"Sex Education" - våga vara det som fick oss att bli förälskade i er!

Det har hänt igen. Någonting jag älskar har dött. Ytterligare en briljant, unik serie med sin helt egna stil har blivit rädd för att våga vara det som fick oss att förälska oss i den. Den här gången är det ”Sex Education” som har insjuknat.

När jag bläddrade förbi titeln ”Sex Education” på Netflix i jakt på en ny serie så ägnade jag den inte någon mer uppmärksamhet än att namnet kändes väldigt töntigt och jag fortsatte bläddra. Men sedan läste jag ett par positiva recensioner och bestämde mig under en vecka när jag låg hemma och var sjuk för att ge den en chans.

 

Medan jag knaprade värktabletter och försökte snyta ut min hjärna så hade jag lyckats snubbla över den fräschaste high school-skildringen jag sett på många år. En sedan länge urvattnad och tröttsam genre gömde en nyskapande och kaxig värld.

 

Den kändes inte bara otroligt självsäker utan också fullproppad med mänskliga karaktärer som var korvstoppade med brister. Åtminstone i en säsong.

 

 

Det finns massvis av serier som kommit och lyckats fånga både kritiker och tittares hjärtan. ”Modern Family”, ”How I Met Your Mother”, ”Solsidan” och ”Scrubs” är alla exempel på serier som blev stora succéer när de kom och deras tidiga säsonger såg jag om och om igen. Det är kanske inte seriernas crème de la crème men det var serier med egna röster och en själ.

 

Någonting annat som dessa serier har gemensamt är att de av någon anledning slutade att vara det som jag blev förälskad i, nämligen sig själva.

 

Den gemensamma nämnaren för alla dessa seriers insjuknanden är att samtliga tog det som man gjorde så bra och vred upp det på max. Trodde man att det var det vi ville ha? JD, Barney Stinson, Ove Sundberg och Phil Dunphy var alla fantastiska karaktärer som man vågade använda sig av i rätt mängd i seriernas begynnelse. Men så fort skaparna insåg vilka fantastiska karaktärer man skapat så måste alla i produktionen ha gjort en gemensam tankevurpa.

NEJ! Det är inte mer av det goda vi vill ha. För när vi får för mycket av det goda så smakar det till slut inget gott och det slutade alla dessa karaktärer göra. När man istället för att låta dem vara sig själva valde att vrida på alla cylindrar och sätta plattan i mattan samtidigt som man slängde karaktären på vindrutan. Därför blev vi mätta och serierna slutade vara det som de lovat oss att de skulle vara.

 

 

”Sex Education” var en serie som under den första säsongen hela tiden balanserade perfekt på gränsen till en ton och värld som nästan inte kändes realistisk. Men den tappade aldrig balansen utan dansade perfekt på linan under hela den första säsongen, sedan kom säsong 2.

Nu har den halkat och ramlat ner. Moordale var en plats där alla blev beskjutna med mobbning och pinsamheter från alla håll och där ingen gick säker, men det kändes alltid som att det var saker som kunde hända på riktigt. Nu är det klamydia-epedemier som till och med får lärarna att uppföra sig som hormonpumpade tonåringar.
 
Otis var en nervös och ängslig pojke, som bara på grund av att skolans coolaste tjej ville prata med honom var villig att gå utanför sin comfort zone. Men han fick inte fortsätta vara Otis i säsong två utan honom valde man att förvandla till en överdriven karikatyr av sig själv som får Ragnar i Björn Rosenström-låten att framstå som reserverad. Man kanske kunde vridit upp serien till den här nivån på sikt, men det är ett alldeles för stort hopp från säsong 1.

Vad beror detta på? Får skaparan prestationsångest, är det någon klåfingrig kanalchef som bara ser pengatecken eller är det så att man faktiskt inte hade mer av det fina vinet? Så man istället försökt maskera en latare, snabbare producerad kopia som det som smakade så gott och sedan hoppades på att vi inte skulle märka något? Jag vet inte. Men det jag vet är att ”Sex Education” har trillat ner i precis samma fälla som mina tidigare darlings och jag är så fruktansvärt trött på att det här mönstret upprepar sig. 

Jag vet att pengar alltid styrt och tyvärr alltid kommer att göra i den här branschen. Att fina saker aldrig får vara i fred. Men jag blir så bestört när en serie jag varit så otroligt peppad på att få se mer av kommer tillbaka och har gjort precis det som många som tidigare blivit populära lyckats göra. Nämligen försöka larva sig för tjejen som har visat intresse för den man faktiskt är till den nivå att hon begraver huvudet i skämskudden.

 

 

I veckan blev det klart att ”Sex Education” får en tredje säsong. Någonting som hade gjort mig överlycklig om det blivit klart innan jag hade sett säsong 2. Nu så är jag bara rädd för att vi kommer att få ännu en säsong av debaclet vi fått se i den andra säsongen.

 

Men vad vet jag? Kanske har man lärt sig av misstagen under säsong 2 eller så är det bara jag som är för grinig och konservativ kring det jag älskar?

 

Men det finns så mycket annat intressant att se i dagens djungel av tv-serier att jag just nu inte känner för att hänga med Otis, Maeve, Eric och gänget ytterligare en säsong om det ska behöva vara så här.