Recension: "Resident Evil 2" - en kusligt välgjord remake

Beckmörk korridor. Leon Kennedy kliver in med dragen pistol och ficklampan i högsta hugg, men trots att han är beväpnad med ljus och vapen känner jag mig ändå illa till mods. Det är med långsamma steg jag går längs den nedsläckta passagen och skymtar fönstret längst bort. Zombien som slår sig in genom rutan skrämmer mig trots, eller kanske tack vare, dess hasande tempo. Det är med barnslig förtjusning jag slår fast att de levande döda är minst lika läskiga i denna version av "Resident Evil 2", som de var när jag spelade det allra första "Resident Evil" för ungefär 20 år sedan.

 

För er som aldrig spelade originalet, har zombieapokalypsen precis dragit igång i den regniga staden Racoon City. Det är Leons första dag på jobbet som polis och det blir knappast någon lätt sådan, då han redan under spelets inledande minuter möter sin första utmaning. Jag pratar dock inte om den där zombien som huserar på bensinstationen, utan om mörkrädslan som infinner sig hos mig som spelare redan innan jag möter det återupplivade liket.

 

Grafiken och framför allt ljussättningen i "Resident Evil 2" är helt makalös. Efter att ha kalibrerat ljusstyrkan en aning, blir svärtan i spelet mardrömslik i ordets mest positiva bemärkelse. Ficklampan som Leon bär med sig går visserligen igång automatiskt när jag kliver in i ett mörkt rum, men allt som jag inte har i ficklampans direkta sken blir också påträngande mörkt. Den klaustrofobiska känslan griper tag om mig redan på bensinstationen och håller kvar sitt grepp under resten av spelet, som till största del bjuder på mörka, otäcka områden. De omänskliga farorna som lurar i skuggorna gör mig paranoid under hela berättelsens tio timmar och den ruggiga atmosfären i "Resident Evil 2" är tveklöst bland det bästa jag varit med om i ett skräckspel.

 

 

 

Kusligheten förstärks också av det nya kameraperspektivet, som är direkt hämtat från seriens (i mitt tycke) bästa del "Resident Evil 4". Istället för fasta kameravinklar såsom i originalet, får vi i remaken följa zombieutbrottet snett bakifrån Leons - eller Claires, om man väljer att spela som henne – axel. Istället för att skåda allt på håll som förr, befinner man sig nu mitt i skräckens centrum och mötet med fiender blir därmed mycket värre. Inte minst eftersom zombierna faktiskt är genuint läskiga, även om de bara är en eller ett par lik som anfaller åt gången. De vandrande döingarna är såpass stryktåliga att de inte behöver vara många för att skrämma slag på mig.

 

Medan "Resident Evil 4" var mer av ett actionspel med vissa skräckinslag, är det ingen tvekan om att nya "Resident Evil 2" är en renodlad survival horror-titel. Ammunition är en ständig bristvara och det gäller hela tiden att hushålla med skotten, välja vilka zombier som är värda att skjuta och vilka det istället är vettigare att springa ifrån. Det sistnämnda är dock lättare sagt än gjort. Med groteska stön, kastar sig nämligen zombierna efter mig när jag försöker kuta förbi dem i de smala korridorerna. Ofta får de tag i mig och det räcker med några få angrepp för att Leon ska dö.

 

Den pistol som Leon startar med är inte heller till någon vidare tröst, eftersom det sällan hjälper att göra det man alltid lärt sig att man ska göra i en sån här situation: skjuta zombierna i skallen. Det krävs flera skott i huvudet för att de seglivade fienderna ska falla ihop med en tillfredsställande duns på marken, men inte ens då kan man vara säker på att de ligger kvar för gott. Mer ofta än sällan börjar de krypa efter mig med utsträckta armar och hemska, gutturala läten, där den grymma ljudbilden förstärker skräcken på ett fantastiskt sätt.

 

 

På tal om det hemska ljudet, dyker en fullkomligt förskräcklig varelse upp efter några timmar in i spelet. Hans klampande, monotona fotsteg och den tryckande musiken som drar igång när han är i närheten, sätter genast sprätt på mina nerver och inte blir det bättre då jag stöter på vanliga zombier som kommer i min väg när jag försöker fly. Det är sällan jag gör läten ifrån mig när jag spelar spel nuförtiden, men när det klampande vidundret dyker upp blir det först en flämtning, följt av panikslagna svordomar och upprepade "shit shit shit!" när jag lägger benen på ryggen för att komma undan.

 

Medan det gamla originalet led av bristfällig och klumpig styrning, känns Leon i remaken hela tiden följsam att kontrollera. Här är det snarare min egen panik som sätter käppar i hjulet och gör att allt går åt helvete, när jag har den stora besten hack i häl och med fumligt sikte missar zombier som dyker upp framför mig. Det är stressigt, obehagligt och alldeles, alldeles underbart! För den som vill ha en lättare upplevelse finns auto-aim att slå på, men i mitt tycke blir spelet så mycket värre – och bättre - när jag måste sikta manuellt och inser att jag inte alls har det lugn som krävs för att pricka rätt.

 

 

 

Jag fullkomligt älskar de inledande timmarna i "Resident Evil 2". Det är en en otäck fröjd att utforska polishuset och lösa alla (märkliga) pussel som krävs för att få fler vapen och låsa upp nya rum. Varje vrå är fylld av detaljer och det är lika läskigt som underhållande att öppna nya dörrar och med tveksamma steg kliva in till de eventuella monster som väntar på andra sidan. Men så småningom hamnar man istället i kloakerna, vilket tyvärr inte är en lika imponerande miljö...

 

Istället för alla de spännande saker och ställen som finns att upptäcka i polishuset, är det mest en geggig sörja jag möts av när jag springer omkring i de smutsiga kloakerna. Visserligen är det fortfarande läskigt därnere, inte minst eftersom en av spelets värsta fiendesorter gömmer sig i det bruna vattnet, men efter detaljrikedomen i polishuset känns det trist att gå runt i den gråa, kala underjorden. Här önskar jag att Capcom hade tagit sig större friheter och gått ifrån originalet ännu mer, kanske genom att rentav skippa hela kloaksekvensen för att istället ge oss mer av de zombiefyllda gatorna i Racoon City?

 

Med det sagt gillar jag ändå pusselelementen som finns nere i stadens avlopp. Jag vill inte avslöja för mycket, men att hitta de bitar som krävs för att sedan få ihop dem på rätt sätt, är en rolig utmaning som mer än något annat i spelet är kännetecknande för "Resident Evil". Pusslen i denna spelserie har aldrig varit särskilt logiska (vrid på en staty så tappar den en nyckel, typ), men de är alltid lika underhållande. Och kloakerna bjuder alltså på det roligaste pusslet i hela "Resident Evil 2", enligt mig.

 

 

 

Trots de något generiska miljöerna i spelets mellanakt, känner jag mig i slutändan övertygad. Capcom har återigen infriat mina förväntningar och bevisar med nya "Resident Evil 2" att de fortfarande är mästarna på överlevnadsskräck. Istället för att bara spela på vår nostalgi och ge oss en upphottad remaster av en gammal klassiker, känns denna remake istället som ett helt nytt spel som bara råkar utspela sig på bekanta platser.

 

Den tajta spelbarheten och revolutionerande kameravyn från "Resident Evil 4" gifter sig otroligt väl med de långsamma och otäcka zombierna från de allra första "Resident Evil"-spelen, samtidigt som både grafiken och ljudet har fått sig ett kolossalt uppsving. Tack vare att Capcom inte sparar på krutet med denna nytolkning, lyckas de med bravur skapa en genomgående creepy upplevelse och ge oss den definitiva versionen av en gammal skräckklassiker.

 

Nya "Resident Evil 2" lär gå till historien inte bara som en av världens mest imponerande remakes, utan även som ännu en gång då Capcom lyckades andas nytt liv i överlevnadsskräcken. Något de redan gjort flera gånger tidigare, allra senast med "Resident Evil 7" häromåret. Förhoppningsvis följer fler spelutvecklare Capcoms exempel och prövar nya koncept (såsom förstapersonsvyn i "Resident Evil 7" eller det obehagliga mörkret som genomsyrar "Resident Evil 2"-remaken), men om inte så har vi alltid nästa "Resident Evil" att se fram emot.

 

Fyran är fortfarande bäst i serien enligt mig, men trots de dassiga kloakpartierna hamnar "Resident Evil 2" inte långt därefter. Shit shit shit, såhär ska en remake göras!

 

 

Genre: Skräck

Utvecklare: Capcom

Utgivare: Capcom

Format: PS4, Xbox One, PC

Släpps: 25 januari 2019

Pris: 599 kronor