Vi rankar alla 7 Spider-Man-filmerna från sämst till bäst

I veckan är det dags för nästa äventyr med vår favorit-spindel, och frågan är hur bra “Spider-Man: Far From Home” kommer att vara jämfört med sina föregångare. “Spider-Man: Homecoming” förde in nytt liv i franchisen när Tom Holland fick sin första solofilm, och karaktären var tillbaka med sina Marvelkompisar. Och förra året fick vi den innovativa “Spider-Man: Into the Spider-Verse”. Så nu är väl ändå det perfekta läget att ranka alla filmerna om Spindelmannen, från sämst till bäst.

 

 

 

Nej tyvärr, Andrew Garfield, här var du inblandad i en riktig röra. Filmen öppnar med en fight med den klassiska skurken Rhino, för att sen gå över till att följa Electro med en totalt överspelande Jamie Foxx, för att sen byta skurk en gång till till Harry Osborns Green Goblin. För många skurkar gör att inget av det blir fokuserat. För att inte tala om sidohandlingen med mysteriet kring Peters föräldrar. Det känns som att filmen försökte bygga ett universum med superskurkar istället för att göra en bra film i första hand.

Garfield har väldigt bra kemi med sin dåvarande flickvän Emma Stone, och slutet på deras filmförhållande är tufft att titta på. Men utöver den romansen finns det inte mycket som får igång spindelman-fanet inom mig. Det här blev också filmen som dödade franchisen och fick Sony att hyra ut sin största superhjälte till Marvel.

 

 

 

Det ska sägas att den här filmen är en nostalgisk pärla för mig. Jag var 15 år när jag såg den här på bio och jag älskade varje sekund. Men ska jag vara ärlig så är den inget vidare. När Peter Parker får den svarta symbioten på sig så tappar han all oskyldighet som han så fint har byggt upp under två briljanta filmer, och blir istället en dryg douchebag, vilket är jobbigt att se. Av någon anledning spelar killen från “That 70’s Show” rollen som Eddie Brock och Venom, vilket gör honom lika skräckinjagande som en liten hundvalp.

Thomas Haden Church har ett par bra scener som Sandman, men annars är det en film med för många skurkar (Harry Osborn är med på ett hörn här också), dålig utveckling av Peter Parker, och så mycket bortslösad potential i användandet av Venom.

 

 

 

Trots fiaskot med "Spider-Man 3" visste jag att jag skulle sakna Tobey Maguire i huvudrollen i den här rebootade versionen av Spindelmannen. Som tur var valde Marc Webb att göra sin egen spin på Peter Parker, och göra honom till en halvcool skejtare istället för att upprepa den mobbade, blyga Parker vi fick se i de första tre filmerna. Sen går det att diskutera i evigheter vad som är mest likt den faktiskta Peter Parker i serietidningarna, men nu håller vi oss till filmerna.

“The Amazing Spider-Man” är lite som vaniljglass. Den är okej, och god för stunden, men man hade hellre haft något annat. Lizard är en ful, men häftig skurk, Garfield och Stone har en riktigt bra kemi, och striden i skolan är en fröjd att se. Men filmen slåss även med att behöva upprepa farbror Bens död, och det är inte lika bra som första gången vi såg det. Det är den här filmen jag minns minst från, och den jag helst inte ser om. Det är inte dåligt, men det är inte Amazing heller.

 

 

 

Tom Hollands första insats i “Captain America: Civil War” gav helt klart nytt liv till karaktären, och den friska fläkten fortsatte gå i hans egna solofilm. Vi slipper den här gången farbror Bens död, och att istället ha Tony Stark som fadersfigur känns klockrent. Det är en mycket intressant touch med en Spider-Man som längtar bort från sitt kvarter och vill ut i världen och slåss. Michael Keaton gör självklart en strålande insats som Vulture och scenen i bilen när han inser vem Peter Parker egentligen är, kommer jag nog aldrig glömma.

Det filmen faller en aning på är det enorma användandet av humor. Vi befann, och befinner oss fortfarande, mitt i Marvels filmuniversums peak, och det gör att den här filmen smälter in i universumet. På ett negativt sätt. Den känns på flera sätt som en produkt som företaget Marvel producerar, och därmed inte så himla originell. Humorn kunde lika gärna ha hittats i “Doctor Strange”, “Thor” eller “Guardians of the Galaxy”. Det är en skön och kul åktur, men i slutändan känner jag mig inte lika påverkad emotionellt som av filmerna i topp 3.

 

 

 

Det finns så många härliga saker att ta med sig från den första filmen från 2002. Tobey Maguires oskyldiga tolkning av Peter Parker är så genuin och härlig att det inte går att inte älska honom. James Franco är perfekt castad som Harry Osborn men ändå hamnar han i skymundan av sin pappa Harry Osborn, briljant spelad av Willem Dafoe. Jag skulle kunna se honom stå och skrika in i spegeln i timmar. Scenen där han nästan skrämmer livet ur faster May fick mig att drömma mardrömmar när filmen kom ut. En otroligt stark scen, som tagen ur en skräckfilm.

Farbror Bens död är jobbig att se, och man köper Peters vrede och sorg över att ha förlorat sin enda fadersfigur i världen. Maguire gör rollen med en sån känsla och man känner Peter Parkers bakomliggande ilska genom hela filmen. Hans kemi med Mary Jane är precis vad man önskar, och slutscenen när han slåss för livet mot Green Goblin är brutal, men det ökar också känslan av att det kan gå precis hur som helst. Briljant.

 

 

 

Kanske är tecknat vägen att gå nu för tiden, för “Spider-Man: Into the Spider-Verse” är en av de bästa filmupplevelserna på senare år för min del. Här vågar man ta lite risker istället för att köra den inkörda Marvelformeln. Här är det inte Peter Parker som får rampljuset, utan Miles Morales, vilket för in en hel drös med nya pusselbitar i livet som Spindelman. Han tvingas dra med sin överbeskyddande, men underbart roliga (älskar pappahumor) pappa, han saknar sin gamla skola där han var populär och cool, han vill leva för att måla och vara kreativ istället för att ha ett tråkigt kontorsjobb. Det är en fräsch tolkning av karaktären helt enkelt.

Visst är filmen smockfull av humor, men den vågar även vara mörk och allvarlig när den behöver. Kingpin visar snabbt att han är en skurk man bör se upp med, och det var flera gånger under filmens gång som jag verkligen trodde att Miles kunde dö. Det visar på att filmen gör ett bra jobb att höja insatsen för vår hjälte. Också riktigt kul att se de olika versionerna av Spindelmannen som kommer in från de olika dimensionerna. Nicolas Cage som nazistpiskande noir-hjälte är min personliga favorit.

Men det bästa är Miles relation till sin pappa, och hur den går igenom en berg-och-dalbana genom filmen. När de pratar i telefon i slutet av filmen brister det för mig och för första gången finner jag mig själv att gråta till en Spider-Man-film. Tack.

 

 

 

När man gör en sån här lista gäller det att verkligen ta en kritisk funderare över vad som man faktiskt tycker är bra, och vad som bara är nostalgi. När “Spider-Verse” kom ut var jag direkt fundersam på om inte det var den bästa någonsin. Men jag har sedan dess återbesökt “Spider-Man 2” och efter en tids fundering så är det är helt klart den bästa filmen i franchisen.

“Spider-Man 2” har allt. Peter Parker lever ett riktigt jobbigt liv, där varken studierna, yrkeslivet eller kärleken går som han vill. Att vara Spider-Man förstör hans liv i princip, och det gör att vi känner för honom något otroligt. Han vill bara väl genom hela filmen. Bara att se hans balansakt kring att försöka ta sig i tid till sin flickväns föreställning, men tvingas brottas mot tjuvar på vägen, är underhållande att se.

Lägg då på en fantastisk skurk i form av Doctor Octopus, spelad av en briljant Alfred Molina. Det filmen gör så bra är att man får lära känna honom som Otto Octavius i början av filmen, och se vilken härlig och omtänksam man han är. Vi får se lite av hans förhållande till sin hustru, och man gillar honom verkligen. När han sedan dras till den mörka sidan och blir en superskurk, känns det jobbigt att titta på, för vi gillar honom så mycket. Som bonus är scenen där han vaknar upp i sjukhuset en riktig fröjd att titta på. Här känns det verkligen att skräcklegenden Sam Raimi fick gå all-in, och i tre minuter känns det som en riktigt bra skräckfilm.

 

Allt detta toppas av tågscenen som är filmens överlägset starkaste moment. Att se vår hjälte nästan offra sig för sina New York-bor och sen se dem hjälpa honom samt behålla hans hemliga identitet för sig själva, är starkt.

I “Spider-Man 2” får vi allt. Romantik, motgångar, grymma fightingscener och karaktärer med ett otroligt djup. Filmen är en som en alternativ värld man sugs in i direkt och som man aldrig vill lämna.