David Finchers psykologiska thriller "Gone Girl", som tyvärr blev utan Oscarsstatyetter, placerar mycket av sin spänning och ovisshet i användningen av olika perspektiv, verklighetsuppfattningar och subjektivt präglat berättande. En del av detta sker naturligtvis tack vare de olika narrativa lager som finns att tillgå, i form av bland annat två olika huvudkaraktärer samt en suggestiv berättarröst, men en stor del av tvetydigheten ligger i Finchers förrädiskt föränderliga porträttering av platser och scener.
I ett blott 82 sekunder långt klipp sammanställer Vimeo-kanalen Love of Film ett antal scener som återkommer eller spelas upp i skiftande sammanhang, ofta med iögonfallande precis symmetri, och vilka likheter och skillnader som går att se när sekvenserna ställs upp sida vid sida.
Tänkte ni på detta redan när ni såg filmen?
