Med AI, futuristiska robotar och snabbt spridande “fake news” är det högaktuellt att ifrågasätta var vår teknologi egentligen för oss.
“Black Mirror” är den teknikcentrerade tv-serien vars namn speglar den mörka reflektion du möts när du har stängt ner din dagliga dos av flimrande bilder. I serien ifrågasätts och diskuteras kreativa former av teknologi genom bland annat genrer som skräck, krim och sci-fi (eller vad de kallar “spekulativ vetenskap”).
Sedan engelsmannen Charlie Brooker skapade antologi-serien “Black Mirror” år 2011 sedan har mycket hänt, både online och offline. Den teknologi-kritik som en gång kunde ses som banbrytande har nu fått en hel drös jämbördiga konkurrenter i serie- och filmvärlden.
En återkommande jämförelse är med hyllade “Severance”, som precis avslutat sin andra säsong. Själv säger Brooker till The Hollywood Reporter att han, trots att han ännu inte sett serien, känner en viss avundsjuka kring “Severance”, speciellt då han många gånger fått höra att den är “lite som Black Mirror, fast mycket bättre”.
Av de många tankeväckande berättelserna är vi många som föredrar avsnitten i de första fyra säsongerna, medan de två senaste säsongerna stundtals tycks ha snurrat bort sig i cyberrymden. Ofta har avsnitten trillat över i händelser som känt på tok för glada, amerikanska och “polerade”. Personligen föredrar jag när Black Mirror handlar om relativt realistiska och råa situationer som en dystopisk framtid faktiskt kan bjuda på, och som vi kollektivt kan fasas över.
Så vad säger vi – är det i säsong sju som “Black Mirror” får sin stora revansch?
Varning! Nedanför detta så kan spoilers förekomma.
Vårt övergripande tema, som specifikt återses i säsongens fyra sista avsnitt, är nostalgi. Här blinkas det friskt till minnen, tidigare idéer och återblickar till en annan tid. Är det ett smart drag som ligger i tiden, eller känns det kanske fantasilöst? Det tål att diskuteras, för det är inte helt självklart.
Två avsnitt sticker ut för mig, då de på sina unika vis hittar djup och känns originella. ”Common People” är fyra nyanser av grått, miserabelt och lyfter precis de där aktuella och absurda “Black Mirror”-idéerna som vi tidigare skådat i bland annat “Nosedive”.
”Hotel Reverie” är annorlunda på alla sätt och vis, men använder nostalgin på ett visuellt sätt som färgar av sig både på kemi, kulisser och berättelse. Det här är en “snällare” variant av teknologi-kritiken, som vi tidigare återsett i väna “San Junipero” eller den personliga favoriten “Hang the DJ”.
Över lag är det i mitt tycke en starkare säsong än på länge, mycket tack vare kompetensen hos de rutinerade skådespelarna som valts ut. Jag hoppas dock att ”Black Mirror” väljer att fortsätta ge oss originella idéer för jag är inte helt övertygad om att alla världar behöver byggas vidare på.
Samtliga sju säsonger återfinns nu på Netflix, plus den fristående och interaktiva filmen “Bandersnatch”, som även får sig en liten revansch i vår allra senaste säsong.
Nedan hittas en kortare sammanfattning med tillhörande recension per avsnitt.
1. “Common People” – relaterbart och tungt när reklamsamhället infiltrerar
Regi: Ally Pankiw (regisserade ett av förra säsongens bättre avsnitt, “Joan is Awful”)
Vilka är med: Rashida Jones, Chris O’Dowd, Tracee Ellis Ross (Japp, Diana Ross dotter)
Vad handlar det om: När Amanda råkar ut för en livshotande olycka blir maken Mike uppvaktad av teknikföretaget Rivermind. De erbjuder en lockande månadstjänst som dock verkar komma med en hel del klausuler…
Vi inleder vår nya säsong urstarkt med vardagliga “Common People”, som handlar om ett helt vanligt par som så många andra kämpar för att ekonomin ska gå ihop. De har normala jobb, åker varje årsdag till samma stuga och drömmer om att i framtiden skaffa barn ihop.
Som kontrast möter vi det allt annat än vardagliga företaget Rivermind, vars avancerade teknologi kan göra hjärnan uppkopplad såväl som molnbaserad genom en simpel backup. För priset “billigare än vad du tror” fungerar nu din hjärna ungefär som vilken streamingtjänst som helst. Låter det för bra för att vara sant? Då är det nog det.
Vårt avsnitt vänder och vrider på dagsaktuella ämnen som kapitalism, moral och frustration kring att vara en liten fisk i en stor pöl. Här flörtas det även med ett ofantligt irriterande reklamsamhälle som nog kommer att inge hög igenkänningsfaktor hos tittaren.
Det fina med “Common People” är dessutom också att det är så här jag minns äldre avsnitt av “Black Mirror” – det är grått, miserabelt och teknologin gästspelar som en absurd karaktär. Utan krusiduller och påkostade miljöer möts vi här av en situation som är lika relaterbar som att den gör en – med all rätt – helt galen.
2. “Bête Noire” – en nutida revanschhistoria som skapar kaos
Regi: Toby Haynes (erfaren Black Mirror-regissör som bland annat stått bakom det hyllade avsnittet “USS Callister” samt “Demon 79”, men även stora tv-serier som “Andor”, “Doctor Who” och “Sherlock”)
Vilka är med: Siena Kelly, Rosy McEwen, Michael Workeye
Vad handlar det om: Labbråttan och godistillverkaren Maria ser sin värld kastas omkull när hennes gamla klassvän – eller är det ovän? – Verity får anställning
Tematiken “återkomst” som återfinns i majoriteten av säsongens avsnitt tar en rejäl avstamp i avsnittet “Bête Noire”. Är man inläst på sin franska vet man att uttrycket i korta drag kan översättas till en person eller sak som man avskyr eller irriterar en. När Marias gamla klasskamrat Verity dyker upp som en riktig ‘blast from the past’ i Marias liv, märks det snabbt att något inte står rätt till. Frågan är dock vem som är mest irriterad på vem, och vem det är på kontoret som egentligen håller på att tappa förståndet.
Avsnittet känns i mångt och mycket som en i raden av de nyare “Black Mirror”-avsnitten, men visar sig ha skruvat till sig ytterligare en nivå. Det gör avsnittet rafflande och öppnar upp för många ”men vad är det egentligen som sker?”. Poängerna som lyfts handlar mindre om teknologi och mer om hur du faktiskt beter dig, vilket kanske man också behöver påminnas om ibland.
Samtida “Bête Noire” är ett småskojigt mellanavsnitt och som funkar utmärkt som ett komprimerat serieavsnitt. Jag är inte helt förtjust i hur hela förloppen i slutändan spelas ut, men jag uppskattar önskan om att göra något riktigt kaotiskt.
3. “Hotel Reverie” – filmens gyllene tid både sprakar och gnistrar
Regi: Haolu Wang (nykomling i ”Black Mirror”-familjen, men har regisserat avsnitt för “Doctor Who” och “Bodies”)
Vilka är med: Awkwafina, Emma Corrin, Issa Rae
Vad handlar det om: Ett utblottat filmbolag anlitar “ReDream” för att på ett lite udda vis spela in en nytappning av sin storfilm “Hotel Reverie”. Skådespelerskan Brandy Friday kliver in i rollen som för henne till en helt annan dimension.
Äntligen pratar vi film! Säsongens andra stora ‘gut punch’ stavas den vintagedoftande “Hotel Reverie”. Den ikoniska “Casablanca”-liknande filmen i svartvitt möter en modern värld och ska i ett sista desperat drag få sin nutida remake. Visst kan man redan här höra arga tangentbordstryckningar från hätska filmtyckare? De kommer dessutom smälla av när de upptäcker att filmbolaget vågat byta både hudfärg och kön på sin originalkaraktär.
Men nu är vi faktiskt i “Black Mirror”, där teknologi är det centrala. Med hjälp av avancerad body doubling (nej, jag förstår inte alls hur det fungerar) får Hollywoodstjärnan Brandy Friday chansen att filma genom att faktiskt vara inuti filmen, i dåtid men samtidigt i realtid. Låter det krångligt? Äsch, det hela är en våt dröm för vilken filmälskare som helst, som utan tvekan hade bytt liv med en fluga på väggen om det ledde denne till att ta plats inuti sin favoritfilm.
“Hotel Reverie” andas vintage-film från en gyllene tid, där kulisser och ljussättning är så välgjorda att det likväl känns som att vi tittare är på plats. Magiska Emma Corrin ser ut som sprungen ur en annan tid och vi bjuds på en känslomässig och välgjord berg- och dalbana med både hoppfulla och sorgsna undertoner.
4. “Plaything” – psykedelisk återtripp in i datorspelets mörka värld
Regi: David Slade (Black Mirror-filmen “Bandersnatch”, men även bakom den rätt så brutala filmen “Hard Candy”)
Vilka är med: Peter Capaldi, Lewis Gribben, James Nelson-Royce
Vad handlar det om: En mordmisstänkt och mycket excentrisk man berättar om hur han kom i kontakt med ett fascinerande datorspel fyllt av söta och artificiella varelser som tycks utvecklas.
Interaktiva “Bandersnatch” blev under mellandagarna 2018 en riktig snackis på grund av sin sammanflätning av spel och film i härlig 80-tals-miljö. Jag ’spelade’ igenom “Bandersnatch” nyligen och roades av att leka gud och se hur valen – allt från att välja frukostflingor till att förklara ”Netflix” – påverkade utfallet i sann “Butterfly Effect”-anda. I “Plaything” är visserligen de stundtals brutala valen borta för oss tittare, men den klaustrofobiska symboliken välkomnas åter.
Genom att väva in tillbakablickar får vi lära känna spelrecensenten Cameron Walker, vars expertis inom spelvärlden ger honom chansen att få testa ett helt nytt spel. Eller egentligen beskriver dess upphovsman, favoriten Colin Ritman (Will Poulter), inte alls det som ett spel, utan att systemet innehåller virtuella liv. Med en CD-rom om dessa pipiga Thronglets i sina skakande händer förändras härefter Camerons liv för all framtid.
Avsnittet “Plaything” är i stort sett en fristående historia från “Bandersnatch”, men spinner ändå vidare i samma råa anda där den även slänger in blinkningar till sin föregångare. Veteranen Peter Capaldi är oigenkännlig som den äldre versionen av Cameron och lever ut sin kufiska karaktär till fullo. Ett stort plus för slutklämmen som om jag får välja kan ge oss ännu mer av “Bandersnatchiverse”.
5. “Eulogy” – berörande om att bli konfronterad av dina egna fotografier
Regi: Christopher Barrett, Luke Taylor (debuterande “Black Mirror”-regissörer)
Vilka är med: Paul Giamatti, Patsy Ferran
Vad handlar det om: En isolerad man kommer i kontakt med teknologi som pysslar med interaktiva minnesstunder via fotografier, något som väcker bortglömda minnen samt rätar ut frågetecken.
Vem har inte velat ta steget in i ett foto och återuppleva en lycklig tid? Företaget ‘Eulogy’ erbjuder en guidad tur in i dina gamla nostalgibilder, men du måste fylla i luckorna själv. Lågmälda och tankfulla Phillip väcks till liv av en rutinerad Paul Giamatti som bär avsnittets många känslosamma inslag på sina axlar. Med en enkel ‘nubbin’ (dessa återkommande silvriga knapparna som placeras på tinningen) lever han återigen i sina ungdomsår, där han också för första gången mötte sin ungdomskärlek.
Mitt emellan våra uppföljaravsnitt kläms passande nog en lugnare, melankolisk resa in i en bortglömd och raderad tid. Idéen om att få vara en del av sina egna minnen är spännande och färgvalen är visuellt slående. Initialt hade jag svårt att finna mig i historien men under resans gång grep den tag i mig, och fram växte fram flera nyanser av både hjärta och smärta.
Är den här typen av “Black Mirror”-avsnitt din favorit så rekommenderar jag även det finstämda avsnittet “Be right back” från säsong två, där teknologi ‘återupplivar’ avlidna personer på ett poetiskt och drömskt vis.
6. “USS Callister: Into Infinity” – rymdspelets återkomst!
Regi: Toby Haynes
Vilka är med: Cristin Milioti, Jimmi Simpson, Billy Magnussen
Vad handlar det om: Efter Infinity-grundaren Robert Dalys bortgång driver rymdskeppet USS Callister och dess passagerare fritt i universum, där kampen om överlevnad kommer att utspela sig både virtuellt såväl som i verkligheten.
I en tid fylld med remakes, uppföljare och nytappningar kunde vi ha räknat ut att det även skulle slå till mot originella “Black Mirror”. Ett av de mest hyllade avsnitten är självklart “Star Trek”-inspirerade “USS Callister”. I detta kloner det enstöriga datorgeniet Robert sina arbetskollegor för att helt sonika placera och leka med de utklädda kopiorna i sitt datorspel. Det hela kan ses om berättelsen om en omoralisk ‘puppet master’, eller om man är mer positivt lagt; en vuxnare version av “Toy Story”.
Kommer du inte ihåg vad som hände? Lugn, det kommer en snabb re-cap innan vi styr kosan mot rymden. Eftersom vår numera strandsatta besättning driver omkring utan ”speltaggar” börjar det spridas rykten om att något faktiskt är galet med spelet Infinity. Helt plötsligt står vår besättning inför en kamp mot klockan när de jagas av miljoner spelglada användare. Vårt avsnitt är drygt dubbelt så långt som ett genomsnittligt avsnitt så den ger definitivt valuta för pengarna åt de som längtat i sju år efter ännu fler retro-spejsade äventyr med Infinity.
Behövde vi en uppföljare till “USS Callister”? Jag är kluven. Det är definitivt underhållande att få återbesöka de häftiga kulisserna, träffa gamla favoriter och få höra om vad som hände sen. Samtidigt var en stor del av föregångarens magi dess överraskningsmoment, något som självklart inte går att kopiera (om du inte är Robert Daly?).
Det är friskt vågat att ge sig på en uppföljare till ett så pass omtyckt avsnitt, och jag lämnar det med halvt vunnet – för även jag lockas av nostalgin men framförallt favoritkaraktärerna.