11 skådespelare som bara spelar en roll

För många om inte de flesta skådespelare handlar yrket om en ständig jakt på nya utmanande roller. Kunna hantera konsten att förvandla sig från rabiat psykopat till en from präst.

Men för vissa gäller det att tjäna miljoner och vinna filmpriser genom att spela samma roll i varenda film de medverkar. Vissa gör det bra, så pass bra att de vinner Oscars – men är det inte dags för dessa filmstjärnor att ta sig an en utmaning?

Med en Oscar och fyra nomineringar i bagaget samt samarbeten med regissörer som David Fincher, Christopher Nolan och Clint Eastwood så är det ingen som skulle anklaga Freeman för att vara en dålig aktör. Men sedan genombrottet med ”På väg med miss Daisy” har Freeman anammat stereotypen Magic Negro och gjort den till sin egen. Oavsett om han är Gud, president, fängelseintern, snut eller Batmans hantlangre så har Freeman alltid visdomsord och ett drabbande lugn att erbjuda. Alltid.

Minns ni året 2007 när namnet Katherine Heigl inte var relaterat till ren smörja? När hon halvt charmade oss i ”Cityakuten” och ”På smällen”. Sedan kom den ena katastrofala romcomen efter den andra och vi insåg att neurotiska, näsvisa blondiner inte bara var Heigls grej utan det enda hon kunde spela. TV-serien ”State of Affairs” återgav någon slags trovärdighet men det behövs en filmroll av Meryl Streep-klass för att vi ska förlåta den rad av usla filmer hon vräkt ur sig.

De som i tonåren ansåg att Kutcher var höjdpunkten i ”That 70s Show” lär idag ångra att de bidrog till hans idag aldrig sinande popularitet. Trots några få dramatiska försök (där ”The Butterfly Effect” sticker ut som den mest uthärdliga) så har Kutcher i övrigt tvingat på oss sin fånleende, självbelåtna personlighet i en drös usla komedier, samt det bäst glömda ”Punk’d”. Ersättandet av den lika (men mer självmedvetet) kassa Charlie Sheen i ”2 & ½ män” så var den slutliga spiken i kistan.

Det spelar ingen roll att J-Lo är kanske världens fräschaste 46-åring – med fördelaktigt utseende kommer inte nödvändigtvis talang. Trots några få lyckokast med bra material (”Out of Sight”, ”The Cell”) så har Jenny from the Block envisats med tindra oskuldsfullt med sina rådjursögon och agera på bästa såpanivå. Beryktade divafasoner i kombination med milt sagt trovärdighetstänjande filmroller (städerska, polis, misshandlad hustru som lär sig kampsport på en vecka, ”Gigli”…) har inte gjort saken bättre.

Nu mer känd som skådespelerskan som ingen vill jobba med och som gjort några riktigt pinsamma Twitter-uttalanden, en gång i tiden var blondinen Hollywoods älskling och lyckades roffa åt sig en (omdiskuterat oförtjänt) Oscar framför näsan på både Meryl Streep och Cate Blanchett. Sedan dalade stjärnstatusen sakta men säkert när det blev allt mer uppenbart att Paltrow vägrar närma sig roller som går utanför hennes tråktrygga Girl Next Door-territorium.

I Guy Ritchies första par i filmer, ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels” och ”Snatch”, fick vi för första gången lära känna skådespelaren Jason Statham. Sen försvann han lika snabbt och ersattes av actionhjälten Jason Statham. I ”Transporter”-filmerna, ”Crank”-filmerna, ”Expendables”-filmerna. Whiskey-rosslig brittiska, pumpade muskler och en stendöd blick ingick inte i de flesta av hårdingens karaktärer utan samtliga.

Stackars Stewart. En gång barnskådespelare med en spännande framtida karriär framför sig. Sedan kom de där jäkla vampyrfilmerna. Hon hade till skillnad från sina mer tydligt obegåvade motspelare talang men var fruktansvärt malplacerad och de där irriterande ticsen var överallt. Sedan dess var det kört. Trots hyggliga insatser i diverse indiefilmer så vägrar ticsen att försvinna. ”Twilight”-Bella är som ett ständigt ruvande spöke inte ens Ghostbusters kan ta kål på.

Det finns en charm och beundransvärd ambition hos Tatum som är svår att värja sig emot. Han verkar vara en hygglig kille och rolig dessutom, både i talkshows och vissa filmer. Med det sagt så är han en riktig träbock som skådespelare, vare sig han spelar strippa eller romantisk älskare. Han försöker och försöker men bristen blir tydligare ju duktigare motspelare han omger sig med. Han må funka som småkorkad gymbiff (”Foxcatcher”) men någon ny De Niro/Pacino är knappast att prata om.

Vår gamla Marky Mark erkände i efterhand att enda skälet att han medverkade i M. Night Shyamalans kalkon ”The Happening” var för chansen att få spela en collegeprofessor. Något han gjorde bedrövligt. Så kanske finns det en anledning att han alltid spelar tuffa snutar och gangsters med monotont röstläge och avdomnat ansiktsuttryck. Å ena sidan testade han sin komiska ådra i ”Ted”-filmerna. Å andra sidan kanske det finns anledning…

Är det någon som fortfarande blir det minsta uppspelt när det här radarparet kommer med en ny tramskomedi? Två tragiskt trista komiker som blivit något slags idealet för självbelåtna, hånflinande, vita heterosnubbar – en slags amerikansk variant av Filip & Fredrik, minus självdistansen. Det enda som är värre än när de försöker vara roliga är när de försöker agera känsliga killar med hjärta av guld. Brr.

Följ MovieZine på Facebook, Twitter och Instagram!