10 omtalade filmscener som fick oss att tappa hakan 2024

Vilka var sekvenserna som fångade vår uppmärksamhet 2024? Vår lista över minnesvärda  WTF-scener rymmer både maffiga blockbusters och minde festivalproduktioner. 

 

Ibland räcker det med bara en scen så pass minnesvärd att filmen sticker ut i den generösa biorepertoaren. Vare sig det handlar om brutala skräckfilmsmord, storslagen action eller kanske enbart välbekanta karaktärer vi inte sett på länge så kan det leda till aldrig sinande debatter över såväl kafferaster som sociala medier.

 

Här är tio scener vi snackade om 2024.

 

 

 

 

Sean Bakers festivalfavorit har välförtjänt hyllats som en av årets bästa filmer, med Oscarstippade Mikey Madisons suveräna rollprestation i centrum. Hon spelar en eskortflicka som inleder en romans med rysk miljonärsson (Mark Eydelshteyn).

 

Efter ett spontant bröllop i Las Vegas får de ovälkommet besök av några skumma, aggressiva typer som jagar iväg brudgummen och under hotfulla former håller kvar vår hjältinna. Man sitter som på nålar under denna intensiva, nästan outhärdligt spännande sekvens som tveklöst är filmens höjdpunkt. Fotografen Drew Daniels fångar i vad som känns som en enda, lång tagning det effektiva kaoset och tumultet med Bakers fingertoppskänsla för realism och svart humor.

 

 

 

Den läckra tennisrullen om ett komplicerat triangeldrama fullkomligt osade sex och den omtalade hångelscenen på en lullig efterfest var definitivt grädden på moset. När två tennisspelande bästisar (Josh O’Connor, Mike Faist) gästas på hotellrummet av en flirtig tennisstjärna (Zendaya) de båda haft ögonen på under kvällen växer lusten till både sexuella och förvirrande sängaktiviteter.

 

Regissören Luca Guadagnino skruvar upp de homoerotiska undertexterna till precis lagom nivå och Zendayas förnöjda, manipulativa leende matchar perfekt filmens tillfredställande klimax. En scen där jag kom på mig själv som både upphetsad och generad.

 

 

 

Den populära superhjälteduons efterlängtade kompisrulle var ett riktigt smörgåsbord fullt av one-liners, internskämt, gags och inte minst cameo-roller. Några var kanske mer väntade än andra men många Marvel-fans fick mindre orgasmer när våra hjältar stöter på en motståndsgrupp bestående av bekanta ansikten halvvägs in i filmen.

 

Inte bara Wolverines dotter Laura/X-23 (Dafne Keen) från ”Logan” dyker upp men även de lite orättvist bortglömda Marvel-ikonerna Elektra (Jennifer Garner), Blade (Wesley Snipes) och Gambit (Channing Tatum). Den senares närvaro var särskilt kul för fans då han för första gången får spela karaktären han var favorittippad för inför "X-Men Origins: Wolverine". Även en mindre insatt tittare som undertecknad kände av omtanken i den festliga presenten till fansen.

 

 

 

Spektakulära actionscener är ett måste i en ”Mad Max”-film och George Millers prequel är inget undantag. En - bokstavligen - explosiv höjdpunkt är när titelhjältinnan (Anya Taylor-Joy) och Praetorian Jack (Tom Burke) måste bekämpa ett kamikazeangrepp på sin modifierade krigsrigg.

 

Det är 15 minuter stenhård action med stunts där folk skjuts iväg med fallskärmar, fordon kraschar in i byggnader och Millers signaturtekniker, som ryckiga inzoomningar på förares ansikten och kreativa kameraövergångar.

 

 

 

Vid sidan av superhjältar och actionrullar glänste den här polska festivalfavoriten av Agnieszka Holland som vann juryns specialpris på Venedigs filmfestival. En intensiv, effektiv skildring av flyktingars kamp för överlevnad i utsatta situationer.

 

En speciellt gripande sekvens följer en syriansk familj migranter som navigerar gränsen mellan Vitryssland och Polen. När de desperata efter trygghet traskar genom iskall, sumpig terräng möts de av brutalitet, omänskliga förhållanden och fientlighet från gränsstyrkor. Hollands intima, svartvita foto fångar den drabbande känslan av kaos och förtvivlan, och blandningen av spänning och mänsklighet lämnar oss med ett oförglömligt filmiskt ögonblick.

 

 

 

Den omtalade slasherrullen prioriterade ett unikt perspektiv ur mördarens synvinkel framför blod. Med det sagt så sparades inte på krutet i några chockerande brutala mordscener, inte minst på en stackars yogautövare (Charlotte Creaghan). Föga anar hon vad som komma skall när vår maskerade psykopati Johnny (Ry Barrett) smyger sig upp på sitt senaste offer och gör processen kort med en krok och kedja. Bristen på musik gör det hela ännu mer obehagligt och de praktiska effekterna är oroväckande realistiska. Som luttrad skräcknörd blir jag sällan chockad av våld i skräckfilmer men till och med jag reagerade på denna brutalitet. Släng dig i väggen, Jason!

 

 

 

Den musikaliska uppföljaren till 2019 års succé var en besvikelse för såväl kritiker som publik, och många konspirationsteorier pekade på att regissören Todd Phillips tolkning var en reaktion på folks förväntningar. Vad folk hade desto fler teorier om var det abrupta slutet där vår antihjälte Arthur (Joaquin Phoenix) huggs ned av en annan patient (Connor Storrie) och sakta blöder till döds medan mördaren i bakgrunden förvandlar sig själv till Jokern. Slutet upprörde många fans medan teorier flödade om att Arthur egentligen aldrig varit Jokern. Själv var jag glad att filmen åtminstone var över - och att vi kan få se Phoenix i andra roller i framtiden.

 

 

 

Cage är nästan alltid en höjdpunkt med sin oförutsägbara, knasig spelstil och trots rejält med smink och ansiktsproteser så lyckades han göra ett starkt intryck även i denna populära rysare. Som titelns seriemördare är han med sitt slitna hår, vitsminkade hy och mardrömslika stämma skrämmande redan i inledningen - trots att man nästan inte ser hans ansikte. Cage är lika obehagligt stollig i alla scener, fram till sin sista där han bankar sönder sitt ansikte mot ett bord. Ouch! Jag har aldrig tråkigt med Cage på film, speciellt i skräckgenren, och denna pärla levererade honom i toppform.

 

 

 

Apropå omtalade skräckfilmer så är det inte många som missat denna bisarra body horror med Demi Moore i en fantastisk comeback-roll, matchad av unga talangen Margaret Qualley. En rivalitet mellan Moores åldrade, avdankade skådespelare och en yngre, skrupelfri version eskalerar så småningom i en final där de smälter samman likt ett groteskt, muterat monster och intar scenen på en show som får balscenen i "Carrie" att likna ett barnprogram. Hela klimaxet är så bisarrt och vilt att jag behövde några dagar för att smälta filmen och faktiskt komma fram till vad jag tyckte.

 

 

 

Filmatiseringen av den populära musikalen tog världen med storm och trots att fansen debatterade om sina favoritscener så går det inte att förneka den förtrollande påverkan Cynthia Erivos avgörande nummer "Defying Gravity" har på publiken. I en av årets mest spekatkulära filmscener ser vi utstötta häxan Elphaba äntligen omfamna sitt sanna jag och stiga mot himlen i ett medryckande fyrverkeri av sång, känslor och visuella effekter. Inte sedan ”Frost” har trallvänlig sång kombinerats med förlösande komma ut-symbolik.