En dos ”Big Brother” och Kardashian-satir, några stänk blod och skrik - så skapades receptet på bioaktuella ”Funhouse”, en svensk-kanadensisk rysare som både vill underhålla, kittla skräcknerverna och ge det moderna samhället en kritisk känga. MovieZine har pratat med regissören Jason William Lee som även skrivit manus, baserat på en idé av filmens producent Henrik Santesson.
Filmen bygger på en idé från din svenske producent. Vad gillade du med pitchen, och hur gjorde du den till din egen?
- Allt började med att jag gjorde filmen ”The Evil In Us” som visades i Sitges år 2016. Henrik såg och gillade den, och kontaktade mig. Vi tyckte mycket lika när det kommer till film och livet i stort. Han berättade om sin idé, den hette inte ”Funhouse” då, men det handlade om hur en realityserie i stil med ”Big Brother” kunde se ut om folk tävlade i tv, och hemska saker började hända när publiken röstar ut dem. Det var själva kärnan i idén. Vi hängde under en helg, bollade lite idéer, och när jag kom hem började jag skriva manus medan Henrik sökte finansiering så filmen kunde bli gjord.
- Jag var tveksam först. Det var en rätt brutal film, och ville jag verkligen göra två skräckfilmer på raken? Men Henrik lät mig göra filmen till min egen, och lägga till en social kommentar om voyeurism och hur vi blir avtrubbade inför våld. Hur samhället förfaller, på ett sätt, på grund av sociala medier. Dokumentären ”The Social Dilemma” som kom ut nyss rör lite vid samma teman som ”Funhouse”, även om vår film förhoppningsvis är inget som händer i verkliga livet.
- Jag fick möjligheten att gräva lite djupare i den sociala kommentaren, så det inte bara skulle bli tortyrporr i stil med ”Saw”. Jag ville göra karaktärerna flerdimensionella, men det är svårt med åtta karaktärer och en begränsad speltid.
Filmen bygger på en idé från din svenske producent. Vad gillade du med pitchen, och hur gjorde du den till din egen?
- Allt började med att jag gjorde filmen ”The Evil In Us” som visades i Sitges år 2016. Henrik såg och gillade den, och kontaktade mig. Vi tyckte mycket lika när det kommer till film och livet i stort. Han berättade om sin idé, den hette inte ”Funhouse” då, men det handlade om hur en realityserie i stil med ”Big Brother” kunde se ut om folk tävlade i tv, och hemska saker började hända när publiken röstar ut dem. Det var själva kärnan i idén. Vi hängde under en helg, bollade lite idéer, och när jag kom hem började jag skriva manus medan Henrik sökte finansiering så filmen kunde bli gjord.
- Jag var tveksam först. Det var en rätt brutal film, och ville jag verkligen göra två skräckfilmer på raken? Men Henrik lät mig göra filmen till min egen, och lägga till en social kommentar om voyeurism och hur vi blir avtrubbade inför våld. Hur samhället förfaller, på ett sätt, på grund av sociala medier. Dokumentären ”The Social Dilemma” som kom ut nyss rör lite vid samma teman som ”Funhouse”, även om vår film förhoppningsvis är inget som händer i verkliga livet.
- Jag fick möjligheten att gräva lite djupare i den sociala kommentaren, så det inte bara skulle bli tortyrporr i stil med ”Saw”. Jag ville göra karaktärerna flerdimensionella, men det är svårt med åtta karaktärer och en begränsad speltid.
Vilka utmaningar kom med att göra en lågbugetfilm, och hur övervann du dem?
- Utmaningarna var enorma. Det vet alla som gjort film någon gång, oavsett budget. Det svåraste tror jag var att de flesta jobbade med en långfilm för första gången. Vi hade lite mer pengar med ”Funhouse” än i min förra film, men alla var nybörjare. Det svåra med lågbudget är att få saker gjorda. Jag minns till exempel slagsmålsscenen, vi hade åtta timmar på att spela in fighten mellan Headstone och Botis. Det blev en extrem utmaning, för vi hade behövt flera dagar på oss att göra klart den.
- Vi hade också runt 400 visuella effekter, och sånt kan lätt bli dyrt. Vi fick en bra deal med ett mexikanskt bolag, men det åt ändå upp mycket av budgeten. Samtidigt tror jag att det syns att vår film är ambitiös, och jag tror att vi trots budgeten gjorde ett hyfsat jobb. Det har varit lärorikt för mig, och jag hoppas att jag nästa gång kan använda mina erfarenheter och nyfunna styrkor till nya filmer.
- Utmaningarna var enorma. Det vet alla som gjort film någon gång, oavsett budget. Det svåraste tror jag var att de flesta jobbade med en långfilm för första gången. Vi hade lite mer pengar med ”Funhouse” än i min förra film, men alla var nybörjare. Det svåra med lågbudget är att få saker gjorda. Jag minns till exempel slagsmålsscenen, vi hade åtta timmar på att spela in fighten mellan Headstone och Botis. Det blev en extrem utmaning, för vi hade behövt flera dagar på oss att göra klart den.
- Vi hade också runt 400 visuella effekter, och sånt kan lätt bli dyrt. Vi fick en bra deal med ett mexikanskt bolag, men det åt ändå upp mycket av budgeten. Samtidigt tror jag att det syns att vår film är ambitiös, och jag tror att vi trots budgeten gjorde ett hyfsat jobb. Det har varit lärorikt för mig, och jag hoppas att jag nästa gång kan använda mina erfarenheter och nyfunna styrkor till nya filmer.
Vi känner till Valter Skarsgård såklart, men de flesta skådespelarna är annars okända för mig. Hur hittade du dem?
- Valter var det första steget för att få filmen gjord. Tack vare honom fick vi med oss SF Studios, som är en välkänd svensk filmdistributör, och med dem ombord fick vi chansen att få filmen gjord. Det gick snabbt sedan Valter kom in. Han är grym att jobba med. Jag vet ju att han kommer från en stor skådespelarfamilj, och han levde upp till sitt namn. Han var grym att jobba med, alltid ivrig och en toppenkille. Jag är säker på att han kommer bli framgångsrik.
- Resten av skådespelarna var lokala talanger. Den enda internationella var Karolina Benfield. Vi behövde en speciell look för en Instagram-stjärna, och det är hon i verkliga livet. Hon har rätt personlighet, men också raka motsatsen till vad jag hade trott. Hon var inte alls ytlig, men supersmart och trevlig.
- Gigi Saul Guerrero som spelar Ximena är nog mer känd som filmskapare. Hon har gjort en av ”Into the Dark”-filmerna för Blumhouse och blivit hyllad. Hon är också begåvad skådis. Hon kommer bli stor i framtiden. Det är lustigt för en del kommenterar online hur allas dialekter låter fejk, men alla i filmen använder sina riktiga dialekter. Headstone är irländare, Karolina är polack, Gigi är mexikan, Mathias är chilenare, och Valter är såklart svensk.
- Valter var det första steget för att få filmen gjord. Tack vare honom fick vi med oss SF Studios, som är en välkänd svensk filmdistributör, och med dem ombord fick vi chansen att få filmen gjord. Det gick snabbt sedan Valter kom in. Han är grym att jobba med. Jag vet ju att han kommer från en stor skådespelarfamilj, och han levde upp till sitt namn. Han var grym att jobba med, alltid ivrig och en toppenkille. Jag är säker på att han kommer bli framgångsrik.
- Resten av skådespelarna var lokala talanger. Den enda internationella var Karolina Benfield. Vi behövde en speciell look för en Instagram-stjärna, och det är hon i verkliga livet. Hon har rätt personlighet, men också raka motsatsen till vad jag hade trott. Hon var inte alls ytlig, men supersmart och trevlig.
- Gigi Saul Guerrero som spelar Ximena är nog mer känd som filmskapare. Hon har gjort en av ”Into the Dark”-filmerna för Blumhouse och blivit hyllad. Hon är också begåvad skådis. Hon kommer bli stor i framtiden. Det är lustigt för en del kommenterar online hur allas dialekter låter fejk, men alla i filmen använder sina riktiga dialekter. Headstone är irländare, Karolina är polack, Gigi är mexikan, Mathias är chilenare, och Valter är såklart svensk.
Berätta lite om hur du skapade skurken. Är han en av dem som tror att han gör något gott, eller bara en uttråkad miljardär?
- Han är uppenbarligen galen och psykotisk… Men jag har också gett honom lite av mina egna värderingar. Ingen skulle gå så långt som han, men de flesta kan enas om att sociala medier har fått ett eget liv. Vi behöver inte se längre än Donald Trump, för att se hur ett känt och berömt namn kan ge en enorm makt. Därför kan en man som Arnold Schwarzenegger, som visserligen verkar vara en trevlig snubbe, bli vald till guvernör. Om en snubbe som Dwayne Johnson skulle ställa upp, kan man förmodligen bli vald till president. Så funkar världen. Det handlar inte längre om ens personlighet utan om hur känd man är.
- I filmen pratas det om ”Kardashianiseringen av mänskligheten”, och det speglar det faktum att världen inte längre uppskattar och respekterar forskare eller konstnärer eller de som hjälper andra… utan vi ser upp till de som har en realityserie. Många kan relatera till det. Jag ser hur sociala medier skapar ett polariserat samhälle. Facebook eller Instagram - det är inte verkligheten. Det är en glossig pseudo-verklighet där folk visar sina bästa sidor.
- På så sätt har jag vissa likheter med Nero. Jag önskar vi kunde utforska hans rollfigur ännu mer. Men det är svårt som sagt i en långfilm. Jag tror ”Funhouse” skulle fungera bra som tv-serie.
Visst finns det planer på att göra en tv-serie av ”Funhouse”?
- Ja, innan COVID-19 hade vi samtal med folk i Stockholm som var intresserade av att göra en tv-serie. Jag tror att åtta eller tio avsnitt vore en perfekt plattform. Det låter oss att dyka ner i karaktärerna och historierna. Därför lämnade vi slutet öppet, man kan se möjligheterna till en uppföljare, eller en serie på exempelvis Netflix.
- Han är uppenbarligen galen och psykotisk… Men jag har också gett honom lite av mina egna värderingar. Ingen skulle gå så långt som han, men de flesta kan enas om att sociala medier har fått ett eget liv. Vi behöver inte se längre än Donald Trump, för att se hur ett känt och berömt namn kan ge en enorm makt. Därför kan en man som Arnold Schwarzenegger, som visserligen verkar vara en trevlig snubbe, bli vald till guvernör. Om en snubbe som Dwayne Johnson skulle ställa upp, kan man förmodligen bli vald till president. Så funkar världen. Det handlar inte längre om ens personlighet utan om hur känd man är.
- I filmen pratas det om ”Kardashianiseringen av mänskligheten”, och det speglar det faktum att världen inte längre uppskattar och respekterar forskare eller konstnärer eller de som hjälper andra… utan vi ser upp till de som har en realityserie. Många kan relatera till det. Jag ser hur sociala medier skapar ett polariserat samhälle. Facebook eller Instagram - det är inte verkligheten. Det är en glossig pseudo-verklighet där folk visar sina bästa sidor.
- På så sätt har jag vissa likheter med Nero. Jag önskar vi kunde utforska hans rollfigur ännu mer. Men det är svårt som sagt i en långfilm. Jag tror ”Funhouse” skulle fungera bra som tv-serie.
Visst finns det planer på att göra en tv-serie av ”Funhouse”?
- Ja, innan COVID-19 hade vi samtal med folk i Stockholm som var intresserade av att göra en tv-serie. Jag tror att åtta eller tio avsnitt vore en perfekt plattform. Det låter oss att dyka ner i karaktärerna och historierna. Därför lämnade vi slutet öppet, man kan se möjligheterna till en uppföljare, eller en serie på exempelvis Netflix.
"Funhouse" går nu på bio.
