska, personer utan utbildning eller egentlig erfarenhet av att agera. Vi delade ut flyers och satte upp lokala annonser på Facebook, och beskrev så tydligt det gick vilka karaktärer vi letade efter. Vi poängterade att erfarenhet inte behövdes.

 

- Med Clara var det annorlunda. Jag visste att jag ville ha en dansare för att gestalta henne, någon med medvetenhet om sin kropp och dess rörelser. Så när jag såg en föreställning med Wendy visste jag direkt att det var henne jag ville ha. Jag var redo för att det kunde ta ett år av casting, men det gick väldigt fort för oss att hitta henne och för henne att hitta oss. Jag fick skriva om manuset så det skulle passa hennes ålder, men hon vara Clara från början.

 

 

- Jag hoppas ju att de ska känna något, att filmen ska väcka tankar, väcka något. Vad det är vet jag inte. Filmen är skriven så att den har luckor, som förlänger upplevelsen, luckor som folk kan lägga sitt bagage i. Hur upplevelsen blir eller vilka tankar som väcks beror på vad man har för bagage från början. Människor vill prata om sådant som är tabu, men kanske har svårt att starta samtalet och då är poängen med film och konst överhuvudtaget att göra det. Jag hoppas den här filmen kan vara ett medium, en bas för samtal.

 

 

- Jag har faktiskt flera projekt på gång. Bland annat ska jag jobba tillsammans med Nima Yousefi (en av producenterna bakom ”Clara Sola”) från filmproduktionsbolaget Hobab igen. Det är ett långfilmsprojekt som vi fått klartecken till. Det heter ”Vargen biter sönder dina rena händer”, en gotisk tropisk (gotico tropical) historia, som utspelas på 1800 talet i Latinamerika. Den ska handla om ett hushåll med många kvinnor, som gör revolt mot en man som styr och har makten över dem. Det blir en kamp om beffrielse igen. 

 

- Jag ska också jobba med tv på lite olika håll. Och sen vill jag ju också arbeta mer här i Sverige! Gärna i samarbete med Nima och Hobab. Jag vill verkligen göra det och hoppas det blir möjligt snart.