Ridley Scott måste finslipa taktiken om han ska hitta tillbaka till "Alien"-seriens forna glansdagar

När det år 2011 avslöjades att Ridley Scotts nästa film skulle bli en nytt kapitel i "Alien"-sagan – som jag tack vare mästerverken "Alien" och "Aliens" högaktar – eskalerade mina förväntningar snabbt till en direkt farlig nivå. Sedan kom trailers och annat marknadsföringsmaterial av absolut högsta klass och några veckor innan biopremiären insåg jag att "Prometheus" förmodligen var min dittills mest efterlängtade film någonsin. När det sedan visade sig att filmen "bara" höll medelnivå var besvikelsen fullkomligt förkrossande.

 

Inför "Alien: Covenant" lovade jag mig själv att inte göra samma misstag, och på många plan lyckades jag. Förväntningarna steg rejält de sista veckorna innan premiären, men jag höll dem på en rimlig nivå. När jag gick ut från biosalongen kände jag mig väldigt nöjd och hade en riktigt positiv känsla i kroppen, med andra ord raka motsatsen till vad jag kände efter dess föregångare. Sedan dess har den till och med växt lite på mig också, och jag tycker den är uppe och nosar på fantastisk nivå. Särskilt Michael Fassbenders spektakulära insats(er) och tematiken kring hans två karaktärer har verkligen stannat kvar hos mig.

 

Men trots detta så ligger den för mig närmare "Prometheus"-nivå än "Alien" eller "Aliens", det känns lite som två helt olika världar. Visst, man kan argumentera för att en ny och fräsch inriktning och värld är hela poängen med den här nystarten, men även rent kvalitetsmässigt har Ridleys filmer en bra bit kvar till seriens forna glansdagar. "Covenant" innehåller också en del aspekter som gör mig orolig inför kommande filmer, så därför tänkte jag helt enkelt bena ut var det finns rejäla förbättringsmöjligheter som kan lyfta serien några steg uppåt.

 

 

 

Det världsbyggande som Ridley nu håller på med för att expandera "Alien"-universumet är väldigt njutbart på många sätt och jag älskar verkligen att han kraftigt breddar paletten nu, men samtidigt för det med sig en del farliga risker för framtida filmer. I "Alien: Covenant" börjar man nämligen känna av Marvel-syndromet lite tycker jag, i det avseende att världsbyggandet och upplägg inför kommande filmer får så mycket utrymme att kvaliteten i den film man faktiskt tittar på dras ner.

 

Vi blir som biobesökare allt mer vana vid den typen av filmskapande, det som sträcker sig över en hel serie filmer där narrativ och karaktärers utveckling inte styrs av de enskilda filmernas speltid. Men en film är och förblir en film och även om ett helt filmiskt universum byggs upp måste varje enskild film kunna stå på egna ben och fungera som en separat berättelse med tre tillfredställande akter. Det gäller med andra ord att hitta en bra balans mellan världsbyggandet och det mer traditionella filmberättandet, en balans där i alla fall jag känner att det sistnämnda måste vara prioritet ett. I "Covenant" fungerar mestadels den balansen, men samtidigt är den svidande nära bristningsgränsen stundtals, så jag hoppas att Ridley unviker att vandra ännu mer åt det hållet framöver. 

 

 

 

I både "Prometheus" och nu även "Alien: Covenant" finns det karaktärer som man kan stryka ur filmerna utan någon som helst påverkan kring grundstoryn. Ta karaktärerna Ricks och Upworth – som spelas av Jussie Smollett respektive Callie Hernandez – som exempel, kommer ni ens ihåg dem efter att ha sett filmen? Deras roller är så pass små och obetydliga att "Covenant" hade blivit bättre och mer fokuserad om de inte var med alls. Det enda av betydelse som försvinner om de klipps bort är en av många gore-scener. Mer speltid hade då också kunnat läggas hos fascinernade karaktärer som Daniels (Katherine Waterston) och Oram (Billy Crudup), som hade kunnat göras ännu bättre. Personligen tror jag därför att en mer avskalad, intim och sammansvetsad besättning hade varit att föredra, snarare än de vi har fått se hittills sedan Scott blåste liv i den här serien igen. 

 

Gällande besättningens intelligens har det dock gjorts en del framsteg sedan "Prometheus", eftersom vi i alla fall slipper scener med vetenskapsmän som tycker att det är en bra idé att klappa uppenbart hotfulla rymdkobror(!). Men även där finns det ytterligare förbättringspotential då vissa karaktärer fortfarande gör oförklarliga val och utvecklas på sätt som jag ifrågasätter med tanke på den kunskap och intelligens de borde ha i bagaget. Lyckligvis får vi också Michael Fassbender, som i "Covenant" spelar de högst sofistikerade och komplexa androiderna Walter och David. De välskrivna, tankeväckande och smått mästerliga scenerna med dem väger upp för många av bristerna i karaktärsgalleriet och det verkar hoppfullt nog som att Scott har insett vilken guldgruva "Fassy" är. 

 

 

 

Samtidigt som Ridley Scott nu har börjat expandera världen som "Alien"-filmerna utspelar sig i och belysa andra hörn i rymdens mörker har han också dykt djupare ner i seriens mytologi. Hans väg ner i den abyssen har blivit lite av en vattendelare, där ena sidan uppskattar att han tematiskt har rört sig närmare "Blade Runner"-hållet medan andra tycker att "Alien"-filmerna bör förbli klaustrofobiska och avskalade skräckfilmer med ett mystiskt monster utan någon sorts bakgrundsstory. Skriver man under på det sistnämnda så har den här rymdsagan nu tagit en irreversibel vändning åt ett på alla sätt oönskat håll, och det känslan måste vara riktigt tung. 

 

Jag tillhör snarare den förstnämnda kategorin och älskar i princip all den nya mytologi som Scott introducerar i "Alien: Covenant". Jag gillar verkligen när filmskapare vågar ta ut svängarna och göra något nytt med ett redan etablerat koncept istället för att åka i samma gamla hjulspår som tidigare. Den mentaliteten introducerades i "Alien"-serien redan på 80-talet, då James Cameron tog Scotts karaktärer och monster från en återhållsam skräckfilm och placerade dem i en actiondriven och bombastisk äventyrsfilm. Det finns så många spännande vägar att gå, och nu har Scott valt den som drivs av tematik kring skapande, gudakomplex och relationen mellan människan och hypotetiska högre makter. Han väver in helt nya existentiella lager, helt enkelt, och jag njuter verkligen av de bitarna.

 

Med detta sagt finns det vissa risker här också, då all exposition kring mytologin och idéerna i "Alien: Covenant" är stundtals på gränsen att skriva en på näsan. Att slänga diverse citat från lyrik som Percy Shelleys "Ozymandias" eller Lord Byrons "Prometheus" kan bli ganska pretentiöst och övertydligt men i "Covenant" lyckas Scott hålla sig på precis rätt sida om den linjen, mycket tack vare Fassbenders skicklighet som skådespelare. Det känns dock som att det lätt skulle kunna slå över på fel sida i framtida filmer, så där gäller det att fortsätta vara väldigt taktfull och varsam när mytologin ska expanderas vidare. Små steg framåt, tack. 

 

 

 

Sist men verkligen inte minst hoppas jag också på att Scott kan bli bättre på att använda sig av praktiska effekter istället för digitala. Det finns en hel del oerhört vackra praktiskt byggda inspelningsplatser och rekvisita av olika slag i "Alien: Covenant", men särskilt när det gäller varelserna tycker jag att han har blivit lite väl bekväm med sin CGI-användning. Effekterna är förvisso "créme de la créme" kvalitetsmässigt, men när de dyker upp finns det ändå ingen tvekan om att det är digitalt skapade varelser som skådespelarna interagerar med. 

 

Jag är samtidigt fullt medveten om att det i den digitala tidsåldern är inspelningsmässigt svårare och ekonomiskt oförsvarbart med praktiskt byggda monster, men tänker man tillbaka på "Alien" och "Aliens" vet vi hur vackert, effektfullt och framförallt tidlöst resultatet kan bli. Varenda bildruta och effektscen i "Alien" håller än idag, medan det känns som att filmer som "Prometheus" och "Alien: Covenant" kommer kännas hopplöst daterade rent visuellt redan om tio år. Därför känns det från mitt perspektiv värt att lägga lite extra pengar, tid och resurser på den praktiska sidan.