Så bra är Wes Andersons nya kortfilmer på Netflix - vi betygsätter!

Wes Anderson har en fantastisk period just nu. Trots (missriktad, enligt mig) återkommande kritik om att han idkar för mycket ”stil över substans”-filmskapande så viker han inte ner sig en tum.

 

Han har aldrig varit mer ”Wes Andersonig” än han är i de senaste årens "The French Dispatch" och "Asteroid City", som båda tillhör hans bästa filmer, och den riktningen fortsätter han röra sig i. Den kulisstunga estetiken, det teatrala språket och "berättelse i en berättelse i en berättelse"-strukturen är här för att stanna.

 

De greppen fortsätter även i hans senaste projekt, ett fyrtal Roald Dahl-baserade kortfilmer på Netflix som har släppts under veckan. "The Wonderful Story of Henry Sugar" (37 minuter), "The Swan" (17 minuter), "The Rat Catcher" (17 minuter) och "Poison" (17 minuter) finns nu alla ute för streaming. 

 

 

 

Anderson går ut otroligt starkt men den längsta och mest matiga av de fyra kortfilmerna. Dalhs mångbottnade berättelse om den rika, ytliga och småaktiga titelkaraktären (Benedict Cumberbatch) som vill exploatera en mirakulös upptäckt för ekonomisk vinning passar som handen i handsken för allas vår excentriska auteur.

 

Hans kärlek för det mysigt artificiella och analoga präglar hela filmen med oemotståndliga grepp som teaterdoftande kulisskiften, dialog som är bokstavlig högläsning ur Dahls text och scenmedarbetare som ofta syns i bild. Bara en så enkel grej som att karaktärer som svävar skildras med att de sitter på tydligt målade lådor (se artikelns toppbild) gör att man smälter. 

 

Denna varma hyllning till berättarkonsten är både en hisnande uppvisning i visuell perfektion och en riktigt gripande historia, där Dahls otyglade fantasi och mörka humor får glänsa. Efter att ha sett "Henry Sugar" är det obegripligt att varken Benedict Cumberbatch, Dev Patel, Richard Ayoade eller Ben Kingsley har gjort en Wes Anderson-film tidigare. Det känns kort sagt som att de aldrig har gjort något annat och det skulle inte förvåna mig det minsta om de blir en del av Andersons "kringresande cirkus" framöver. 

 

 

 

Likt Andersons senare långfilmer har "Henry Sugar" många lager av berättande som det hoppas fram och tillbaka till, men i "The Swan" skalas det ner till ett enda linjärt spår. Rupert Friend (som var ljuvlig i "Asteroid City") är lysande i rollen som Peter Watson, som berättar för oss i publiken om hur han mobbades som barn, särskilt av de diaboliska Ernie och Raymond som gärna släpper fram sina mest sadistiska drag.

 

Storyn är det inget fel på men här känns det som att formatet stundtals agerar tvångströja för vad som kunde ha blivit en starkare filmatisering. Det spelar ingen roll hur bra Friend är, hans konstanta "one man show"-uppläsning av text mot kameran blir repetitiv efter ett tag. Likaså det visuella, som drar väldigt mycket åt dova bruna, gråa och vita nyanser, känns lite onödigt enkelspårigt. Slutscenerna i filmen är dock så pass fenomenala att betyget nedan är väldigt, väldigt starkt. 

 

 

 

Jag har sett en del kalla den här för "Wes Andersons första skräckfilm" och riktigt så långt skulle inte jag sträcka mig men det är tveklöst hans mörkaste film, med en slutkläm som gav mig kalla kårar (på bästa sätt!) och fick mig att tappa hakan - samtidigt.

 

De mysiga höstvibbarna i färger och miljö kolliderar våldsamt med det nattsvarta stoffet som förmedlas i de kyliga interaktionerna mellan en journalist (Ayoade), en mack-mekaniker (Friend) och titelns märkliga råttfångare (Ralph Fiennes) som är lite väl förtjust i sitt jobb. Fiennes dyker här och där upp i fina vinjetter som Roald Dahl i egen hög person, men det är som råttfångaren som han verkligen får briljera. Jag sörjer att vi bara får 17 ynka minuter med denna kufiska, gåtfulla och djupt obehagliga figur.

 

Det är också här som Andersons val av format för hela detta kortfilmsprojekt fungerar som bäst. Mixen av dialog mellan karaktärerna, dialog som bryter fjärde väggen och alla estetiska egenheter fungerar helt sömlöst. En total fullträff och den bästa filmen i bunten, helt enkelt. 

 

 

 

Hitchcocks bomb under bordet blir orm under täcket i denna enormt spännande avrundning på Andersons Netflix-kvartett. Cumberbatchs Harry ligger blixtstill i en säng i hopp om att inte få ett dödligt bett av ormen han har på magen och tillkallar hjälp i form av Woods (Dev Patel) och Dr. Ganderbai (Ben Kingsley) som ska försöka rädda honom. Det bjuds in till ett härligt avskalat kammarspel (ännu mer åt det hållet än de andra tre kortfilmerna), med andra ord, och intensiteten ökar för varje sekund.

 

Trots att kameran aldrig lämnar huset där Harry befinner sig lyckas Anderson förmedla en tydlig känsla och atmosfär från det som pågår i periferin, det brittiska raj-väldet i Indien. Genom dialog, omständigheter, visuella ledtrådar och den kunskap man själv tar med sig så presenterar filmen en komplett värld som man känner till väldigt väl. Något som också gör att förändringen i karaktärsdynamik mot slutet känns självklar, om än mörk.