Jag minns de flygande mammutarna och det allmänt buggiga skick som ”The Elder Scrolls V: Skyrim” släpptes i. Herregud alltså, Bethesda är värre än självaste Ubisoft när det kommer till att lansera trasiga spel! Men jag minns också friheten, den fullkomliga friheten. Och den vägde tyngre än alla flygande mammutar. ”Skyrim” var ett spel som inte liknade något annat jag hade spelat tidigare, ett medeltidsdoftande äventyr där jag hade frihet att bli precis den Dragonborn jag själv ville bli.
Som jag var ämnad att bli.
Så vad valde jag? Light armor och pilbåge, förstås. Och det väljer jag fortfarande. Varje gång jag startar en ny karaktär i denna moderna rollspelsklassiker, med ambitionen att testa en ny spelstil, slutar det ändå alltid med att jag blir en pilbågsskytt med Mithril-lätta kläder. Kanske extraknäcker jag som trollkarl med glödande, förödande eldförmågor, eller svingar en saftig, maffig tvåhandsyxa i närstriderna, men pilbågen finns alltid där… Det är bara så förbaskat kul att smyga runt och avlossa pilar i tv-spel, inte minst i det sagolika ”Skyrim”.
Var det någon som sa ”Game of Thrones”?
Det är förmodligen en ren slump att ”Skyrim” släpptes samtidigt som HBO rullade ut sin första säsong av storsatsningen ”Game of Thrones”, under fantasy-året 2011.
George R.R. Martins inledande roman i fetingserien ”A Song of Ice and Fire” släpptes dock redan 1996, och det är inte helt osannolikt att utvecklarna på Bethesda lät sig inspireras av Westeros när de skapade ”Skyrim”. Lyssna bara på premissen: i spelet är du en Dragonborn med drakarnas kraft, som hamnar i ett land där de rebelliska Stormcloaks krigar mot Imperiets soldater. Och så finns det en herrans massa Draugr, zombielika varelser som luktar White Walkers lång väg!
Det hela påminner inte så lite om ”Game of Thrones”, där inbördeskrig, nattsvart magi, maktbegär och framför allt drakar har en central roll genom hela serien. Jag älskar George R.R. Martins "A Game of Thrones" (och det mesta av tv-serien!) och när jag spelar ”Skyrim” fylls jag av samma fantasy-fascination som när jag dyker ner i berättelsen om Westeros. Skillnaden är att jag i ”Skyrim” får mejsla ut min egen historia, skriva min egna berättelse genom att välja hur jag ska spela.
I ”Skyrim” är det upp till mig om jag vill vara Arya Stark eller Jaime Lannister, även om jag som Dragonborn naturligtvis delar flest likheter med drakdrottningen Daenerys Targaryen.
Jag gillar framför allt att ingen är ond eller god i detta spel, de olika grupperingarna som jag stöter på är istället sprängfyllda av gråzoner och vettiga motiv - oavsett vilken sida de står på och vad de slåss för.
Precis som i ”Game of Thrones” är de flesta bara mänskliga, och mänskligt maktgalna. Inte minst en Dragonborn som jag! Det är faktiskt ganska svårt att inte drabbas av storhetsvansinne när jag bokstavligen suger i mig drakens kraft efter att ha dräpt en bevingad best, magi som sedan används för att låsa upp nya specialförmågor (”Dragon Shouts”). Kan det bli mer episkt än att besegra en drake och likt en Pampers-blöja absorbera dess kraft?
Fult och föråldrat, fortfarande förtrollande
Även om spelet idag är ganska styltigt i sin spelmekanik och grafiken ser allt annat än modern ut, finns det något tidlöst över ”Skyrim”. Likt "Game of Thrones" känns hela spelvärlden liksom inlevd, som att den alltid har funnits där och alltid kommer fortsätta finnas. Jag känner mig hemma i den, ständigt välkommen att utforska de vida slätterna en gång till, bekanta mig med – och slakta! - de olika invånarna i alla städer och byar. Kanske göra lite andra dialogval än sist, men förmodligen specialisera mig på pilbåge och Light armor den här gången också.
Hur föråldrat och fult spelet än är rent tekniskt, har det ändå en fantasy-charm som jag inte upplevt i något annat spel förutom möjligen ”Elden Ring”. Men till skillnad från ”Elden Ring” är det verkligen busenkelt att förälska sig i ”Skyrim”. Jag hade knappt lirat några rollspel innan jag fick upp ögonen för detta storslagna äventyr i november 2011, men ”Skyrim” hade en såpass enorm frihet, lättbegriplig spelbarhet och atmosfärisk värld att jag blev helt hooked från den allra första timmen. En timme som med åren har blivit flera hundra.
”The Elder Scrolls V: Skyrim” har vid det här laget hunnit bli riktigt gammalt, mammutarna har sedan länge patchats ner till marken och nyhetens behag har lagt sig för längesen, men min kärlek till detta fängslande mästerverk åldras aldrig. Jag känner mig alltid lika förtrollad när jag går runt med min pilbåge och utför stordåd eller illgärningar i det karga, inbjudande land som är Skyrim.
Tidigare delar i denna artikelserie:
Spelen jag aldrig tröttnar på: "Grand Theft Auto: Vice City"
Spelen jag aldrig tröttnar på: "Dying Light"
Spelen jag aldrig tröttnar på: "Dying Light"
