"Scream" görs rätt i extra blodig Halloween-special

Det är sex månader efter mördaren avslöjats. Ungdomarna i Lakewood har gjort sitt bästa för att gå vidare från den sista serien mord. Noah och Stavo har kapitaliserat på tragedin genom att släppa en graphic novel om morden. Problemet är att Noah har skrivkramp när förlaget nu vill ha en uppföljare. Så Jeremy, förläggaren, föreslår att nästa graphic novel ska handla om det grymma massmordet som ägde rum på en ö, som hela gänget sedan åker till. Snart börjar folk mördas och gänget befinner sig återigen mitt i ett blodbad.

”Scream” är egentligen inte en vidare bra serie. Visst finns hela meta-vinkeln där (de diskuterar skräckfilmer medan de befinner sig i en). Och Noah och Audrey är en kanonduo. Dessvärre innehåller serien även dåligt skrivna karaktärer, som är dåligt spelade dessutom. För att inte nämna det faktum att skräckfilmer bygger på att man ska ha en ny hemsk händelse, exempelvis i form av ett mord, att se fram emot åtminstone var tionde minut. Men det hade betytt att serien skulle behöva ha en rollbesättning på upp till femtio karaktärer. Och det hade ju varit lite svårt att åstadkomma. Så istället bjuds vi på ett gäng käbblande ungdomar.

Men i Halloween-specialen, som alltså är halvt om halvt fristående, känns det som att man har gjort i alla fall lite mer rätt. Jag säger halvt om halvt för att en händelse i början av specialen är relevant för den kommande säsongen, som alltså ska få sex avsnitt. I övrigt kan man nästan se detta avsnitt som en fristående skräckfilm.

Ah, den ultimata måttstocken för en slasher-film, som alltså är en subgenre av skräckgenren, där intet ont anande ungdomar mördas på löpande band av en ofta kreativ mördare.

Förutom att antalet måste vara rätt högt, ska morden gärna ske på lite olika vis och med olika följder. Som exempel kan man ta upp ”Friday the 13th part VI: Jason Lives”, en av mina favorit-slasher-filmer. I en scen sliter Jason armen av en man, som har en machete i sin hand. Denna machete används sedan för att hugga huvudet av tre personer samtidigt. Lite senare i filmen skruvar Jason huvudet av en kvinna och knäcker en man på mitten. ”Scream” kanske inte kan mäta sig med Jasons upptåg, men få kan ju göra det.

Vi bjuds dock på ett antal mord; det känns nästan som att vi får se lika många mord i den här specialen som under en hel säsong. Och de sker på lite olika vis. Jag vill inte förstöra något, så jag kommer inte säga mer än att bara bodycounten gjorde avsnittet värt att se.

Vad är en bra slasherfilm utan en mystisk bakgrundshistoria? Även denna special har en sådan. Det kanske inte är den bästa eller mest intressanta, men den är inte heller så pjåkig. De mord som ägde rum på ön på 30-talet är, så klart, kopplade till morden som äger rum i nutid, komplett med ett unikt mordvapen och en mask som faktiskt påminner lite om Jasons mask i ”Friday the 13th Part 2” (innan hockeymasken alltså).

Även om kopplingen mellan 30-talets mord och de som sker i nutid är väldigt tunn, är mysteriet intressant. Det är snyggt filmat med olika hastigheter, färger och versioner. Även om kopplingen är tunn, är det intressant att få reda på vad som verkligen hände.

Det som gjorde första filmen, från 1996, så speciell var hur den använde sig av metahumor, vilket alltså är humor som reflekterar tillbaka på sitt eget medium. Både i filmerna och i serien framfördes denna humor ofta av en filmexpert. I filmerna var det Randy och i serien är det Noah. Om sanningen ska fram föredrar jag Noah. Detta beror dels på att John Karna, som spelar Noah, lyckats skapa en rolig, smart och sympatisk karaktär i en serie som annars är fylld av kassa skådespelare. Sedan hjälper det Karna lite att jag har svårt för Jamie Kennedy, som spelade Randy i filmerna.

Vid ett tillfälle påpekar Noah att det hela känns som en mashup mellan två mördare som skapar en supermördare i stil med ”Freddy vs. Jason”. Kanske inte den bästa liknelsen, eftersom den filmen handlar om hur två mördare först samarbetar och sedan drabbar samman. Men meta-humorn är alltid välkommen.

Däremot gör Noah den ultimata meta-referensen i sammanhanget. Jag pratar om referensen till ”And Then There Were None”, Agatha Christies klassiska deckare som utspelar sig på en ö där besökarna börjar dö en efter en. Det är en bok som använts som inspiration för många filmer, TV-serie-avsnitt och även andra böcker. Ni som gillar deckare borde verkligen läsa den om ni missat den.

I ”Scream” är referensen bara halvrelevant; jag hade gärna sett att de tagit referensen ett steg längre i förhållande till mördaren. Ni som läst boken förstår vad jag menar. Jag hade även gärna velat ha lite mer meta-humor. Men man kan ju inte få allt här i världen. Det viktiga i sammanhanget var att jag var trött på den här serien innan jag såg denna special. Och nu ser jag faktiskt fram mot den tredje säsongen.