Första gången jag träffade Roger Ebert var tillsammans med Clint Eastwood.
Året var 1985, och Eastwood hade kommit till filmfestivalen i Cannes med sin westernfilm "Pale Rider". Han gav inga enskilda intervjuer, men vi var sju internationella journalister som blev inbjudna att äta lunch med honom på en yacht nere i hamnen. Jag var en av de sju, Roger Ebert en av de andra.
Vi satt med Clintan i mer än tre timmar i ett samtal som spände över... ja, i princip allting, gott om tid fanns det ju, och Ebert var en av de tonbärande. Nu är Eastwood definitivt inte svårpratad (jag har träffat honom många gånger senare), men med Ebert i sällskapet blev dessa timmar extra underhållande. Han hade en entusiasm och ett kunnande som kunde lyfta upp även det mest triviala filmämne.
Och så har det sedan fortsatt under åren. Att han var en av de ledande kritikerna i USA är mycket lätt att förstå. I hans skrivande fanns det alltid just kunnande och entusiasm, och han kunde ofta känna igen en bra film eller embryot till en sådan även i genrer som många av hans kollegor slentrianmässigt avfärdade. I en av de många Twitter-kommentarerna efter hans död skriver Wes Craven, att Ebert var den ende som hittade någonting positivt i dennes debutfilm "The Last House on the Left", en film som kollegorna kräktes över.
Han kunde också erkänna att han hade haft fel, han kunde gå tillbaka till filmer han tidigare sågat för att ge dem upprättelse, något som hände vid nylanseringar eller DVD-släpp. Jag höll inte alltid med honom, men det var ett nöje att läsa honom även när han hade en motsatt åsikt om en film. Jag kan till exempel förlåta honom hans halvsågning av Sergio Leones mästerverk "Once Upon a Time in the West", eftersom recensionen är kvickt skriven.
Jag har ofta gått till Eberts webbsida när jag velat informera mig om någon ny film, läst recensionerna, gått tillbaka till andra filmer. På websidan finns det en myriad av hans recensioner och det är lätt att fastna där, att bli sittande i timmar och hoppa från film till film allt eftersom associationerna kommer och Eberts skrivande gjort att jag blivit nyfiken. Och det har också varit underhållande att leta upp filmer jag gillar eller ogillar för att jämföra med vad Ebert skrivit.
Hans storhet i USA syns inte minst på IMDb. Om du går in på en specifik film och kollar längst ner på sidan finns det en rad för "external reviews". Klicka på den och du hittar oftast en mängd recensioner från olika länder. Överst? Alltid Roger Ebert.
Han blev också lite av en föregångsman när det gäller TV-kritik av film genom programmet "Siskel & Ebert". Tillsammans med kritikern Gene Siskel talade han film, diskuterade deras meriter och när det var dags för slutligt omdöme kom det på ett enkelt med slagkraftigt sätt: tummen upp eller tummen ner. "Two thumbs up" hittade man ofta i bioannonser i USA när de båda enats om att en film var bra. Programmet lades ner när Gene Siskel dog. Under några år fortsatte Ebert att göra program tillsammans med Richard Roeper.
I Sverige inspirerade "Siskel & Ebert" till TV4:s program "Sundgren och Wiklund", där Nils-Petter Sundgren och Hans Wiklund diskuterade film och ofta vinnlade sig om att ha diametralt motsatta åsikter.
Under många, många år var Roger Ebert en stadig gäst på Cannesfestivalen. Han bodde alltid på Hotel Splendid, snett emot festivalpalatset. Jag mötte honom på intervjuer och på presskonferenser och det var alltid uppenbart att de amerikanska filmarna både gillade och fruktade honom. Han kunde vara lika rakknivsvass som underhållande i sina frågor.
Efter det att han tvingats operera bort en del av sin käke slutade han komma till Cannes. I stället skickade han sin hustru Chaz, som på presskonferenserna ställde sig upp och sa "this is Chaz Ebert for Ebert.com, I have a question...".
Ebert skrev en rad böcker, inte minst med sina samlade recensioner. Men den som jag tyckt mest underhållande och läst om några gånger är "Two Weeks in the Midday Sun: A Cannes Notebook", en bok på 170 sidor med anekdoter (som han själv illustrerat med teckningar) om människor och händelser under Cannesfestivalen. Möten med bland andra John Malkovich, Greta Scacchi och Isabella Rossellini blandas med kvicka och (tyvärr alltför sanna) iakttagelser om hur det är att arbeta som journalist på festivalen. Den är mycket läsvärd.
Årets Cannesfestival ligger bara fem veckor bort nu. Jag är övertygad om att man på något sätt kommer att uppmärksamma och hylla Roger Ebert, eftersom han var en av världens mest kända och inflytelserika filmkritiker. Och jag hoppas att Chaz Ebert och hennes medarbetare kan fortsätta att driva Eberts hemsida. Att det blir svårt att hitta någon som kan skriva lika kvickt och medryckande som Roger Ebert, det får vi överse med.
