Man tycker nästan synd om Sam Levinson (”Euphoria”), Abel "The Weeknd" Tesfaye och Reza Fahim, skaparna bakom den omtalade ”The Idol”. I historien om Britney Spears-liknande popstjärnan Jocelyns (Lily-Rose Depp) stormiga romans med psykotiska självhjälpsgurun tillika sektledaren Tedros (The Weeknd själv) finns gott om ambition, kreativitet och idéer.
Men till skillnad från Levinsons populära ”Euphoria” som framgångsrikt utforskade kontroversiella ämnen som droger och sex så hördes magplasket från ”The Idol” så det ekade. Kritiker och publik var nästan uteslutande eniga om eländet. Här infann sig inga av de reaktioner men troligen hoppats på. Det som skulle vara provokativt, spännande och sexigt ansågs trist, korkat och dåligt.
Medan serien främst handlar om Jocelyns kamp att komma på banan igen efter ett nervöst sammanbrott så skiftar fokuset snart till sex. Det är sperma i ansiktet, strypsex, onani med isbitar, mer nakna (kvinnliga) bröst och könsorgan än du kan räkna. Pryda kan möjligtvis chockeras av detta vältrande men för oss andra blir det mest tjatigt.
Är det egentligen så svårt att skildra sex i tv?
Vad gör de för fel då? Förutom att regi och manus kanske inte är på någon hög nivå. Men är det egentligen så svårt att skildra sex i TV? Vi har ju sett det göras rätt i så många filmer och TV-serier, allt från smakfullt mjukporriga ”Basic Instinct” till erotiskt laddade kostymdramat ”Bridgerton”. Men det krävs ju samtidigt mycket mer än att låta två snygga skådespelare simulera sex framför en kamera, för då skulle ju ”The Idol” med sina attraktiva huvudrollsinnehavare toppa listan över sexiga serier utan tvekan.
För att sex ska fungera på film och TV bör vi gilla eller åtminstone sympatisera med karaktärerna. Redan där faller ”The Idol” platt. Den lömske Tedros ska visserligen vara en skurk men även protagonisten Jocelyn framstår mest som en priviligerad, bortskämd snorunge som vägrar växa upp och ta ansvar. Det är därför svårt att bry sig när dessa två ska knarka och pippa ihjäl sig.
Se på en serie som ”Sense8” som introducerade en rad rollfigurer vi lärde känna för att sedan förena dem i passionerade, detaljerade orgier. Eller en i teorin så pass osexig film som ”Pianot” om en stum kvinna och hennes piano i 1800-talets Nya Zeeland. Holly Hunter och Harvey Keitel är kanske inte ens de typ av skådespelare vi väntar oss i sammanhanget men deras sexscener blir så erotiska eftersom vi engagerar oss i deras romans. Fantastiskt skådespel hjälper också, för The Weeknd är plågsamt tydligt knappast någon Harvey Keitel.
Humor är ett annat grepp. Se bara på ”Sex and the City” som säsong på säsong skildrade olika former av samlag med en effektiv lättsam ton. Men ”The Idol” lutar sig mer åt det farliga thriller-sexet som etablerades med ”Farlig förbindelse” och följdes av ovan nämnda ”Basic Instinct”, ”Skamgrepp” och ”Unfaithful”. Något, kanske till och med liv, står på spel. Den du ligger med är en bindgalen psykopat men så het att du inte kan motstå. Problemet är att detta upplägg är knepigt att komma undan med.
För även om ovan nämnda exempel lyckades leverera på sexfronten så har kalkoner som ”Älska till döds”, ”Color of Night”, ”Showgirls", "Killing Me Softly” och inte minst ”50 Shades of Grey” försökt återskapa känslan. Men reaktionerna har varit mer oavsiktliga garv snarare än ståfräs, en kategori där även ”The Idol” nu verkar landa i.
Sex är svårt att göra på film och TV utan att det blir cringe och skämskudde-pinsamt. Precis som andra känslor - skräck, vrede, sorg - är sexighet något som är knepigt att återskapa framför en kamera. Hyllade, populära serier som ”Game of Thrones”, ”Riverdale” och ”Girls” har alla innehållit sexscener som sågats. Men medan de aldrig helt lagt fokuset på sex så verkar det som om skaparna bakom ”The Idol” haft i avsikt att göra en specifikt sexig serie som chockar och provocerar. Ledsen The Weeknd, men behåll dagsjobbet är du snäll.
