Är ”Sagan om ringen: Maktens ringar” verkligen SÅ bra?

I höst får vi åter dyka in i en värld av spetsiga öron, håriga fötter, kittlande äventyr och kampen mellan gott och ont. Jeff Bezos har öst in obscena summor pengar för en chans att få leka loss i Tolkiens fantasyvärld - och sätta streamingtjänsten Prime Video på kartan bland de stora drakarna.

 

Förväntningarna är riktigt höga nu när premiären av ”Sagan om ringen: Maktens ringar” bara är runt hörnet, samtidigt som många fans är skeptiska - av förklarliga skäl. Kan världens dyraste tv-serie verkligen leva upp till den älskade filmtrilogin? Hur många ”episka” fantasyserier mäktar vi med att se under en och samma höst? Och är den inte, typ, super-woke?

 

Efter att ha förhandstittat på de två första avsnitten kan jag lugna alla tvivlare. Det här är bra, riktigt bra. Streamingtjänsten som gett oss ”The Wheel of Time” och ”The Boys” växlar upp och sätter en helt ny standard för fantasyserier framöver.

 

”Maktens ringar” är ett enormt ambitiöst projekt som väcker till liv den där kittlande äventyrskänslan som när man såg ”Sagan om ringen” för första gången (själv läste jag aldrig böckerna, så inga jämförelser på den fronten). Kombinerat med ursnyggt foto och specialeffekter i toppklass är detta en urläcker serie där många spektakulära miljöer borde imponera även på de mest CGI-trötta tittare.

 

Full disclosure: jag fick möjligheten att se de två första avsnitten på bio, under gårdagens galapremiär i London dit Prime Video flög in press och influencers. Upplevelsen håller förhoppningsvis lika hög klass även hemma i tv-soffan, men gör dig själv en tjänst och skippa paddan, stäng laptopen, lägg undan mobilen och unna dig ”Maktens ringar” på största möjliga skärm. Det här är en blockbuster-serie på en nivå vi inte är bortskämda med.

 

 

 

Inbiten ”LOTR”-nörd eller Tolkien-oskuld? Det spelar ingen roll. ”Maktens ringar” är en prequel som utspelar sig tusentals år innan händelserna som skildrades i Peter Jacksons filmer. Det innebär ingen Frodo, ingen Gandalf, ingen Gollum - en av de få karaktärer för publiken att känna igen igen är Galadriel (för alver blir som bekant skitgamla).

 

Det här är den Andra åldern i Midgård, en tid av fred, hopp och optimism. Men Galadriel börjar ana att något ondskefullt håller på att vakna till liv. Hon är långt ifrån en elegant och chill alvdrottning som när Cate Blanchett spelade henne. Unga Galadriel tar upp svärdet och rustningen och rusar iväg för att spåra de orcher som dödade hennes bror, med stark misstanke om att onde Sauron utgör ett hot mot Midgård.

 

I det stora persongalleriet är Galadriel den som håller ihop storyn och för den framåt - och fastän svenskfödda Morfydd Clark har stora skor att fylla så tror jag vi får se henne utvecklas till en riktigt ball karaktär.

 

Historien inspireras av Tolkiens många texter och böcker som ”Silmarillion”, och väver samman en rik mytologi och välkända Midgård-invånare med några nyskrivna karaktärer för en serie som siktar på totalt fem säsonger. 

 

 

 

Ah, den oundvikliga jämförelsen med Peter Jacksons Härskarringen-trilogi. Antagligen den mest perfekta trilogin på hela 2000-talet om du frågar mig. Peter Jackson har trollat fram ett sällsynt fantasy-fenomen, vilket ju ställer vissa krav på alla nya produktioner som lånar ”Sagan om ringen”-titeln. Orimligt höga krav? Bara om man vill göra samma sak på nytt. Skaparna bakom ”Maktens ringar” har fattat att de behöver köra sitt eget race och kapa banden.

 

Jag går in i det första avsnittet med avsikten att jämföra med vad vi sett förr - musiken, fotot, miljöerna - men det är inte riktigt rättvist. Det skiljer 20 år mellan produktionerna, med helt olika team som står bakom dem. Man får snarare se tv-serien som en avstickare och en fördjupning i en välkänd och älskad värld, lite som hur ”The Mandalorian” bygger ut ”Star Wars”-filmernas universum.

 

En budget på runt en miljard dollar kommer man långt på, och regissören J.A. Bayona (”Barnhemmet”, ”Jurassic World: Fallen Kingdom”) får inleda serien med två intensiva avsnitt, späckade med nya ansikten, namn, miljöer och relationer för oss att upptäcka. Men kom ihåg: Det är inte ”Sagan om ringen”, det är inte ”Hobbit”, utan ett nytt kapitel i berättelsen om Midgård.

 

 

 

Jämförelserna slutar visst aldrig. Men vi kan andas ut. Höstens två stora fantasymonster har båda visat sig vara underhållning i toppklass, iallafall såhär två avsnitt in. De är också två väldigt olika serier, vilket kanske kan sätta punkt för det här fåniga ”fantasykriget” - det finns gott om plats för båda i höstens streamingutbud.

 

Där ”House of the Dragon” bjuder på sex, våld och politik är ”Maktens ringar” en betydligt snällare och mer barnvänlig serie - som lockar med äventyr, spänning och mysterier. Men även ett och annat monster. Första avsnittet kickar igång med strider och troll, det andra kulminerar i närkontakt med en otäck orch, en pulshöjande scen som kunde varit hämtad ur en skräckfilm.

 

Midgård känns också som en mycket mer levande och härlig värld att utforska än Westeros kalla stenslott. Direkt från första början sveps vi mellan magnifika miljöer som alvernas rike Lindon, grottorna i Khazad-dûm som är dvärgarnas hem, och den härliga Fylke-liknande byn som bebos av naturkära harfoots (hobbitarnas förfäder).

 

Tiden får utvisa vilken tv-serie som blir den större eller mer populära. Jag tippar dock att båda får leva sida vid sida och kommer få stilla olika behov hos den fantasytörstande publiken. Det här maktspelet behöver ingen vinnare.

 

 

 

Det är lätt att både bli nostalgisk och bländad av premiäravsnitten, och kritikernas och fansens första reaktioner får det att låta som att serien är helt utan brister. Men skulle någon hota med att kasta mig åt en Balrog så kan jag nog krysta fram lite punkter som gör mig tveksam.

 

Persongalleriet är enormt. Mer än 20 karaktärer ska vi försöka hålla reda på här, och de första två avsnitten hinner presentera kanske hälften. Det är snygga introduktioner visserligen som lyfter fram tydliga karaktärsdrag - du lär snabbt hitta dina favoritkaraktärer - men det är inte lika självklart hur de alla passar in i historien.

 

Vi får snällt vänta och räkna med att deras öden vävs samman längre fram. Är man inte van vid serier som ”Game of Thrones”, som lyckades mot alla odds med att engagera publiken i en jätte-ensemble, kan det bli avskräckande.

 

Och jag vill inte säga att rollistan känns tråkig… men det är tydligt att miljardbudgeten inte har gått till att signa affischnamn. ”Maktens ringar” satsar alla sina kort på relativt anonyma ansikten, här finns knappt en enda skådis du tidigare hört talas om. Tanken är att ”GOT”-effekten ska göra dem till stjärnor så småningom, och jag ser fram emot att få äta upp mina ord.

 

Men man saknar verkligen den pondus, den styrka, den vishet och den värme som Peter Jacksons ensemble representerade - inte nödvändigtvis tack vare några stora stjärnor (många blev kända just tack vare ”Sagan om ringen”), utan för klockren casting ner till minsta biroll.

 

Jag saknar hur Christopher Lees stämma framkallar rysningar. Och hur vackert det klingar när Liv Tyler talar alviska. 

 

Det är inte så mycket ett klagomål som en observation - gänget har en hel del att bevisa för oss i höst.

 

 

 

Solklart! Jag är hundraprocentigt ombord på den här resan och kommer sitta som bänkad varje fredag. Än så länge inte helsåld på skådespelarna men nyfiken på att se deras rollfigurer utvecklas, fortsätta utforska vackra Midgård och öppna mysterieboxen. En hel del intressanta frågeställningar planteras redan från början.

 

När ”Maktens ringar” har sänt säsongens sista avsnitt i mitten av oktober har vi fått spendera åtta timmar till i ”Sagan om Ringens” värld. Som en helt ny filmtrilogi alltså - det känns riktigt lyxigt för fansen som inte får nog av Tolkiens världar, och gissningsvis kan serien också locka in helt nya fans till den här franchisen.

 

Jag avundas de som sparar allt för att binga hela härligheten i ett svep, men samtidigt är det rätt nice att få ett avsnitt i veckan och kunna diskutera och spekulera däremellan. Vi kommer ha många frågor att diskutera under säsongens gång. Det görs såklart bäst i MovieZines eftersnack-artiklar som landar här på sajten varje lördag. Häng med på äventyret!