Vad är sant och inte i “The Conjuring”-filmerna?

Det så kallade “Conjuring-verse” växer sig större och större, och nyss släpptes den åttonde filmen i serien, “The Conjuring: The Devil Made Me Do It”. Filmerna följer Ed och Lorraine Warren, två paranormala spökjägare som hjälper utsatta familjer och räddar dem från övernaturliga faror. Handlingen känns igen från flera skräckfilmer som grundar sig på den kristna tron på gud och djävulen, med “Exorcisten” i spetsen, med skillnaden att filmerna i Warrens universum påstås baseras på verkliga händelser.

 

Men hur mycket av källmaterialet är faktiskt sant? Kan en serie filmer som innehåller besatta dockor, onda andar och hemsökta hus verkligen innehålla ett mått av sanning? Det verkar bero på vem man frågar och vilken nivå av bevis man anser sig behöva.

 

 

 

Något vi kan säga med säkerhet är att huvudpersonerna som förekommer mest frekvent i filmserien, Ed och Lorraine Warren, finns på riktigt.

 

Paret Warren har faktiskt arbetat med att undersöka övernaturliga händelser i USA i flera decennier. De grundade New England Society for Psychic Research på 50-talet och har sedan dess undersökt tusentals rapporterade övernaturliga händelser, hemsökta hus, mm. Flera filmer har även tidigare baserats på fall de har undersökt, bland annat två filmer om “The Amityville Horror” - huset som Gud glömde.

 

Förutom att skriva böcker om händelserna som filmerna baseras på, har framförallt Lorraine Warren även varit inblandad i skapandet av filmerna, i en rådgivande roll. Det ger onekligen filmerna en större koppling till de verkliga händelserna som paret undersökt. Hur många av dessa historier som är sanna har däremot debatterats flitigt genom åren. Som Lorraine själv uttrycker det i en featurette med Warner: ”Det är många som inte tror”.

 

 

 

Filmen som kickstartade universumet, “The Conjuring”, handlar om familjen Perron som flyttar in ett hemsökt hus i Rhode Island. Huset visar sig vara ett tillhåll för flera andar, vissa mer ondsinta än andra och enligt en intervju med Lorraine är de flesta scener i filmen fullkomligt korrekt återgivna.

 

Nu kanske du inte litar på Lorraine Warren, men faktum är att flera medlemmar i Perronfamiljen även officiellt bekräftat sanningshalten i flera av händelserna som återges i filmen. Enligt boken ”House of Darkness, House of Light”, där Andrea Perron berättar om sina upplevelser, beboddes den stora herrgården av flera olika andar. De ska mest ha utfört oskyldiga handlingar, som att lyfta lätt på deras sängar och flytta på deras saker.

 

Cynthia Perron, den yngsta systern i familjen, berättar i en intervju med Historycollection: “När vi först flyttade in, under de två första månaderna, var det en kvinna som kom in varje natt och pussade mig på pannan, som jag trodde var min mamma”.

 

Det blev dock snabbt värre och efter ett tag ska andarna ha börjat bli obehagligare och bland annat viskat till barnen om att det fanns gömda lik i huset.

 

Flera av scenerna i filmen ska även enligt Perronfamiljen stämma perfekt överens med verkligheten. Bland lekte man klappa-och-göm-dig leken på familjens gods, en lek som liknar kurragömma där familjens medlemmar gömmer sig någonstans i det stora huset och klappar händerna som ledtråd till den som letar. “The Conjuring” innehåller en hårresande scen där mamman i familjen letar efter sina barn men snabbt upptäcker att det är någon, eller något annat som också deltar i leken. Enligt Andrea Perrons bok ska denna händelse ha skett precis som i filmen.

 

Filmen slutar däremot inte som det riktiga fallet. I verkligheten påstod familjen Perron att det fortsatte spöka på godset, fram till dagen de flyttade därifrån. Myten om Ed och Lorraine verkar alltså vara något mer skönmålad än verkligheten.

 

 

 

“The Conjuring 2” handlar om ett fall som blev uppmärksammat i England på 70-talet. Familjen Hodgson i Enfield rapporterade konstiga händelser som flygande föremål, vilka snabbt eskalerade till påstådda demoniska närvaror.

 

Det som gjorde fallet så uppmärksammat var att det inte bara var de inblandade som rapporterade in dessa händelser, till skillnad från Perron-fallet i USA. Bland annat ringde familjen polisen vid ett tillfälle, som enligt en intervju med Daily Mail ska ha sett möbler sväva och slängas runt i lägenheten. En journalist från samma tidning fångade dessutom skrämmande bilder på de övernaturliga händelserna (som av skeptiker har avfärdats som rena lögner).

 

Den andra filmen om Ed och Lorraine har inte följt de verkliga händelserna i lika stor utsträckning som den första filmen. Den numera välbekanta nunnan, som fått sin egna spin-off, har ingenting att göra med fallet i Enfield och slutet skiljer sig markant från vad som ska ha hänt i England på 70-talet.

 

I verkligheten fortsatte familjen Hodgson att påstå att huset var hemsökt, även familjen som flyttade in efter dem bekräftade dessa konstiga händelser (och flyttade ut efter två månader).

 

 

 

Även den populära dockan Annabelle har en verklig historia bakom sig, i alla fall enligt paret Warren. Två nunnor hade mottagit dockan som en present och rapporterade snabbt konstiga händelser. De hittade mystiska lappar med meddelanden från dockan och de menade även att den rörde sig fritt i lägenheten när de inte såg. Situationen eskalerade när en av nunnorna fick en pojkvän, något som dockan inte alls verkade uppskatta, den påstås ha attackerat pojkvännen, vilket fick nunnorna att kontakta Ed och Lorraine.

 

Till skillnad från Conjuring-filmerna styrks inte denna berättelse av någon annan, utan man får helt enkelt tro på parets berättelse utan annat bevismaterial. Några som verkar tro på berättelsen är paret själva, då de vidtagit långtgående åtgärder för att säkra dockan, som fortfarande finns i deras egna museum i Conneticut.

 

I en intervju berättar Lorraine att en präst de känner fått välsigna området upprepade gånger, då paret varit för sjuka för att vaka över det själva

 

 

 

Den tredje filmen i den primära filmserien följer även den ett verkligt fall, det första mordet någonsin i den lilla orten Brookfield i Connecticut. Fallet är även det första i USA:s historia, där den anklagade använt demonisk påverkan som orsak i sitt försvar. Berättelsen är alltså minst sagt sensationell, redan utan manusförfattarnas påverkan.

 

I detta fall var Warrens inblandade i ett tidigt stadium. De besökte nämligen staden i ett annat syfte, att utföra en exorcism på den anklagades nära vän. Efter att ha deltagit i exorcismen ska Arne Johnson börjat bete sig underligt. Vittnen berättar att han ska ha morrat som en hund och hallucinerat vid flera tillfällen. Några månader senare är Arne misstänkt för mord på sin hyresvärd, något som han påstår skett under kontroll av en demonisk kraft.

 

När det kommer till sanningshalten i historien, står det klart att praktikaliteterna i fallet är mer eller mindre korrekt återgivna. Johnson har mycket riktigt deltagit i exorcismen, betett sig underligt och sedermera begått mordet han anklagats för. De flesta andra detaljer verkar dock vara ett resultat av kreativa manusförfattare. Övernaturliga händelser har lagts till i närhet till rättegången och den satanistiska kult som förekommer i filmen är helt fiktiv.

 

 

Något som däremot står klart är de återkommande misslyckandena som Ed och Lorraine varit ansvariga för. De genomförde nämligen inte bara en exorcism, utan försökte hjälpa det första offret vid flera tillfällen utan resultat. Om något lämnade de Brookfield med fler invånare som påstod sig vara besatta än innan de besökt den lilla orten.

 

Det är tydligt att sanningshalten bakom samtliga historier är långt ifrån självklar, mycket bygger på att man litar på berättelserna som Ed och Lorraine själva ligger bakom, även om de har visst stöd från övriga ”troende” som tagit del i berättelserna.

 

I verkligheten har paret Warren uppvisat betydligt sämre resultat än på film. Av de fall som bekräftats av flera parter, har de faktiskt inte lyckats förvisa en enda ond ande. Faktum är att ingen av de berörda familjerna verkar ha mått det minsta bättre efter ett besök av de profilerade spökjägarna. Så tänk på det nästa gång du ser Vera Farmigas och Patrick Wilsons bestämda blickar.