Så är det att se "Exorcisten" för första gången

Under min uppväxt höll jag mig borta från skräckfilmer som om det vore pesten. Frågan som snurrade runt i huvudet var: "Varför i hela världens namn vill man frivilligt utsätta sig för något skrämmande?”.

 

Som barn satte mina föräldrar på de första säsongerna av “Morden i Midsomer” i vardagsrummet efter läggdags. Jag smög ut och kikade på skärmen - och blev livrädd av vad jag såg. Det kanske låter mesigt men avståndet jag höll till skräckfilmer verkade bli det enda långdistansförhållandet som kanske skulle hålla. Detta fram tills att jag - ironiskt nog runt konfirmationsåldern - började utforska även denna filmgenre. Jag blev intresserad av att upptäcka varför rädsla lockade oss människor. 

 

När jag började studera filmvetenskap flera år senare kände jag mig tvungen att se de klassiker jag missat - däribland “Psycho” och “Hajen” . Men jag undvek en särskild film. Klassikern som jag hade blivit avskräckt från. “Exorcisten” från 1973. 

 

 

 

Filmen är faktiskt baserad på en bok från 1971 med samma namn, som i sin tur är löst baserad på ett verkligt fall av exorcism som skedde år 1947. År 1973 släpptes denna filmadaption som gjorde enorm succé både bland kritiker men framför allt bland biopubliken. Skräckfilmen kom till att bli Warner Bros. mest inkomstbringande film, och slog biljettrekord i flera biografer.

 

Filmen lämnade ett bestående intryck på hela industrin och inte minst på skräckgenren. Skildringarna ärrade en hel generation och “Exorcisten” kom direkt att bli känd som en av världens läskigaste filmer. Men detta verkar bara ha dragit fler folk till bioduken. Kan skräckfilm vara en form av katarsis där vi kan bearbeta tankar genom att projicera vår rädsla på fiktion? Eller ser vi dem bara för adrenalinkicken? 

 

Det skapades tidigt en tanke om att själva inspelningen till filmen var förbannad, och människans naturliga nyfikenhet kombinerat med de kontroversiella teman som porträtterades ledde säkerligen till framgången.

 

Den 7:e augusti i år förlorade vi tyvärr William Friedkin, som stod för regi. Det är sannerligen en skämskudde att jag först nu sett Friedkins välkända verk. Med tanke på att filmen fyller 50 år i december, att det kommer en uppföljare den 13e oktober  (“The Exorcist: Believer”), och för att ära Friedkin blev det dags att möta min barndoms rädsla. 

 

Vad jag insåg när jag hade sett filmen var hur den i sin grund gör något konstnärligt: Den dissekerar rädsla i alla dess former. Jag ska förklara hur jag menar, och inleder från början.

 

 

 

Filmen välkomnar mig med ett familjärt ansikte - Max von Sydow. Vår svenska legend som tyvärr gick bort för några år sedan spelar här den katolska prästen och arkeologen Lankester Merrin. Vi ser honom hitta en medaljong och en statyett under utgrävningar i Irak. Statyn föreställer demonen Pazuzu men denna introduktion gjorde mig nästan bara förvirrad. Avsaknad av exposition leder mig till att undra huruvida scenen förklaras senare i filmen. (spoiler: typ men ändå inte. Jag valde att tolka den som att demonen då släpptes lös och att Friedkin ville introducera Merrin som den titulära exorcisten).

 

Vi introduceras därefter till Chris och hennes dotter Regan, som på grund av mammans skådespelarkarriär hyr ett hus i Washington D.C. Efter ett tag börjar Regan tala om en ny påhittad vän som hon kallar “Captain Howdy”. Ja, ni fattar ju vilket håll detta är på väg åt. Men det manus som William Peter Blatty skrev tar en liten stund att komma igång på riktigt. 

 

En långsam första hälft kulminerar i något som man i backspegeln inser har varit en fantastisk progression där alla händelser ökar spänningen steg för steg. En trappa där man varken vet hur många trappsteg som är kvar eller vad som väntar när man kommit upp. En berg-och dalbanas uppgång där man kommer underfund med det annalkande stupet. Oundvikligheten som emellanåt skrämmer mer än själva droppet. 

 

 

 

Vad är det som egentligen skrämmer oss människor? Jump-scares? Ja, visst. Men vad skakar och berör oss på djupet?

 

“Exorcisten” utmanade mig som åskådare att värdera min empati för den hjärtekrossade människan. Känslan som fastnade var kombinationen av sorg och fruktan. Jag blev inte bara rädd för den lilla flickan som var besatt av en demon, utan även hennes mamma och de som gjorde allt i sin makt för att hjälpa den till synes hopplösa situationen.

 

Det som framträder starkast här är rädslan för förlust. Jag funderade stundvis på det hopp mamman bar på. När hon gällande dottern frågar prästen: "Kommer hon att överleva?” - vad tänker hon då? Hennes apatiska blick säger allt men samtidigt inget. 

 

Chris förstår sig inte på sin dotters agerande. Och vad skrämmer oss människor om inte det okända? Detta är ännu en aspekt av rädsla som Friedkin illustrerar. I kombination med tydliga anspelningar på demonkraftens närvaro i hemmet såsom vid skakandet av sängen, konfronteras vi med en ofrånkomlig rädsla som berör vår vardag. Och när något når vardagslivet vi vanligtvis är bekväma med, då blir konnotationerna starka. Då byggs en djup rädsla.

 

Vi på andra sidan skärmen som endast ser men inte direkt upplever händelserna, kan ändå känna en sorts kontroll över rädslan. Vi är, trots eventuellt starka känslor, medvetna om att det är en film. Det blir spänning och energi, men det ändrar inte vår realitet eller vår vardag. Att utmana denna tanke tror jag lockar folk till att se på filmer såsom “The Exorcist”. 

 

 

 

När den tredje akten drog igång kände jag mig medryckt i den kamp av ren viljestyrka som karaktärerna genomlider. Jag önskade innerligt deras välmående samtidigt som jag någonstans visste att det kanske inte skulle hålla hela vägen. Kampen mellan demonerna och de två förtvivlade prästerna ökar konstant i intensitet.

 

Filmens porträttering av det religiösa har historiskt medfört kontroverser där ondska sammankopplas till att ens se på filmen, något jag inte förstår mig på. De skildringar som Friedkin gör tycker jag fördömer ondska, stärker tanken om en andlig kamp, samt poängterar kyrkans roll i världen när situationer går bortom det världsliga. Genom det som för åskådaren blir skräckinjagande skapas en religiös kontemplation där även det existentiella framkommer i karaktärerna och den mångsidiga symboliken. Rädslan som kommer genom det religiösa temat behandlar motpolen till den värld vi har en direkt kännedom av. 

 

Manusets komplexitet framkom som tydligast för mig genom exempelvis Fader Karras brottningskamp med sitt förflutna och sin trosövertygelse, samt Fader Merrins problem med kärlkramp. Friedkin gör här något unikt och oortodoxt (ursäkta skämtet) i att låta alla karaktärer vara bristfälliga. Han visar hur våra brister gör oss till människor och hur dualiteten mellan gott och ont är såväl enkel i de stora dragen som komplicerad i de små. 

 

“Exorcisten” berörde mig även genom exposén av psykets mörka natur och det som ligger dolt i rädslans dunkel. Demonen som besätter Regan stänger av alla hennes sociala filter vilket resulterar i att hon uttrycker sina innersta tankar. Man kan diskutera huruvida detta är hennes eller demonens sinne, men när hon svär och säger saker som “You are nothing. You are nothing!”, så kan det vara flickans mörka natur som tar övertaget. 

 

I kontrast med den oskyldighet hon i början av filmen gett sken av, visas en verklighet där det skrämmande inre blottas. Det kan vara så att jag i framtiden blir pappa och får en dotter. Min förhoppning är att hennes pubertet i sådana fall inte utspelar sig på ett lika dramatiskt vis som dotterns gör i filmen…

 

 

 

Sista aspekten av rädsla jag här vill notera är den fantastiska atmosfär som filmen bygger upp från grunden där Friedkin visar sig vara en skräckens arkitekt.

 

Omgivningen är smutsig och kall. För att karaktärernas andedräkt skulle synas, precis som det nämns i boken, installerade produktionen ett kylsystem i rummet värt ungefär 250 000 dollar (i dagens värde). Det groteska som definierar Regans kroppsförvandlingar förstärker rädslan som filmen så väl ingiver. Rummet där intrigen mestadels utspelar sig ger en klaustrofobisk känsla som gjorde att jag gång på gång kände mig försvarslös genom min empati med personerna i filmen. 

 

Filmen är som sagt en dissektion av rädsla. Friedkin tar sina händer och sina verktyg och börjar arbeta. Och han vill inte bara åt det yttre. Han vill operera på hjärtat. Fundamentet varifrån rädsla tar sin boning.

 

Att kunna manipulera detta på skärmen är en konst som ytterst få filmskapare rättmätigt kan stoltsera med. John Carpenter. Wes Craven. David Cronenberg. Alfred Hitchcock. Och så kanske William Friedkin, som inte förtjänar samma plats utifrån mängden mästerverk som gjorts, men möjligtvis utifrån hans magnum opus. “The Exorcist”, som det har talats om, gjorts adaptioner av, och analyserats i nu snart 50 år. Det är vad jag kallar en lyckad operation i rädsla. 

 

Jag vet inte om jag hade uppskattat denna film lika mycket i min barndom men jag är sannerligen glad över att jag äntligen har sett denna fenomenala klassiker. Den skrämde mig men den starkaste känslan var fascinationen över hur välgjord och väl genomtänkt varje detalj var. Efter reflektion kan jag med glädje ge Friedkins minnesvärda verk betyget 9/10. Till dig som inte sett filmen och överväger det: Upplevelsen är värt det.