Så kul är "Super Mario Odyssey" – vi har spelat!

”Super Mario 3D World” må ha varit ett utomordentligt plattformsspel, men samtidigt var det omöjligt att inte sakna det storslagna, sprudlande och gränslösa från de båda ”Super Mario Galaxy”-spelen till Nintendo Wii.

”Super Mario Odyssey” är nästa stora Mario-spel, och Nintendo sparar verkligen inte på krutet när de ska motbevisa alla som inte trodde att de kunde överträffa ”Galaxy”-spelen i kreativt vansinne. Temat är resande, och skutan styr mot vitt skilda platser som lika gärna hade kunnat tillhöra olika spel: i den ena stunden är vi i en tropisk skog bland förhistoriska djur. I nästa stund i en pulserande storstad bland taxibilar och skyskrapor.

På E3-mässan i Los Angeles fick jag testa två av spelets banor: den New York-inspirerade stadsmiljö som förekommit mycket i de trailers som släppts, och Sand Kingdom som är en mer traditionell Mario-bana med ökentema och mexikanska influenser.

I och med att det här är ett spel som verkligen uppmuntrar till utforskande kändes tidsbegränsningen 10 minuter per bana smått sadistisk, men å andra finns det någonting kittlande i att alla som testar spelet kommer att uppleva olika saker.

Det här är sex minnen jag tar med mig från resan:

 

 

 

I trailern har vi redan sett hur Mario tar kontrollen över en gigantisk dinosaurie genom att kasta sin hatt (som i själva verket är en vänskaplig filur vid namn Cappy) på den. Men hatten kan användas till mer än så. Allt som inte har en hatt kan få en hatt – och med Cappy på toppen kan Mario ta kontroll över objektet, oavsett om det är en Goomba, en elledning eller en moped. Hatten kan också användas för att attackera fiender eller som stöd för att kunna hoppa högre. Hatten känns verkligen som klippt och skuren för spelets lekfulla ton och känns självklar efter bara någon minut.

 

 

Om det var någon miljö fick oss att tappa hakan i den första trailern så var det New York-pastischen New Donk City med sina höga skyskrapor. Här fick jag verkligen uppleva hur fritt spelet är och hur mycket det handlar om att upptäcka världen på egen hand. I det ena ögonblicket satte jag Cappy på ett människohuvud för att kunna köra en radiostyrd bil genom en bana, i nästa ögonblick åtog jag mig uppgiften att samla ihop musiker för ett uppträdande i den lokala konsertlokalen.

På toppen av den högsta skyskrapan hittade jag min första ”power moon” (som verkar vara spelets motsvarighet till stjärnorna i de tidigare spelen). När jag därifrån vansinneshoppade mot en swimmingpool på toppen av en annan skyskrapa belönades jag med min andra.

 

 

 

Jag vet ärligt talat inte om den fyllde någon funktion, men blotta tanken på att kunna besöka butiker, spendera pengar och pimpa min rörmokare gör mig barnsligt förtjust. På butikshyllorna skymtade även arbetskläder som – enligt snacket på mässgolvet – skulle göra det möjligt för Mario att besöka nya platser. Men dem hade jag inte råd med.

 

 

När Nintendo-representanten rådde mig att välja de delade Joy-Con-kontrollerna framför den klassiska Pro-kontrollen var jag skeptisk. Men efter en stund blev det tydligt att Nintendo faktiskt designat spelet med Joy-Cons i åtanke och att det kan vara klokt att spela med dem. Det skakas till exempel en hel del, som när Mario ska kura ihop sig till en boll och rulla iväg på bästa Sonic-manér. Manövern är ett kul tillskott till Marios rörelsemönster, inte minst för att den låter honom färdas snabbt över de stora banorna.

 

 

 

Vid det här laget kan ni säkert räkna ut att jag hade väldigt kul tillsammans med ”Super Mario Odyssey”, men nog fanns det stunder av tvivel också. Framförallt kände jag att storstadsbanan kunde bli lite väl mycket sandlåda och att jag saknade det tajta och utmanande plattformshoppandet från tidigare spel. Den rädslan visade sig dock vara helt obefogad.

Plötsligt snubblade jag nämligen in bland några byggnadsställningar och i nästa ögonblick skiftade kameran perspektiv för att ge mig full koll på stålbalkar och rörliga plattformar. För att inte tala om hur bisarrt allting blev när jag på banan Sand Kingdom klev in i ett avloppsrör och kom ut som Mario anno 1985 – klistrad mot väggen i en våt retro-dröm, omringad av Bullet Bill-kanoner. Det var den här typen av bisarra upptåg och infall som gjorde ”Galaxy”-spelen så kittlande, och ”Super Mario Odyssey” verkar fortsätta i samma stil.

 

 

Varför ska det alltid ta slut när man har som allra roligast? 20 minuter kan verka som en kort tid för att bilda sig en uppfattning om ett spel, men i det här fallet kan jag nog göra ett undantag. Hatten av för Nintendo som verkar ha gjort ännu ett fantastiskt plattformsspel.