2005 var ett mäktigt spelår, med stortitlar som "Resident Evil 4" och "God of War". Störst av allt? "Shadow of the Colossus" förstås! Detta är fortfarande det maffigaste äventyr jag vet, med en enorm, öde värld full av stenklenoder (och stenbossar!) som endast är tangerat av ruinerna och slotten i FromSoftwares spel. Långt innan "Elden Ring" och "Dark Souls", kom "Shadow of the Colossus" och visade hur fett ett spel kunde vara.
Stackars, stackars Playstation 2. Ack så den hostade, harklade och kved när den försökte få detta gigantiska spel att rulla på. Spelet hackade värre än Gordon Ramsey hackar på sin kökspersonal, grafiken var grynigare än gröt och jag begriper fortfarande inte hur det kunde få plats på en liten DVD-skiva till Playstation 2. Det var för mycket för den gamla konsolen, som året därpå skulle få sin tronföljare i form av Playstation 3, men skit i det sa (förmodligen) Fumito Ueda och så tryckte han in 16 fullständigt enorma bossar i en ännu mer enorm värld, i spelet som kom att bli det allra pampigaste till Playstation 2.
På sin häst Agro, rider Wander in i Det Förbjudna Landet med en namnlös tjej framför sig på hästryggen. Jag tror att det är hans flickvän, eller kanske hans syster? (I Westeros utesluter inte det ena det andra, men detta är inget verk som George R.R. Martin har skrivit). Hon, den gåtfulla flickan, är hursomhelst död och Wander har på något vis fått reda på att han kan återuppväcka henne till livet genom att dräpa de 16 vidunder som bor i Det Förbjudna Landet.
Jag älskar premissen "less is more" (se bara på hur John Frusciante spelar gitarr, särskilt på "Californication"-skivan!) och inget spel passar bättre in på den beskrivningen än just "Shadow of the Colossus". Berättelsen är kryptisk, videosnuttar närmast obefintliga och det finns INGENTING att göra i den stora, öppna världen. Men ändå känns den så väldigt inlevd, andandes av historia och hemligheter. Den är levande, trots att den är död. Det är som att Det Förbjudna Landet har funnits där i alla tider, och kommer fortsätta finnas där för alltid. Likaså de fantastiska kolosserna, spelets 16 bossar, vilka tycks vara sprungna ur själva bergsmassiven.
Jag minns hur jag höjde Wanders svärd för första gången, hur solens strålar gled samman och klingan blev till en magisk kompass som pekade ut riktningen till den första kolossen. Här fanns ingen minikarta eller annat modernt trams, utan svärdet fick bli min vägvisare. Uppe på den bångstyriga Agro, red jag iväg mot den första bossen.
Jag kunde inte tro mina ögon när jag fick syn på den, inte min stackars Playstation 2 heller som kämpade som ett djur. Efter att jag hade klättrat upp till en avskild platå, började träden skaka likt vattenpölarna i "Jurassic Park". Snart klev den största varelse jag någonsin sett i ett spel in på skärmen. Eller rättare sagt: nederdelen av den klev in, resten fick inte plats. Den Första Kolossen. Den har säkert ett annat namn (det nämns aldrig i spelet) men för mig har den alltid hetat Den Första Kolossen. Och satan i gatan vilken första koloss det var!
"Hur fan ska jag döda den här nu då?" minns jag att jag tänkte, samtidigt som jag bara stod kvar och beundrade den vandrande giganten. Den hade inte ens lagt märke till mig, utan tycktes bara vara ute på sin sedvanliga morgonpromenad, med fåglar flygande runt hjässan och inte ett bekymmer i världen. Fram tills jag sköt en pil och bombastisk orkestermusik drog igång. Kolossens så fredliga, blå ögon, förvandlades till röda när den vände om och höjde sin klubba till attack. Nu var det inte bara Playstation 2 som flämtade förskräckt...
Såhär nästan 20 år och otaliga genomspelningar senare, framför allt av den fenomenala Playstation 4-remaken från 2018, håller jag denna bossfajt som en av de mäktigaste jag varit med om, ett magiskt spelögonblick där lika delar rädsla och adrenalin fyllde mitt förälskade gamerhjärta. Den Första Kolossen slår jag med enkelhet idag, men inget annat bossmöte lär någonsin slå Den Första Kolossen.
Tidigare delar i denna artikelserie:
